Platt fall

 Bryt ihop och kom igen. 

Det var vad som hände idag. 

Jag tänkte först att jag kunde jobba, men sov knappt i natt. Och nåt i mig kom ifatt och bet mig i hjärtat så det brast.

A-L kom och diskuterade skola och framtid med mig och min unge. Först pratade hon och jag, och hon såg hur jag mådde. Då började redan tårarna droppa. Det finns liksom inget skydd i mig. 

Efter hon gått så pratade Anasthelle och jag. Hon skulle bo hos pappa nu sa hon. 

Jag pratade länge med Ciska. Allra finaste vän. 

Andra gången på kort tid som vi pratar i evigheter.🥰

Vi pratade om det här att vara steget före, hjälpa andra och glömma sig själv. Att vara ”duktig”.

Det är ju lite så att om du har energi, och får mycket gjort är du bra. Heja!

Men sitter du apatisk och inte får så mycket gjort är det sämre.

Jag fattar själv att jag ska kliva av karusellen. Men jag fattade inte varför jag behöver vara sjukskriven? 

Problemet sitter i mitt eget huvud. 

Ingen annanstans.

Ändå får jag inte till det. Varför hamnade jag här?!

Att ladda sitt batteri? Kan man verkligen göra det genom att älta problem och sitta i soffan?

Å andra sidan mindes jag när jag satt i min soffa senast Anasthelle bodde hos din far. Och jag satt i soffan. Kände mitt ljus som lyste ut genom mina ögon. Allt som var jag och jag NJÖT!

Jag har fått till mig att boosta mig inifrån. Allt sånt jag inte orkar. 

Ciska sa: om du blir ensam nu, då kan du testa att ändra din kost? Bara på kul?

Och svar ja! Det kan jag.

Jag har verkligen ful gråtit idag. Korken lossnade, och på nåtvis gjorde det ont att min vackra dotter inte skulle vara hemma. En snabb ilning av rädsla att även hon skulle lämna mig. Ingen kram när hon gick.

Men det har jag låtit rinna av mig. En snabb ilning som aldrig fick ta fäste. 

Är det någon som älskar mig så är det Anasthelle. ♥️

Eckhart Tolle. Han hade ett klipp om att ha tråkigt. Jag började lyssna lite på det. Han kan vara svår den finurlige lille mannen.

Men det rasslade till i mig. Hur vi jagar och fyller oss med intryck. Det måste hända något. Istället för att gå igenom vår mentala barriärer och möta oss själva. Där finns det sanna. Lugnet och lyckan.

Som jag gjorde förra gången Anasthelle var hos Håkan. Jag bara satt i det lugna och var med mig. 

Jag skriver ofta att jag behöver skriva för att ”jag”

 ska komma fram.

Jag har tydligen ändå inte fattat att jag finns här, alltid. Men mitt full rulle liv gör att jag missar mitt eget inre hem och ljus. 

Det är inget fel att leva som jag gör. Bry mig om andra, hjälpa, ta andra först. Men om kroppen klagar, och tösen inombords inte kan göra sig hörd fast hon skriker. Då är det dags att slå av på takten. 

Eckhart sa nåt om att man inte har en bra relation med sig och sitt inre, så har man inte det till andra. Jag tycker att jag har rätt bra relationer med de jag är nära. Men kanske jag fortfarande har lättare att ge min kärlek utåt än inåt?

Och jag fattade direkt att det är just det jag missar, och att det var vad kroppen skrikit om. Att jag inte tillräckligt ofta bara är i varandet. Att det är vad min själ saknar. Jag missar att SE på riktigt eftersom jag oftast åker karusell. 🤪

Min energi är låg. Och jag vet inte hur lång tid det tar att få upp den. Men ingen stress. Jag är i goda händer. 

Det kan hända att fler tårar behöver komma ut. Att själen behöver komma ifatt innan glittret når ögonen och bubblet av skratt kommer ut igen. Men det kommer.

Tacksam över detta bottenskrap som gav mig insikter om att det är lugnet inuti, mitt hem jag missade. Och jag som trodde jag fattat det. Men inte fullt ut. 😄🙏🏻

Jag har varit hård emot mig själv, känt mig värdelös, ensam och trött.😢

Nu vet jag om att jag bara gick lite vilse, och känner mig tacksam över det. För det här hade jag aldrig mött om jag åkt vidare på den vilda färden och jagat kickar och inte låtit det lugna stråla ut igenom mig.

Tack❣️

Måndag

 Det är dags att göra läxan. Vad vill du kropp? Varför skaver det så hemskt? Vad vill du säga?

Jag hade tänkt jobba. Efter en bra dag igår va det väl okej att jobba idag?

De som varit in i väggen säger nej. 

Men jobbet är inte problemet. Bara när huvudet slår av. 🫣

Jag vet vart problemet sitter. Hos mig och ingen annanstans. I mina tankar, och att jag lyssnar på andras åsikter, jag kan inte fixa vissa problem.

Jag lever på, låta det vara som det är. Men det känns inte bra. Inte alls.

Och jag har nått en gräns. Inget utöver kan hända nu för då brister jag helt. Så känns det.

Jag vill fly fältet. Ta en resa,, komma bort.

Om problemet satt hemma, hur kunde jag då njuta av mitt hem så otroligt mycket igår kväll, och av sällskapet från min fantastiska dotter?

Det har hjälpt mig förut att hoppa av karusellen. Göra nåt annat, sen är jag okej igen. Även om jag lever i en karusellvärld. 

Varför ska inte det funka nu?

Sen de stora bitarna. Vad livet vill, och vad jag vill. Det kommer jag förmodligen aldrig veta?

Åh, vad skönt det är att bara sitta ned. Känna en tillit att jag fixar det här. Jag är trygg. 

Ett andningshål bara, och ge mig tid. Skämma bort mig själv så kärlek växer sig stark igen. Till mig, världen och mina medmänniskor.

Jag är lyckligast då. Men ibland tar det slut i mig. Jag missar det. Har levt på en för hög växel och gett av mig för mycket för länge och åt lite fel håll. Inte samlat ihop mig och återhämtat mig efter det. För jag har det inte i mig,

Men om inte livet spritter i mig, och lusten försvinner, då är det ett tecken.

Det här är första gången jag lyssnar på att jag behöver dra ner på takten. 

Igår hade jag en dag som var MIN. 

Idag tar jag ännu en sån dag.

Jag kan gå till fabriken i morgon. Eller inte.

Göra slut

 Det finns mycket känslor när man gör slut. Tar det där klivet och står upp för dig själv. Både vilsenhet, sorg, förvirring, ilska, lycka, frihet och styrka.

Jag har bara gjort det en gång när jag var i en relation. Tidigare hade jag inte det modet. 

Idag gör jag slut med mig själv. Nej, jag ska inte studsa ner i graven. Men nåt måste göras.

När jag tidigare varit här har jag bitit ihop tills en operation, eller en resa räddat mig. Det har hjälpt mig att klara av att leva. Sen har jag varit på banan igen.

Nu finns det inget som kan rädda mig. Mer än jag själv.

Kl två vaknade jag på natten. Jag är slut som människa och den sömnen behövde jag. 03:40 gick jag upp. Jag hade ändå mycket att göra innan jobbet.

Jag gick ut med hundarna, duschade Wendy och gav de frukost. Kokade mina ägg. Pratade med Anasthelle och sen började diskussionen inom mig.

-Du borde vara hemma..

-Lägg av!

-Jo, på riktigt. Du har så lätt att ge andra råd med att ta hand om sig och lyssna på kroppen. Du borde verkligen ta hand om DIG!

-Nej! Va pinsamt. Vad ska jag säga? Jag är ju inte ens sjuk, sen karensdag på det. Jippy!

-Gårdagens varningssignaler är inte okej. Och du gråter väldigt mycket. Du är inte lik dig. Folk reagerar t om när de ser dig. Två dagars sjukskrivning är inte detsamma som ett år! Vilket det kan bli om du inte lägger ner.

Jag lyssnade. Lät diskussionen ebba ut. Bestämde mig för att hoppa av. Bara vara. Göra det som faller mig in. Jag diskade min del av disken. Åt frukost med Babben i öronen. 

Jag sjukskrev mig och gjorde det av egen vilja. 

Jag skäms för att jag gråter. Skäms för att jag hamnat här. Skäms för att jag inte kan bättre. Skäms för att jag inte är starkare. 😔

Men jag är stolt för att jag faktiskt för en gångs skull bryr mig om MIG. 

Jag har fått tips om att göra roliga saker. Men just nu funkar det inte. Jag orkar inte ta hand om det vardagliga ens. Jag är mer och mer apatisk. Och jag är väl det av en anledning. Det spar kraft som inte riktigt finns.

Jag litar på mitt läkkött, och på livet. Och på mig, att jag drog i handbromsen i tid. 

Jag behöver mig. Inte karusellen där ute. Den gör mig matt och inget gott.

Nu ska jag göra slut med duktiga flickan. Ta hand om det jag känner för. ❤️

Släppa skit för att vinna frihet.

Och växa uppåt igen.

Amen 

Ett möte

 Jag läste eller hörde att man skulle ha regelbundna möten med sig själv.

För mig är detta ett sånt. När jag tar mig tid att skriva. Jag har det inte ofta nog för att få saker på plats.

Jag har nog ganska lätt att få andra människor trygga och sedda. Men jag glömmer mig själv. Jag förväntar mig inte att andra ska ge mig det jag själv ofta ger. Men jag borde bli bättre på att ge mig tid. Känna att jag är tillräcklig.

Jag har en stor sorgklump i mig som jag inte vet vad jag ska göra av.

Så jag kikar på den,

Ingen nyhet. Allt går oftast runt. När jag inte fastnar i det, så funkar det. Men nu har jag fastnat. I pessimismen, nejsägarna och känslan av att rodda i saker ensam.

Ord nådde mitt öra som inte gjorde så ont först, och det fick pusslet att falla på plats. Jag förstod varför saker är som de är. Andra har haft dessa misstankar, men min godtrogenhet sa nog nåt annat.

Jag behöver inse att det  nog ligger till så. Men vad betyder det?

Svar, inget.

Någon annans åsikt är inte den jag ÄR. En annans dömande likaså. Jag orkar inte leka den där jämförelse leken längre. 

Och jag orkar inte säga emot det den andra tror, för jag har aldrig kunnat möta hen. Och det är en av de få  människor jag mött i mitt liv som inte kan möta andra. Möta och få eller ge frid.

Så vad gör jag? Låter folk tro skit om mig fast jag och andra med mig ser en annan sida. Det är okej.♥️

Ju mer bränsle man lägger på brasan desto mer brinner det. Det har jag insett efter att ha försökt förklara och försvara mig under åren. Det tar aldrig slut.

Brasan får brinna ner, de andra får lägga ved på elden om de vill, men utan mig. 🙏🏻

Jag vet inte riktigt varför det är så mycket oro runt mig just nu. Om man tror på planeter och energier så kan det kanske ha nåt med det att göra. 😅

Min minsting är nedbäddad och kanske det egentligen är hon som är den smartaste av oss alla? Som har hoppat av livs karusellen och skiter i att jaga livet. 

Vi andra kliar oss i huvudet och är handfallna. 

Men om hon får rida, läsa sina böcker, äta den mat hon gillar och få behandling av Stina är hon nöjd. 

Men det vill inte normen, betyg, jobb och allt som hör till. Tröttsamt. 

Hon är onekligen bland den modigaste jag vet, men det kan jag inte säga högt. För hon skulle behöva de där betygen för att få det enklare i framtiden.

Tårarna kom inte ut, men jag är oerhört trött.Strulig natt. Värk i min fot också. 

Jag ska sova innan jobbet. Det ska bli skönt att jobba.

Och det bästa är att allt blir bra.♥️

Men först kollar jag om mer vill ut?

Ge mig tillåtelse att känna mig trygg i mitt eget skinn, känna mig värdig och tillräcklig?

Den tillåtelsen bör jag inte söka hos andra utan hos mig själv. Och är inte den inre domaren ofta mycket hårdare än de yttre?

Lilla gumman. Ditt stora hjärta är ibland för stort för ditt eget bästa. Du glömmer att stanna upp, ge dig både kärlek och tacksamhet för att du är du.

Du försöker ofta hjälpa andra på fötter, du ser långt mer än många andra och du är aldrig rädd att kliva ner i ett mörker där någon lider för att den behöver bli sedd.

Men förlora inte dig själv! Du VET. Du älskar. Men du kan inte ändra andras tankar eftersom du inte ens kan ändra dina egna. Gör dig själv tjänsten att fortsätta släppa det du inte kan påverka. Gör det bara. Andas fritt. Älska vidare även om det inte tas emot så vet du numera att kärleken är FRI! 

Jag är tillräcklig. 😍 jag är fri. 🥰 Jag är jag♥️