En bild på tårar och tandgnissel vore på sin plats.
Men jag får inte in bilder hännä så den som läser får måla upp sina egna bilder tills jag kommer på hur man gör. 🙏🏻
Min stora son har flyttat hem.
Han har bott hemma länge, men nu äntligen kunde vi säga upp hans lgh.
Han har betalat hyra för en lgh han inte satt foten i på flera månader.
Onödigt kan jag tycka eftersom han knappt har ett öre och jag får lov att försörja honom.
Ibland har vi fastnat i att mamma ska tjata, men mestadels har vi roligt.
Jo, en liten period gick jag in i den gamla rollen.
Inte så hårt som förr, men jag tassade på gränsen och hälsade på.
Jag lät det vara.
Det finns ju inget att göra åt det eftersom när allt vände för mig så visste jag egentligen inte HUR.
Innan min dröm så försvann stressen fast jag inte visste varför.
Plötsligt var allt lugnt igen när jag lät det vara.
Så flyttade vi hem Gabriel.
Jag var tårögd av lycka att få ta bort honom från det stället där han aldrig hört hemma.
På några dagar hade vi rensat, flyttat och städat.
Jag och syrran hade kul när vi städade ur, och vi njöt.
Väl hemma i min lgh var det kaos.
Total kaos.
Inget ställe i mitt hem finns det ett ställe i ordning.
Jag började störa mig.
På än det ena och än det andra.
Vart skulle jag börja? 😥
Bråk med Gabriel.
Han låg och sov och sket i vilket.
Vad faen hade jag gjort?
Nu skulle allt återgå till det som varit.
Ena stunden nära till tårarna.
Nästa lugnt och glatt.
Men jag började återkomma till tårar. Trötthet, att det beror på mig att få ordning.
Det räcker inte att försörja. Nu ska jag tjata ihjäl mig också och serva ett vuxet barn.
I torsdags städade jag ur det sista ur hans lägenhet och innan jag kom dit bråkade vi.
Jag mådde bra när jag städade.
Men efter ville jag bara gråta.
Jag hade dock ingenstans att åka.
Tårarna var kvar.
Var det okej att vilja gråta? Fast jag visste att jag trasslade in mig i mina tankar?
Om vi tittar närmare så var det inte städningen, flytten eller Gabriel som var mitt problem.
Då skulle jag mått skit hela tiden av det.
I själva verket hade ju Gabriel och jag kul mellan varven när inte mitt huvud var fullt av tankar, och även hans skalle var lugnt.
Jag njöt av att städa och flytta ut honom.
Sen ändå. Jag fastnade i stunder när mitt ”gamla jag” hälsade på. Den rösten tog över inuti.
Som visste hur det kunde bli nu, som ställde frågan:
Vad FAEN har du gjort?!
Igår slutade barnen skolan.
Min lilla tösabit har sovit hos mig fast det varit pappas vecka.
Mjukt har hon lindat sina armar runt mig i sömnen.
Tankat nåt av mig som jag inte vetat vad. Men hon har behövt det.
Igår red vi.
Innan vi ens börjat grät hon. Sadeln satt snett. Allt var fel.
Jag hjälpte henne, sa att hon kunde vila. Vi behövde inte rida.
Jo, det ville hon.
Jag kom på den briljant idéen att rida en ny stig.
Jajamensan. Vilse delux.
Hon grät igen.
Jag njöt.
Vi delade samma upplevelse men kände olika
Jag lät Gimmen göra sitt. När jag la mig i och ville styra honom åt mitt håll, så visade han tillbaka åt ett märkligt håll.
Han visste bättre tänkte jag, och det gjorde han verkligen.
Vi kom ut på att ställe jag aldrig kunnat ana att vi skulle komma ut på! 😅
Allt frid och fröjd.
Jag provade att duscha Gimmen med vattenslangen vilket han varit rädd för tidigare, men det gick bra.
Älskar när han litar på mig.
Anasthelle gjorde samma sak med Litla men då var jag med Gimmen till hagen.
Hon sa att hon provat men Litla var rädd om sin högra sida.
När jag kom med vattnet blev Litla rädd och Anasthelle gick i taket.
Arg på mig, allt var mitt fel väste hon.
Jag som inte känner Litla på samma vis och bara gjort som hon sa tänkte mycket elaka tankar 💭
Jag mockade ur boxen sen satte jag mig i bilen och väntade på henne.
Inte ens min snygga bil gav mig glädje.
Coolt va? Lyckan och glädjen sitter inte i bilen.
Vi åkte hem, jag försökte förklara men dörren till hennes hjärta var stängt.
Mina tårar började droppa.
Hennes droppade. 😢
Väl hemma klev hon ur och jag åkte ut en vända med bilen.
Släppte på spärren till tårarna och lät de droppa.
Vi skulle egentligen fira med att gå ut på restaurang, men det fick va. Vi köpte pizza och åt hemma istället.
Jag hade messat lite med Tomas och han tyckte vi skulle prata till kvällen.
Jag ville, samtidigt inte.
Väl hemma pratade jag med Tristan.
-Mamma, det är bara tankar!
Jag vet, men jag trillar ändå dit.
Så ringde Tomas. En av de klokaste jag vet.
Han petade till.
Jag skrattade och jag grät.
Helt vidöppen för honom.
Han hjälper till rätta med sån värme och kärlek så tårarna droppar nu när jag skriver det. 😢😢😢
Vänner för livet sa han. Det är stort. Och det betyder så himla mycket.❤️
Jag tar inte upp det han sa.
Jag ser nämligen en annan sak.
Gimmen och jag är vilse.
Om jag försöker styra honom åt MITT håll, det jag tror är rätt så kommer vi mer vilse.
Om jag däremot släpper alla tankar om vad jag tror är rätt. Och litar på honom, låter han visa vägen.
Då blir det bra.
Om jag tror att mitt sätt att leva, att barnen ska göra det jag vill. Att JAG ska styra de då hamnar vi alla vilse.
Barnen är egna individer.
Naturligtvis behöver jag peka liksom Tomas ibland, men även barnen pekar oss rätt ibland.
Det behöver inte vara jag som håller i pekpinnen.
När tankarna lagts åt sidan då kommer lusten och glädjen att fixa. Det är DÅ vi ska skapa i vårt hem.
Inte när jag är den forna militär Ankie. 😝
Själva livet får styra oss.
Att ha en vän som Tomas värmer.
Som jag aldrig behöver älta med. Som lyssnar, som skrattar åt och med mig.
Som vet.
Det känns skönt att sitta här, trots allt kaos.
Det är en befrielse att veta att det inte gör nåt att jag tappar fotfästet fast jag VET.
Det är en del av livet och att vara människa.
Jag fastnar ju inte så länge längre.
Det är nog inte meningen att vi ska gå genom livet med ett stort smajl hela tiden.
Ibland är vi små.
Och det är helt okej.
Vi är ändå alltid fantastiska oavsett vilken tanke vi har för stunden.
All min kärlek till just dig! 💥💖💥
