Notering till mig själv

När jag satte mig i soffan med mitt andrum visste jag inte alls vad jag skulle skriva om.

Sömnbrist och sliten, så känner jag mig. Lite huvudvärk och nåt sting av sorg. 

Det beror på tankar så klart.

Tankar om mig som mamma och person. Att bända ut och in på sig för att ställa upp men tillbaka kan det vara kalla handen.

Även fast jag vet, så kan det ändå göra mig ledsen. Och trött.

Inte på långa vägar som förr, men ändå ett litet sniff på det med min känsliga nos.

Eftersom bilden plötsligt kom upp och den sa mig nåt, så ska jag dela med mig av det.

Vi går först tillbaka till hur det var då, och nu.

Jag slet. Jag slet så till den milda grad för att ALLA skulle må bra. Allt från grannar, jobbarkompisar, okända människor på nätet, mina barn, djur. ALLA försökte jag hjälpa. Jag for runt som ett torrt skinn.

Idag vill jag detsamma, och lever nog lika. En okänd människa på nätet kan få ett mess av mig, en granne får en tung matkasse uppburen, jag kan lyssna på ett trasigt hjärta på affären, skratta med ett barn i lekparken.

Jag fastnar inte där längre som förr. 

Då visste jag inte vart lyckan och tryggheten fanns. Jag trodde mestadels att den satt i mig, rätt så långt. Men den sitter även i de andra. Det är inget jag kan ge bort. Och det var det jag försökte göra. Läka andra människor. Hjälpa de att vara lyckliga, uppskatta livet, älska lättare. Jag tog på mig en omöjlig hjälpande roll, för jag visste inte bättre.

Att idag veta att lyckan inte sitter i grannen, hunden, vädret eller lönen är en stor skillnad.

Och om vi återgår till texten: Don’t rush things. They will happen when they are supposed to. Let things fall into place. ❤️

För mig blev det en ”aha”

Jag faller i min egen fälla, och jag ser det inte ens. Att i min iver att hjälpa så vill jag vara steget före. När en nära är ur balans så vill jag ställa upp. Och det brister i mig när jag möts av kyla när jag är varm.

Så, vart sitter det? Om jag har en förväntan så sitter det hos mig. Att låta personen hitta sin egen väg, i sin takt och lita på att det faller på plats, förr eller senare, har inget med mig att göra. Visst, jag ser inom mig hur allt skulle kunna gå åt helvete. Men då är det väl menat så. 

Hur oansvarigt låter inte det? 

Det är tvärtom. Det är ansvarsfullt att släppa, modigt och kärleksfullt att låta var och en hitta sina egna svar. Även om vi lever under samma tak så lever vi i parallella världar. Därför kan vi aldrig begära av en annan person att se och känna det jag gör. Och helt meningslöst att kämpa för det.

Om vi säger kaffe, och ber fem personer beskriva kaffe så får du fem olika beskrivningar. Om två personer ser en solnedgång precis samtidigt så har de olika upplevelser av solnedgången fast de tittar på exakt samma sak. 

Förstå hur mycket tid och ork vi lägger på att få den andra att se det JAG ser. Men det kommer aldrig hända. Det enda de ser kommer alltid vara det som kommer från deras själ och tankar.

Jag brinner så lätt. Jag menar inget illa, men där har vi det, don’t rush things.

Jag lever mitt liv i ett ”rush” i ett rus av liv. För det finns så mycket liv, kärlek och nyfikenhet i mig. Och jag glömmer att stanna upp ibland.

Så det här inlägget blir ett litet note to myself.

* Att förstå att jag inte är lösningen på nåt. Alla har sitt eget kaffe.

* För att min klocka rusar i en iver av liv, så lever inte alla så. 

* Jag lägger pusslet direkt. Jag spiller ingen tid. Det bubblar i mig när nåt kittlar mig och jag är på, direkt. Andra lägger undan pusslet, bidar sin tid. Det faller på plats när det ska.

För mig gör detta att pulsen går ner direkt. När det här föll på plats i mig, en hyperventilerade kvinna som jagade livet och som äntligen på djupet förstod att det hänger inte på mig! Läs igen, ALLT hänger INTE på mig.

Jag vågade släppa och nåt magiskt hände.

Efter det kunde jag aldrig skena på samma sätt igen, även om jag nosar ibland på det gamla. Men det går inte att kliva tillbaka dit.

Det är som att när du väl lärde dig att cykla så glömmer du inte. Fast du skulle försöka glömma så sitter det i dig. Bara att cykla! 

Njut i din värld, och låt andra njuta i sin. ❤️🌷❤️

 

Sjätte sinnet

 Just i denna stund vill jag gråta. 

Jag var ute med hundarna. Njöt, fast det är kyligare idag. Tvättade av de efter promenaden och började lyssna på en 3p pod. 

Tankarna for iväg på ”tänk att jag inte har nåt att säga om detta, att jag inte kan hjälpa eller om jag ens vill hjälpa”. Inte proffesionellt om man kan säga så.

Vad hände med min föreläsningsplan?

Många ”3p’are” har funnit varandra och samarbetar. Själv sitter jag på kammaren.😆

Jag duschade av hundarna. Fick ett mess om tips på råttor som jag avböjde. Skrev några rader från hjärtat till henne, som inte hade med råttor att göra och svaret jag fick:

Åh, men tack, och du med ditt sjätte sinne visste väl säkert djupt inom dig att det var ord jag behövde höra just nu ❤😘🌷

I veckan fick jag ett annat mess där jag frågade en person hur han hade det och han skrev att han inte var förvånad över att höra ifrån mig. Han gav ett hoppfullt svar.

Någon sek efter jag svarat såg jag att han skrivit att han INTE var förvånad av att höra ifrån mig. Jag hade läst att han var förvånad.

Jag tänkte att vi har ju bara sporadiskt kontakt. Så jag frågade varför han inte varit förvånad? Tänkte att han skrev nog fel?

Svaret:

😀😀 tänkte att du med dina känselspröt skulle känna av att det börjar hända bra saker på riktigt 🙏

Nåt klickade i mig. Jag vet inte om jag hjälper, för jag tänker inte så. Jag bryr mig uppriktigt om och det är nog tillräckligt. Det är inte alltid att aktivt försöka hjälpa andra utan bara följa hjärtat. 🥰 Det som ska landa och landas, och kärlek som når fram hittar sin väg.

Sen behöver jag inte stå på en scen och predika, eller ha en mottagning, även om jag drömmer om det ibland. Men eftersom livet inte leder mig dit så är jag fullt tillräcklig där jag är.💫🙏🏻💫

Att på kort tid få två liknande mess gjorde mig gråtmild och gav mig ett perfekt svar på tal.

Livet kan verka igenom oss utan att vi förstår det. ❤️

Djupet

 

Egentligen är det fånigt att ha en blaj blogg, och en djupare. Där jag försöker skilja på det ytliga och mitt djup. När ändå allt är jag. Men jag ville inte trötta ut de få läsare jag har med att ösa på om mina insikter om de inte bett om det.

Ännu än fånig sak inser jag här och nu. Varför tar jag ansvar för det? Om ens någon läser? 😆

Andras tankar är ju deras fluff, och vill man inte läsa mitt, så behöver man ju inte. 😄

Aja, denna blogg är skapad och ibland går jag in här.

Livet pågår och jag åker med. 

Varför vissa av oss har mer energi än andra vet vi nog inte. Men att vi alla behövs önskar jag alla visste.

Olika människor med olika förutsättningar kan klicka i varann och underbara saker kan hända. Vissa kan vara lika och samma saker inträffar.

Min energi är egentligen magisk, men det har funnits tider när jag inte förstått det. Många år när jag trodde nåt var fel och jag försökte verkligen göra nåt åt det. Jag kämpade.

Om jag hamnar hos en psykolog hade jag fått diagnosen adhd. Alla gånger. Jag var lika full av liv som barn som jag är idag. En hunger av liv och nyfikenhet.

Män har inte orkat. Och vissa har försökt kontrollera mig eller dämpa mig, få mig balanserad. Säkert av god vilja, men jag tog det som att jag inte dög. 

När de blev kära i mig var jag toppen, den bästa. Men så vändes det och allt som var jag skulle åtgärdas. Jag gick all in för det. Bättra på Ankie. Ta tag i mig. 

Och även om jag la ner en massa pengar och tid på det så satt jag kvar i samma lgh, samma jobb, och slut med den man jag älskade. 

På ett sätt så känns det som att allt är som vanligt. Inget nytt har hänt.

Jag gick kursen 2019 och när insikterna klonkade till borde väl jag gjort som de flesta andra som ger kurser, föreläsningar, ger ut böcker, hittar sin livspartner osv?

Men mitt liv är detsamma. Hästen har iof bytts ut, stora förändringar hände på jobbet, barn som mått skit.

Men jag är ändå kvar i stallet, på samma jobb och barn har mått dåligt till och från sen jag blivit mamma.

Jag vet inte vad livet vill mig och det har jag aldrig vetat. Med allt mitt spret. Kan det leda mig någonstans?

Måste det leda någonstans?

Ibland fascineras jag över hur annorlunda jag reagerar idag mot förr.

Bara när syrran jagar upp sig över en resa, hur vi ska komma hem och jag inte kan känna så alls. Det är nästan så jag får dåligt samvete för att jag inte kan dela den med henne. 🙈

Jobbändringarna jag tog med ro, ett hem som är helvete och jag går inte i taket, försäljning av min häst och jag dog inte av sorg. Inombords finns ett lugn som jag ÄLSKAR.

Å andra sidan har jag fluff som pockar på uppmärksamhet och idag förstod jag varför.

Ibland lever vi bara på, dagar, timmar och veckor flyter på. 

Där flyter även tankar i samma banor. 

Jag har varit avstängd sen det tog slut med Mr M. Det har varit skönt. Jag har inte haft längtan, lust eller någon större dröm om att träffa nån.

Om det pirrat till så har det varit WOW, jag har nåt mellan benen. 😂 eller om en snygg man fått mig att titta en gång extra så har det varit ett plus. Men ingen big deal.

Men så viskar det inombords. En längtan börjar vakna. Lite som våren. Nåt står beredd att blomma.

Jag har vilat de här åren. Jag har inte sörjt eller varit bitter för vad finns det att sörja? Livet gör som det vill, och det liv jag hade även om jag älskade är inget liv jag önskar vare sig han eller mig. Kärlek är inte bitterhet och tjafs.

Under dessa år har jag verkligen njutit av livet. Jag har sagt det förr, jag behöver inte en man för att vara lycklig.

Vi kollar även på ridrädslan. In i livet kommer Leikur. Jag inser mer och mer att han är en kopia av mig, fast han har inte hittat sitt inre lugn.

Vidöppen, vill väl, känslig och kan rusa på för snabbt.😆

Om jag stänger om mig. Av rädsla och glömmer att jag ridit honom UTAN att vara rädd. Njutit och litat på oss. Han är densamma, jag är densamma men jag har andra, rädda tankar och då blir upplevelsen en annan.

Att leva öppet är att släppa. 

Om jag låter allt falla till marken, rädslor, föraningar, gissningar, murar, osäkerhet osv. Allt har klirrats i tusen bitar.

Att låta bitarna ligga på marken och vara nyfiken på vad livet vill är rätt fantastiskt. Förr plockade jag med bitarna för att laga pusslet.

Idag förstår jag att det inte finns nåt pussel.

Ju mer fria vi är, desto mer av livet kan vi njuta av. Att plocka med smulor och pusselbitar tar livet ifrån oss.

Och innanför min lilla mur, där jag i hemlighet viskat, kom hem nu. Behöver jag släppa. Låta falla till marken, för lika mycket som jag vet att det inte finns ett pussel, så finns det inget hem. Inget därute är lösningen. Inget hem finns där.

Jag hämmar mig själv med att inte vara nyfiken.

Nu har jag ganska mycket av den varan ändå, så det är bra att det får ta sin tid. Allt är som det ska.

Och livet vill mig väl. Alltid. ❤️

För att knyta ihop säcken så skrev jag i början att vi KAN vara olika, ha olika förutsättningar och ändå funka. Som det varit i början när någon varit kär i mig t ex. Sen plötsligt var allt annorlunda.

Här är samma grej. Vad vi tänker och glor på för pusselbit tar bort den äkta bilden av mig. Han ser bara på smulan i handen.

Där har jag gått in för att ge den rätta bilden, men det har inte gått för han har suttit på golvet och letat blind smulorna, och de smulorna finns inte. Det är bara tankar och de tankarna ger en upplevde som inte är på riktigt.

Där i början när vi inte har ett dömande, möts. Ärligt och rent. Då flödar livet. Där är vi sanna.

Alltid i möten som de, med ett djur, barn, främling på stan eller din kärlek. Förstå, då flödar livet på riktigt. Där är du FRI. 

Jisses, jag tänkte för nån dag sen att jag ofta har magiska möten med människor, och här kom svaret,

Jag är ofta vidöppen, som Leikur och där möter jag den som är hos mig.

Inte alltid. Ibland är jag en häxa, argsint och jävlig. 🧙🏼‍♀️

Men det går över, och när jag vaknar. Då lever jag igen.

Amen och puss 💋