Trasiga själar

 

På jobbet i veckan pratade jag med en trasig själ.

En som sålt sitt hus, fått bra med kosing och nu satt i en underbar våning med sjöutsikt. Helt underbart kan man tycka. Om inte den JÄVLA grannen som flyttat in förstörde precis ALLT. 

Hon hade bott ensam länge innan någon flyttade in bredvid. Grannen slog i en dörr som man inte ens KAN slå i. Nya dörrar funkar tydligen så. Men han kunde slå då det hördes minsann. Och han kunde klampa i golvet.

Oj, vad konstigt att det är så lyhört sa jag, när det är nybyggt och allt.

-Egentligen ÄR det inte lyhört men han lyckas!!! Varför kan de inte ha tofflor och mattor på golvet?!!!!

Tänk om man kunde komma på hur man kan leva med sånt!

-Det kan man sa jag glatt! 🙏🏻

Jag tog ett lätt exempel, men hon var inte mottaglig alls. Istället tog hon upp alla sina issuses. Hur hon borstar sina tänder, på vilka sidor, metodiskt. För tänk om hon skulle missa en tand?

Hur hon fick lov att plocka med fjärrkontroller en kvart innan hon kunde sova. Kl 20:00 måste hon lägga sig. Och de jävla grannarna gick upp 07:30 varje morgon.

Hon har ett jobbigt liv. 😅 Det var nästan så jag fick andnöd bara att lyssna på henne. Och att hon knaprar lyckopiller är inte konstigt. Jag förstår även hennes tanke att aldrig våga sluta. 💊 

Jag menar inget illa, eller höjer mig själv till skyarna. Förr hade jag  försökt hjälpa henne. Kanske t om köpt mattor och tofflor till hennes grannar så hon kunde må bra igen.

Men jag vet att problemet inte sitter i grannen. Det sitter i hennes egna tankar OM grannen.

Alla vi som har grannar har olika åsikter om de.

Jag hör när min granne slår en drill. Och jag hör hellre på det än den andra grannen som slog sin kvinna. Jag skulle ju kunna lyssna efter ljud och störa mig. Eller inte bry mig. Om jag hör en dörr som stängs? So what?

What you experience is never outside you. Sug på den.❤️

Är det inte grannarna? Som smäller i dörrarna? Det är KLART det är vrålar det inombords. Jävla idioter!

 Nä. Det är inuti dig själv. Grannen mår säkert inte dåligt när han går över sina golv, eller stänger en dörr, eller rent av slår en drill. Säkert inte grannen på andra sidan om din störande granne heller.

Det är inuti oss själva vi skapar våra upplevelser. Vilken tanke vi väljer att lägga fokus på. Och fokuserar vi tillräckligt hårt tar det över hela Hjärnkontoret och då har vi inte mycket alls som rasslar där inne i våra skallar.

Att störa sig så på alla är sorgligt. Framförallt när omgivningen inte är skyldig. Vi försöker att få kontroll på omgivningen och att få de att bli lite mer som oss själva. Det är ju lite så att de tankar vi har om omgivningen och det som är mörkt, det är svårast för oss att släppa. Och det är inte grannen som lider, det är vi som tänker och sitter fast i vårt eget klet.

Vi TROR att om de bara skärpte sig så blir allt bra. Men vem har rätt eller fel? 

Vi kan bara titta på mig och mina barn. Jag är inte en pedant. Men jag har ändå en gräns på hur rörigt det får vara. Och ibland gör jag tappra försök att styra upp.

Barnen skiter i vilket. Jag klagar, gnäller, gör ALLT. Och jag är den som mår dåligt av att försöka styra upp nåt där de inte är med mig. De kan gå runt i sin röra, och må underbart.

Jag tror att de ska må underbart i ett städat rum. Men det är inte där det sitter. I rummet. Inte ens där finns välmåendet. Det är många pedanter som mår dåligt. Se på min jobbarkompis. 😔

Det händer att jag och barnen gör ett spontant ryck, vi samarbetar och vi städar och har kul. Det flödar.

Om jag försöker tvinga fram det där flödet så går det åt fanders. 🤣 Jag har försökt mig på det också,

Så vem har rätt? Måste mitt sätt vara rätt? Näää. 

Det sa Björn Natthiko nåt mycket fint om.

Kommer tid, kommer råd. Vill vi leva med ett stryptag om livet? Eller med ett famntag om livet?

Ju mer vi lever utifrån in, och försöker kontrollera allt där ute för att SEN må bra är vi förlorade. Det vi strävar efter finns inte därute. Ju mer vi stryper, ju mindre luft får vi.

Det är inte så att du inte kan njuta av trevligt sällskap, din partner, en solnedgång eller pengar på kontot. Men lägger vi välmåendet där, så går vi ju sönder om relationen tar slut. Eller pengarna. Och oro, stress mm tar över hela bort väsen och vi missar hela poängen med att leva.

Alla trasiga själar som lider. I onödan. 

Också fina rader jag hört:

Numera finns det mycket mindre jag i mig och då mer plats för andra.

Hur klokt är inte det?

En som har plats för andra och  är närvarande i mötet, kan lyssna och är trygg i sig själv. Den personen har inte sitt Hjärnkontor fullt av listor, eller ett trasigt förflutet eller en oro för framtiden. De kan t om låta sin granne gå på golvet utan att bli galen. Den personen har lätt för att tycka om andra för exakt det de är utan att behöva förändra de.

Att läka sin trasiga själ är inte alls omöjligt. Det går. Dels att låta tankarna får va lite. Inte ta de på så stort allvar. Galna talar dyker upp ibland. Det kan de ju få göra. Och vi behöver inte lyssna på allt.

Sen ha tillit till att saker löser sig. Våga släpp. Jag lovar att fast det ibland är läskigt så blir resultatet häftigt.

Vad det nu är som gav oss liv från början. Som valde att just jag föddes och började andas, det vet jag inte. Men nåt därute vill mig väl. Om jag slutar kämpa emot livet, då blir det lättare att leva. Att våga vara nyfiken på detta är magiskt.

Det är underbart. På riktigt.

Och jag önskar jag kunde peka folk i den riktningen jag själv sett verkligen gör livet mycket lättare.

Vi vill ju ha ett hjärta som slår i regelbunden takt, vara närvarande och slippa stressa ihjäl oss. Och lugnet som vi jagar efter därute har funnits i oss hela tiden. Det kom med den som gav oss liv. 

Vem det nu än är. Men vi är alla en del av det. Det är den kärnan som är jag. Inte kroppen, mitt jobb, min mamma roll, min ålder. Det är det som tittar ut. Som fanns innan jag kom in i denna kropp, och som finns när hjärtat gjort sitt. Makalöst häftigt.

Den enda som kan läka oss och hjälpa oss att hitta hem är att lyssna på den visa kraft som faktiskt är du. Och som är en enda stor källa av kärlek. Inte det som finns därute. Först när du förstår det. Då har du hittat hem. ❤️

Tonår och humör

 

Vem har sagt att det är lätt att vara förälder? Inte jag. 😁

Det är en gudagåva att få ha fött fyra underbara barn till världen. Men det är också en plåga mellan varven. Det flyter inte alltid på så himla smidigt.

Men vilken relation gör det?!

Nu dyker det upp sidor av hat, skrik, groteska ord. Och beskyllningar som inte känns rättvisa. Långsinthet utan dess like. Och flyktvägen bort från mig. Det tar DAR innan kontakten återupptas.

När detta hände förr krossades min själ. Två av barnen kunde jag bråka med utan att gå sönder. Den ena hade magiska knappar jag kunde trycka på. Vips, så var det över. Den andra fattade grejen inte jag förstod. 

-Vadå? Du var ju bara arg konstaterade han lugnt när det dåliga samvetet brann i mig då jag tyckte jag var den sämsta mamman i hela  jävla världen. Hur FAN kan man ens få bli arg på sina barn?!

Efter mina insikter händer det ändå att jag blir arg. Och kryper ner på nivåer som inte alls är behagliga. Hjärtat klappar när beskyllningar haglar över den värdelösa mamman som är den värsta som finns.

Men snabbt vaknar jag till. Jag blir inte arg eller ledsen som förr. Och OM jag fastnar då klappar hjärtat och då fattar jag att de fantasierna inte hjälper någon.

Jag pejlar läget i flocken. Tycker ni också att jag skriker?  Inte kan lyssna? Inte trösta? Upplever ni att det inte går att prata med mig?

De barnen som är i harmoni känner inte så. Och de vet att vi alla är pain in the ass ibland,

Och det är ok. Faktiskt även för mig. Jag har alltid bett mina barn om ursäkt om jag trampat någon på tårna, förklarat vad jag menat med det jag sagt. 

Jag har förr grunnat på det där. Att jag sopar rent så jag slipper bära med mig skit som jag kan släppa genom att be om ursäkt, eller när en relation tar slut tacka för mig.

Som ett sätt att dö i frid. När jag ligger på min bädd af död, då är det klart. Ingen ånger. Inget ”jag borde”.

Livet ÄR lättare idag när inte hetsen att jaga svar, göra så himla rätt hela tiden att ALLTID, ALLTID vara steget före. Bara det sättet att leva ger mig andnöd idag när jag tänker på det. Jag vände verkligen ut och in på mig själv. På alla plan. Jag trodde jag gjorde rätt.😒

Att få släppa det. Det är en lättnad. Och det gäller att våga ha tillit till att saker löser sig. Nästan ha lite is i magen. Där jag förr petade, redde ut, försökte lösa allt. Där låter jag det vara. I tystnaden finns svaret. Jag behöver inte ha vare sig rätt eller lösa allt.

Förvisso kan det ibland nästan kännas känslokallt. Att inte springa efter. Peta, prata ut.

Som nu. Iskylan, hatet. Jag såg det. Jag var inte ens värd en blick. 

Jag gick ut, lämnade pappans lägenhet med barnet. Mötte den fuktiga kvällen och fyllde mina lungor med luft. Jag hade tränat och kinderna glödde. Skönt att komma ut. Hundflickorna var lyckliga. Och direkt var jag i nuet. I den enda stund som fanns. 

Barnet hade sitt tankefängelse. Sin bitterhet.

So what? Det var inte min värld.

Poff! Så släppte jag det. Utan en aning om barnet någonsin kommer mig till mötes. Eller hur det löser sig.

Numera vet jag att det gör det. Och mycket snabbare om jag inte lägger mig i. 🙏🏻

Jag älskar mina barn. Och jag är inte alls en perfekt mamma. Jag är skit dålig ibland. De får lov att hjälpa till fast de inte vill. Jag tjatar och gnatar fast jag borde veta bättre. Jag skämmer bort de fast de inte verkar ha en aning om det. Det tar mig nog för givet en hel del.

Men vi är en familj. En galen familj med mycket känslor och kärlek. Jag älskar var och ett av mina barn högt och unikt. De är inte heller perfekta. Och vilken tur att vi inte behöver vara det för att vara Koivisto flocken.

Kärlek till dig ❤️

Delar

 Jag vill dela med mig av detta super intressanta par.

Det ger hopp till varje relation.

Amen ❤️

https://m.youtube.com/watch?v=ZmqLI8_9pko

Närvaro och rösten

Barn och ungdomar, och även vi vuxna är alltmer uppkopplade. Ingen nyhet.

Det jag kan tycka är sorgligt är att mobilen alltid är med. Jag ber barnen lägga undan den. När de plockar ur disken ur maskinen, ber jag de plocka ur den utan mobil. Gör en sak i taget.

Men under träning, i duschen, på toa. Ja, precis överallt, hela tiden är mobilen med.

Vad betyder det att aldrig känna? När du tränar, hur jobbar kroppen? Hur känns det? Känslan i att laga mat? Osv

Idag insåg jag att närvaron i det vi gör försvinner när vi alltid stimulerar oss. Precis som att varje stund av tystnad, eller rent av dötid är något som måste undvikas till varje pris.

Jag är inte en skenhelig ängel. Visst tar jag också upp mobilen när jag får en stund över. Men den styr mig inte lika hårt som barnen. Och det känns sorgligt. Kontakten med den inre kärnan försvinner i suset och duset av den skärm som är viktigare än allt.

Och livet missas.

När är jag mest närvarande?

Och här får jag nog erkänna att jag är närvarande ganska ofta. I möte med en annan människa. Jag kan bli helt uppslukad i möten. Jag är närvarande med djuren, i smaker.

Närvaro och i flödet. Är det lite samma sak?

Mindfulness och sådana saker övar oss att vara i nuet. Känna stunden.

Och det är egentligen  sorgligt för stannade vi upp ibland så finns ju allt där. Medvetandet och närvaron är ju alltid tillgängligt. 

Att föda barn. Det är maximal närvaro, så jäkla grymt. I den extrema smärtan så är livet starkare än någonsin. Ur den stunden när det inte finns tid så är allt bara liv.

Även när barnet är litet. Då finns ingen tid. Jag har följt barnets rytm. Känt det, älskat och förstått med miner vad det behövt. Närvaro.

Precis som nyförälskelse. Att vara nära, lyhörd smeka hud, lyssna på andetag.

En soluppgång, en låt. 

Ibland stannar bara livet till. Då finns inget annat. Inte mitt skal, kön, inga tankar, ingen stress. Allt bara är.

Kanske det är detta som räddat mig ifrån mig själv.

Stressen och jakten jag hade under så många år. Det var inte bara en gåta för andra utan även för mig. Min mamma var övertygad om att även jag skulle få en stroke och dö ifrån henne. Min livskraft och njutning till att leva har alltid varit stark. Och min nyfikenhet 🙏🏻

För några år sen när Gabriel mådde skit berättade han om att han hade en röst i huvudet. Jag fnissade och sa  att det inte var nå konstigt, det har vi alla. Han var väldigt skeptisk till det och trodde mig inte. 

Jag har nog ofta skrivit om mina inre dialoger 😁

Och där kommit till klarhet. På nåtvis har det alltid varit lätt att skriva.

Kanske för att jag släpper och bara skriver det som kommer.

Förr trodde jag på rösten. Grävde och analyserade. Jag var ofta rädd, och det begränsade mig.

Jag har själv sett vad det gör med oss när vi tror på det vi tänker.

Relationer går i kras, vänskap upplöses, krig och elände.

Jag var irriterad igår, för jag trodde på tanken som spelades upp i mitt medvetande. Jag såg scenarior och jag va inte glad. Utnyttjad men kunde inte säga nej, ett offer också.

Men tjong, så vaknade jag för inget av det jag trodde hände. Inte ens i närheten. Allt blev bara glatt och tokigt.😁

Jag älskade även förr när detta hände, och då förstod jag inte som jag gör idag. Men jag har alltid sett när knäppet på näsan kommit. Och jag  har alltid ÄLSKAT när det inte blev som jag trodde.

Rösten därinne kommer alltid prata. Och ibland kommer jag trilla dit och fastna. So what? Så länge jag vaknar är det ju ingen fara. 😁

Och livet är ju spännande. Som människa hör det till att drömma om natten och om dagen. Det är bara drömmar. Däremellan glimmar livet till i sin fulla glans. Släpp och lägg åt sidan. Det är grejen. I tystnaden träder livet och närvaron fram. Och den rösten som talar bortom bruset. Den har all vishet som finns. Den rösten ska du alltid lyssna på när den väl gör sig hörd och om du har turen att höra den.

Sätt dig i soffan och gör ingenting. Lyssna. Vad händer då? 😍

Nåt vill ut

 

Jag skrev på min andra blogg om den röst som viskar att jag borde ha en pod.

Den elaka rösten har skrikit ut allt den tycker om saken, men den lilla tysta viskningen fortsätter att viska.

Jag förstår inte varför? Kan jag inte bara få fortsätta att skriva? Jag är mer trygg med att skriva. Den elaka rösten i skallen har så mycket rätt. Det skulle vara ett kliv jag inte alls känner för.

Ändå viskar den andra rösten vidare. 

Jag skrev också om en lärare på en coachutbildning.

Jag fick mycket skit för att jag skrev på  Fb. Jag lyssnade på honom, men delade inte hans syn fullt ut. Bekräftelsebehov osv. 

Jag tycker om Fb. Den har lett mig till mer vänskap i livet. Jag stör mig inte på andra, ser inte det som bekräftelsebehov. Och om de behöver det, so what?!?!

Jag gillar det. Men jag skulle plockas ner lite på jorden.

Å andra sidan var det inte bra heller när jag inte gjorde reklam över blogg, musik osv. Som han gjorde, via Fb. 😅

När han triggade att jag skulle ha ett bekräftelsebehov så väckte han bara den lilla i mig. Hon som vet att hon inte är nåt. Inte värd ett skit. Där i det hörnet, är jag trygg. Där betraktar jag skådespelet i världen. Jag behöver inte delta.

Ibland lockar ändå livet ut mig. Och det älskar jag. Det gör mig levande. 

Den lilla elaka, den lyssnar jag lite mer roat på idag. Om jag ens lyssnar. Den vill inte alltid så väl. Och jag har sett att när den tystnat så kommer en visdom fram. Som försvinner när ekot är för starkt av den andra röstens tillsägningar. Den är kontrollerande, den som tycker jag ska stå på min plats.

Ena sidan trivs där. I det självklara, där det är som det alltid varit. Men utforskaren. Henne stoppar man inte. Inte i längden.

Förut trodde jag att det var mina mönster, min personlighet osv som gjorde att ingen man klarade mig. Jag var fel. Och jag fick det bevisat gång på gång.

Jag har ett nytt synsätt på det. Och i denna stund så kan jag se att livet ger oss nya vägar. Jag minns när jag träffade Jocke och jag skulle bli en Svensson. Nej!!! Jag skulle ju ut och rädda världen! Jag ville inte leva det livet!

Men så blev det. Iaf i några år. Och även här var dubbelheten på plats. Jag gillade att vara mamma, det första klicket när Cassandra föddes var just det. Äntligen hade jag kommit dit, jag var ämnad till att vara mamma. Jag älskade det. Jag var hemma i min mammaroll. Jag visste.

Kärleken visste jag inte alls. Inte man & kvinna. Och det är jag tacksam för idag. Just i denna stund när jag kan se det, så blir jag så tacksam så tårarna stiger.

Jag var en kämpe. När jag älskat, då har jag älskat. Och kämpat. Försökt gjort rätt.

Jag kan se att slutet av allt kämpande faktiskt blev bra. På alla plan. Och utan slut, inga nya vägar, inga nya öppningar. Mitt liv är rikt. Och idag med ro. Inte den hysteriska jakt jag levt med tidigare.

Visst, mitt liv ÄR fart. Det gillar jag. ❤️

Med en man vid min sida hade jag inte kommit hit. Jag hade aldrig fått den här visdomen. Med det menar jag inte att det är en mans fel. Jag hade däremot haft fullt upp med att behaga, kämpa, gråta och slita mitt hår, för jag var värdelös på att göra någon lycklig. Precis. Det var så jag levde.

Med mig och barnen är det en annan trygghet, och jag har inte behövt lägga energier på de spel och den kamp jag haft i kärlek till en man.

 Då har annat kommit fram. Och ingen har stoppat mig. Jag har vågat utforska, ta kliv och då blommar hon. 

Hon som inte skriker så högt. Hon som tar över när jag skriver. Hon som ser ut igenom mina ögon. Den kraft som är jag, ❤️

Jag har ju ingen vilja med min blogg, att nå ut. Jag gör aldrig reklam över den. Tvärtom. Om någon hör att jag skriver och de blir nyfikna så säger jag snabbt:

-Det är inget jag skyltar med.

Då brukar de tystna.

Vem fasen behöver veta att jag har en pod om jag gör en? Vem skulle hitta den? Jag menar de som är stora gör allt för att folk ska höra den.

Jag kan väl göra det för min skull? Som nu när jag skriver, och när jag sjunger. När jag släpper det fritt och ser vart det landar. Vad som kommer ur mig?

Det pirrar som svar därinne. Vad mysko det är.

Jag vet inte varför, men ibland ska vi inte veta. Det är det som är grejen. Tillit till att låta det får vara som det är. Och låta saker hända utan att jag lägger mig i.

Och en sak till. Jag längtar efter min man, jag tror att jag börjar bli redo för dig nu. Jag var nog inte det tidigare. Även om det säkert skulle va läskigt, så vill jag ha hela kittet. Och jag tror att det skulle bli bra. Spännande. Och mina sår som skulle triggas. Det skulle va intressant att äntligen möta de med trygghet. Även om jag förmodligen skulle vilja fly mellan varven, 

Innan dess ska jag fortsätta leva. Och jag älskar det. Att vara med mig själv är ett toppen bra sällskap.🤣

Livet 💖