Det man inte vet. lider man inte av

Det finns ordspråk som får en ny innebörd numera.
Det lite kaxiga uttrycket "det man inte vet lider man inte av" kunde störa mig förr.
Jag ville VETA. Det var ju bättre att veta, och att kunna ta tag i det.
Om jag inte visste, hur skulle jag kunna göra något åt problemet?

Att vara ärlig och att prata ut. Jag ville göra rätt för mig och be om ursäkt OM jag sårat eller sagt något som togs emot på ett annat sätt än det jag faktiskt menade.
Just missförstånd har varit en stor grej, framförallt i förhållanden för min del.

Nu rinner det som balsam mellan varje ord. Det jag inte vet, lider jag inte av.
Som bomull, av lättnad.

Idag finns en punkt efter dessa ord.

Förr kunde det börja spinna i skallen.
Då kunde fantasin börja spela upp en egen teater på det han inte berättade för mig.
Jag såg skådespelet med gapande mun och trodde på det.
Jag kunde se och känna allt som utspelades för mitt inre öga.

Om det blir en punkt efter det jag inte behöver vare sig veta eller gissa mig till,  blir det lugnt.
På riktigt.

Om jag trasslar till det och ser en massa filmer inombords kan jag njuta av det idag. Som en gratis biobiljett. Men när filmen är slut, då är den slut.
Den var lika verklig inombords som filmen på bioduken.  :D

På bilden har Anasthelle fotat backspegeln när jag körde hästsläpet för första gången med två hästar i.
Det visar på det som är bakom oss.
Hur många sitter inte fast i det förgångna?
Som ältar och minns?
De spekulerar i hur de blev behandlade och varför det blev som det blev?
Sen ska de göra något åt framtiden för att inte hamna i samma sits igen.

Jag är ibland tillbaka i dåtiden. Och det är en annan sak numera att njuta av det.
Förr när jag tänkte bakåt så var det mycket grubbel.
Idag ser det annorlunda ut.

Det förflutna finns inte längre. Det har varit och är förbi. Det kan aldrig komma tillbaka till dig. Den enda tiden som finns är just nu.
Du kan bara få tillbaka det förflutna genom att tänka på det. Att spela upp filmen, men den är som sagt lika verkligen som filmen på bioduken.

Det har varit så häftigt att förstå det.
Jag har älskat att förlora mig i mina känslor, att se eller läsa gammalt och förlora mig i den världen.
Den var på riktig för mig.
Jag har lätt för att kliva i och ur olika världar.

Andras tankevärldar kunde jag uppleva så starkt som om den var min egen, jag kunde sjunga en sång med en extrem smärta genom att bara koppla på det, jag kunde vara i framtiden och det förflutna och t om ute i universum.
Så snabbt går det att bara släppa och fara iväg.
Men det var inte på riktigt. Inte någonstans, fast det kändes så.

Jag har t om i drömmen på natten varit på besök hos M och hans fru. I deras vackra radhus som de bodde i. Jag fick se deras lycka och det fanns inget agg alls till mig, det var så häftigt att vara gäst i deras hem i så stark vänskap och värme. Äkta kärlek från alla håll.
Var det på riktigt?
Nä. :D

När vi vet att nästan hela livet faktiskt är en film, så är det bara att haka på.
Inte ta det så allvarligt.
Och om vi gör det allvarligt så är det inte hela världen det heller.

Om du verkligen förstår att du inte lider av det du inte vet.
Då behöver du inte analysera, gissa, rota, älta.
Då förstår du att det bara gör illa dig själv.
Varför ska du det?

Om du törs, prova att låta det vara. Se vad som händer.
Friden finns där. Alltid, men den gömmer sig för dig om du tror på skådespelet.

Min son hade en panik attack en natt.
Han var hos sin far.

Han har inte haft en sån attack på länge, inte sen han pratade med Tomas.L.

Pappan bad mig komma upp eftersom han aldrig varit med om en sån.
Jag gick upp. (Vi bor grannar)

Tankarna började trassla. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag nå mitt älskade barn i detta den här gången? Vi var ju inte ens hemma, vad skulle pappan tänka?
Jag släppte allt. :D
Gick upp till de.

När jag kom in i sovrummet frågade jag om jag fick vara ensam med sonen.

Pappan sa att han skulle vara med. Och han ville berätta vad som hänt eftersom vår son bett honom om det.

Jag la mig bredvid min son. Han la sig snyftande tillrätta hos mig.

Exet gjorde sig reda att berätta. Jag sa att att han inte behövde säga nåt.
Han blev förvånad.
-Ville jag inte veta?
-Nej, svarade jag tyst. Det är lugnt.

Jag lät sonen gråta. Viskade, att det inte var någon fara, det var inget fel på honom och att det snart skulle vara över.

Mycket riktigt. Han lugnade sig, och skulle på toa. Jag följde med. Han sa att han visste att det bara varit tankar. Men att det gjort ont. Nu var allt lugnt igen.
Jag sa att han gärna fick berätta om han ville, när allt var lugnt men där och då behövde vi inte rota i det.
Han förstod det.

Pussar och kramar innan jag gick hem.
Min gossen har fortfarande inte pratat om vad han fick ångest av.
Och det är inte viktigt.
Det viktiga var att han vaknade.

Kan han, kan du.

Puss <3

Skandinaviska 3P träffen

J

Jag brukar vilja vara lite i skymundan. Ursäktar mig med att jag har lite halvtalanger, vilket skyddar mig från att ta ett steg ut.
 Om jag var FULL av talanger så skulle jag behöva visa upp de. Men det har jag inte så länge jag är lite Kalle bakom.

 Jag minns en vän till mig som till slut fick höra mig sjunga som utbrast:
 -Du har en skyldighet till världen att låta andra höra din röst!!
 Något jag själv skulle kunna sagt till en sjungande vän som var sååå rädd för sin egen röst, och andras åsikter.
Blev jag glad för den kommentaren? Nej, jag blev besvärad. Som jag faktiskt blir om jag får beröm. Jag skruvar lite besvärat på mig. Samtidigt som jag andra stunder önskat att någon annan hade en plan för mig. Som sa NU GÖR DU SÅ HÄR! Då skulle jag tacksamt följa schemat, och sen kunna ge andra äran för mitt kliv.
 Jag och min ädle son hamnade på Skandinaviska 3p träffen i Stockholm.

 Jag fick mina insikter via en dröm efter jag hoppat på Tomas & Dennis coachutbildning. Fördelarna med deras utbildning och deras sätt är just att det inte finns några metoder.
 Om jag skulle coacha någon så behöver de inte fylla i papper med frågor där jag ska se deras personlighet, och kanske se det de missat pga att de döljer något för både mig och sig själva.
 Här finns en frihet, där vi alla är lika. Vi reagerar och mår dåligt för att vi lever utifrån och in. När vi förstår att det är precis tvärtom händer magiska saker.
 Många stänger om sig, drar sin offerkofta tätare om sig för att det gör ont, är läskigt att verkligen våga släppa allt det gamla, det vi trott på. Att släppa KAMPEN. Kampen som är det enda vi känner till.
 Jag skrev ett mess idag som jag aldrig skickade iväg. I det messet skrev jag om det dåliga samvetet. Ni vet, om jag inte gör tillräckligt, då kommer det där dåliga samvetet fram. Jag har länge sagt, även innan utbildningen att ett dåligt samvete inte gör nån nytta Många tycks tro att ett dåligt samvete visar hur fin jag är som människa. Och att det visar hur mycket jag BRYR mig. Medans jag tyckt att det är tvärtom. Ett dåligt samvete ger INGENTING, skit i det har jag ofta sagt.
 När jag skrev det där messet kom jag på att detsamma faktiskt gäller oro. Skit i det! Vad sjutton ska oro kunna göra för gott? Ingenting där heller. Det bara sprider mer tankar som tar oss längre och längre bort ifrån oss själva. Vår egen kärna.
 Om vår kärna får jobba ifred gör den det bäst om vi låter den jobba ifred. Det är då magiska saker händer. Och det roliga är att vi inte behöver göra något alls.
 -Vad ska du göra av din utbildning?
 -Ska du jobba med det här?
-Vad jobbar du med? Såna frågor har gett mig en klump. När prestation kommer, då tystnar jag, Kalle bakom är skön då. Vad har jag att bevisa? Inget.

Jag är en industriarbetare. Ingen alls. Låt mig va.
 Det finns de som kan allt bättre än mig, som kan stå där. Jag behöver inte.
När jag förlikat mig med det. Kommer ofta en person i min väg, någon som gläntar på det där locket och ut väller min livskraft. Jag pratar och lyser, jag berör. Och efteråt tänker jag. Jag skulle ju inte prata!
 Jag tänkte lika med skrivandet. Varför ska jag skriva? Andra gör det bättre. Det tog lite tid att öppna den här bloggen eftersom jag inte ville blanda 3p med det andra bloggen.
OM mina vänner inte vill läsa om detta skulle skilja dem åt.  Jag skriver inte lika ofta i den här bloggen.

 Den skandinaviska 3p träffen.
 Blygheten slog till. Även om jag var bland vänner så har jag min lilla kant, och min egen lilla Kalle där bakom.
 Fast jag hade en massa att säga, så var det som när jag var i skolan. Läraren sa frågan, men jag räckte inte om handen fast jag visste svaret. Jag satt tyst.
 Jag är dock inte alltid tyst. När vi var i mindre grupper och pratade, då vällde det ur mig. Vart Kalle bakom och den tysta delen finns då vet jag inte eftersom livskraften tog över. :D

 Efter första dagen säger min 24-åriga son: -Mamma. Jag vill berätta min historia.
 Min son brukar inte ta plats. Men nu hade han nåt att säga.
 Tvivlet sög tag i honom. Vad skulle ha säga? Vem ville lyssna på honom?

Jag berättade att det är ungefär som när jag sjunger på Smule. Ofta har de låtar jag sjungit som jag inte varit så nöjd med blivit mest omtyckta. Medans de jag lagt ner mer kraft i passerat. Jag vet inte vad som berör. Jag behöver bara sjunga, sen hur det tas emot är inte upp till mig.

 När Gabriel vaknade igår morse så var han inte speciellt nervös. Han var först ut med att berätta. Han berörde. Och han fick veta det. Helt fantastiskt! Han var det första som pratade som gjorde att folk grät. Något hände i mig med. För första gången kände jag att jag också vill prata. Vad är det att vara rädd för? Släng dig i väggen Kalle!! Jag har gömt mig bakom dig i hela livet. Även som barn, men då hade jag dig med under köksbordet när jag gömde mig för läskiga människor. *haha*

 En föreläsning börjar vakna till liv. En idé om att skriva en bok. En hel bok, inte bara ett kapitel. Vara öppen för att coacha. Det är genom att öppna upp jag kommer att möta alla personer som finns därute. De som vill ha hjälp att se det jag och andra vänner sett, och de likasinnade.

Om jag lever mitt liv med Kalle får jag ändå ett bra liv, för min livskraft ger mig öppningar och vägar ändå. Som jag och Kalle följer.
 Men kanske det kan bli så att Kalle är bakom mig istället? Och han får haka på mig? *haha* Vi får se vad som händer. Jag känner mig otroligt lycklig och fylld av den där härliga kraften som slår bort rösten som viskar att jag borde gömma mig. Heja Gabriel som väckte något i mig!