Platt fall

 Bryt ihop och kom igen. 

Det var vad som hände idag. 

Jag tänkte först att jag kunde jobba, men sov knappt i natt. Och nåt i mig kom ifatt och bet mig i hjärtat så det brast.

A-L kom och diskuterade skola och framtid med mig och min unge. Först pratade hon och jag, och hon såg hur jag mådde. Då började redan tårarna droppa. Det finns liksom inget skydd i mig. 

Efter hon gått så pratade Anasthelle och jag. Hon skulle bo hos pappa nu sa hon. 

Jag pratade länge med Ciska. Allra finaste vän. 

Andra gången på kort tid som vi pratar i evigheter.🥰

Vi pratade om det här att vara steget före, hjälpa andra och glömma sig själv. Att vara ”duktig”.

Det är ju lite så att om du har energi, och får mycket gjort är du bra. Heja!

Men sitter du apatisk och inte får så mycket gjort är det sämre.

Jag fattar själv att jag ska kliva av karusellen. Men jag fattade inte varför jag behöver vara sjukskriven? 

Problemet sitter i mitt eget huvud. 

Ingen annanstans.

Ändå får jag inte till det. Varför hamnade jag här?!

Att ladda sitt batteri? Kan man verkligen göra det genom att älta problem och sitta i soffan?

Å andra sidan mindes jag när jag satt i min soffa senast Anasthelle bodde hos din far. Och jag satt i soffan. Kände mitt ljus som lyste ut genom mina ögon. Allt som var jag och jag NJÖT!

Jag har fått till mig att boosta mig inifrån. Allt sånt jag inte orkar. 

Ciska sa: om du blir ensam nu, då kan du testa att ändra din kost? Bara på kul?

Och svar ja! Det kan jag.

Jag har verkligen ful gråtit idag. Korken lossnade, och på nåtvis gjorde det ont att min vackra dotter inte skulle vara hemma. En snabb ilning av rädsla att även hon skulle lämna mig. Ingen kram när hon gick.

Men det har jag låtit rinna av mig. En snabb ilning som aldrig fick ta fäste. 

Är det någon som älskar mig så är det Anasthelle. ♥️

Eckhart Tolle. Han hade ett klipp om att ha tråkigt. Jag började lyssna lite på det. Han kan vara svår den finurlige lille mannen.

Men det rasslade till i mig. Hur vi jagar och fyller oss med intryck. Det måste hända något. Istället för att gå igenom vår mentala barriärer och möta oss själva. Där finns det sanna. Lugnet och lyckan.

Som jag gjorde förra gången Anasthelle var hos Håkan. Jag bara satt i det lugna och var med mig. 

Jag skriver ofta att jag behöver skriva för att ”jag”

 ska komma fram.

Jag har tydligen ändå inte fattat att jag finns här, alltid. Men mitt full rulle liv gör att jag missar mitt eget inre hem och ljus. 

Det är inget fel att leva som jag gör. Bry mig om andra, hjälpa, ta andra först. Men om kroppen klagar, och tösen inombords inte kan göra sig hörd fast hon skriker. Då är det dags att slå av på takten. 

Eckhart sa nåt om att man inte har en bra relation med sig och sitt inre, så har man inte det till andra. Jag tycker att jag har rätt bra relationer med de jag är nära. Men kanske jag fortfarande har lättare att ge min kärlek utåt än inåt?

Och jag fattade direkt att det är just det jag missar, och att det var vad kroppen skrikit om. Att jag inte tillräckligt ofta bara är i varandet. Att det är vad min själ saknar. Jag missar att SE på riktigt eftersom jag oftast åker karusell. 🤪

Min energi är låg. Och jag vet inte hur lång tid det tar att få upp den. Men ingen stress. Jag är i goda händer. 

Det kan hända att fler tårar behöver komma ut. Att själen behöver komma ifatt innan glittret når ögonen och bubblet av skratt kommer ut igen. Men det kommer.

Tacksam över detta bottenskrap som gav mig insikter om att det är lugnet inuti, mitt hem jag missade. Och jag som trodde jag fattat det. Men inte fullt ut. 😄🙏🏻

Jag har varit hård emot mig själv, känt mig värdelös, ensam och trött.😢

Nu vet jag om att jag bara gick lite vilse, och känner mig tacksam över det. För det här hade jag aldrig mött om jag åkt vidare på den vilda färden och jagat kickar och inte låtit det lugna stråla ut igenom mig.

Tack❣️