Pussla liv

 Livspusslet är ett stort samtalsämne många ggr. Framförallt hos kvinnor.

Även jag fastnar och det är inte alltid jag inser det själv. Men jag hör när livet ibland talar genom andra, och då fnissar jag lite förtjust.

Det är lätt att inspireras av andra och försöka få in det i sitt eget liv. 

De som renoverar, träningsfreaken, hälsoproffsen, de som kan allt om återhämtning, kunniga ryttare, hundproffs. De där föräldrarna som bara gör allt rätt.

Om jag var en sån som jämförde mig med allt detta skulle jag nog gå på lyckopiller som många gör idag.

Jag jämför mig inte. Men kan ändå sakna att inte få allt på plats när även jag lever utifrån och in.

”Om jag bara kunde lyssna på kroppen”. Då väller det in tips.

Lika med min första häst. Så många tips, men vem skulle jag lyssna på?

Svaren finns inom mig. Men i en värld av brus så kan inte alltid den sanna rösten göra sig hörd. Inte ens min.

Jag har lyssnat på en bok som tar upp lite intressanta saker. Rätt komplicerad, men ändå ett sunt förnuft. Nåt som kittlar i mig och inte faller på plats.

Jag blir alltid glad och lätt när jag skriver. Ändå skriver jag sällan.

Det jag har förstått är att när jag skriver öppnar jag upp, och en flod väller ut inom mig. Det ger balans och svar.

Mannen som skrev boken hade varit död och ifrån den upplevelsen delade han med sig av.

För att hämta energi, behöver vi ladda oss själva.

Varför har vi så svårt att ladda på vårt inre när vi kan ladda på oss med skräpmat, dåliga relationer, alkohol osv. Varför har vi sånt behov av att fly vårt sanna jag när det bästa som finns är när vi är i flödet?

Det förstår jag fortfarande inte.

Man blir som man umgås säger vi. Och visst ligger det nåt i det?

Och kämpar vi emot det blir vi dränerade.

Ge och ta. 

En ger, ställer upp, fixar och trixar. Den andra tar emot och kan lätt tänka på sig själv först. Alltid först. 

Till slut blir givaren tom. Den kan aldrig fyllas på av tagaren. Det finns inget att hämta där.

Det är lite som att ta en spermie och lägga utanpå magen och hoppas på ett barn som ska växa inom mig. Lönlöst.

Så här långt är det logiskt. 

Vi går vilse i själva tankningen. Du kan börja hämnas, boka en resa, fly.

Men när du är tillbaka från resan är situationen lika, efter hämnden mår du ännu sämre. Tagaren fortsätter att ta.

Jag vet inte vad ditt sanna jag skulle säga. Men här försöker den rösten göra sig hörd. Vi sliter med pusslet, för att SEN kunna andas. Få allt på plats. Men svaret finns aldrig där.

Svaret finns NU.

Jag har ofta energi. Och älskar att följa med livet.

När mattan rycks undan blir det vila för mig.

Och det krockar nog lite eftersom en energilös Ankie är inte riktigt jag. Men jag låter det vara så. Men saknar mig, drivet en aning.

Varför är jag inte 💯 snäll emot mig själv? 

Heja mig som inte dricker alkohol, som inte jäser av vin och inte förgiftar mig. Toppen. Vinner energi.

Men baksidan av det är chips och choklad. Jag kan vakna tidigt och ösa på mer, och tappa energi ändå. Ok, där kom svaret med sötsaker. Det vill ge mig den energi jag saknar.

Jag öste på med hästar i januari när jag tänkt ta upp träningen, sen ramlade jag så träningen får åter vänta. Ändå vibrerar på min vibrationsplatta och gjort det jag kunnat. Men kroppen trivs inte. Den är inte i balans,

Livet är lugnare. Vad vill mitt sanna jag?

Minns den där märkliga meditationen jag var på för många år sen.

I meditationen skulle jag gå in i ett tält där någon väntade på mig. Jag skulle ställa en fråga till den personen,

När jag kom in i tältet satt en munk på en bänk.

Jag satte mig bredvid honom och frågade varför alltid min mage är svullen. Vad är fel? 😳

Han svarade:

-Så länge du inte lever ärligt emot dig själv och inte lyssnar så är du svullen.

Jag har numera mer visdom än förr. Och kan känna ”man blir som man umgås saknad”. Att få ha de som är lite på samma frekvensen mig i mitt liv. Någon att prata med som lever mer inifrån och ut, än tvärtom.

Jag pratade med en man på jobbet, och han var lite så. Samtalet flöt på lätt.

Kan det vara så att personer som är på samma stadie laddar varann?

Lika mycket som om inte spänningen stämmer mellan andra att då dräneras man?

I ge och ta. Behöver givaren fyllas på.

Inget konstigt att jag är en givare. Och ibland är det inte ett skit kul. Och bara där hör vi att jag inte ska ge utan släppa taget. 🙏🏻

Där behöver jag ladda mig själv för att inte göra slut på mig.

Och ja. Hästar är en stor del till mitt inre välmående. Där ÄR jag. Nåt med hästar är rätt för mig.

När det försvinner finns allt jag inte ägnat tid åt kvar. Hemmet, matlagning, träning bla bla bla.

Och då vill jag inte. Vilket är bra. Skit i det!

Men det känns konstigt. Och kanske jag blir som jag umgås? Drar täcket över huvudet och sover bort livet? Vaken på natten och lever utifrån och in? 😢

Nä, så vill jag inte leva mitt liv.

Jag ser det som att livet stillat sig, jag vilar. 

Inspirationen finns där. Bara inte just nu. Men den kan komma på en sekund, det vet jag. 😅

Jag kan snabbt hänga på.

Hmmm.. Det kommer något till mig nu. 

Ankie, den ensamma.

Ensamma mamman, singeln, lite märklig och inte så många vänner. Mest ensam kanske. Ju mer jag förstod om 3p så är mitt hem och min borg JAG. Vad mer behövs?

Jag orkar inte renovera mitt hem för jag kan inte ensam. Jag kan inte ta tag i ett drömliv för jag kan inte ensam mm.

Jag skulle kunna göra som de som ställer sig upp och bygger ett hus ensamma, eller köper ett hotell utomlands. Ensam är STARK!! Men eftersom jag inte orkar får livet fortsätta som det alltid gjort.

Plötsligt kom en insikt till mig. 

Och det är att jag är trött på just det. Att stå ensam och vara stark. Jag är duktig på att ladda andra med min energi, och jag KAN ladda mig också. Jag har trott att det är vad mitt liv handlar om. Ge till andra.

Men jag har missat att om vi laddar TILLSAMNANS, då blir energin enorm. Det flödet är större än ett ensamt flöde.

Oj!! Vad händer? Är det dags att bjuda in till något? Öppna upp för något?

Vad vill livet då? 

Det känns som jag stängt till och om mig för att jag inte vetat bättre. Pga att jag haft brist på kunskap.

Men jag måste inte kunna allt! 😁

Det här ska jag släppa ut mer av! 

Nu behöver jag ställa mig vid spisen 😂❤️

Att vara älskad

 Se på bilden.

Inifrån ut. Lever vi så, och älskar vi så, då följer vi vårt innersta väsen. Det som leder oss rätt. Som leder oss för vårt bästa i vårt bästa. Se ljuset i bilden, det kommer inifrån.

Jag älskar uttrycket att inte se skogen för alla träd.

Vi missar att SE.

Det som kommer på posten utifrån kan vara förväntningar, krav, drömmar, förhoppningar, dålig självkänsla.

Så fort kärleken ska komma utifrån, när vi lägger det utom oss själva så är vi egentligen förlorade. Jag lägger det i dina händer, ge MIG bekräftan, kärlek, omtanke! Då jag känner mig älskad. GE MIG! 

Vi glömmer att titta efter om kärleken sitter där. Vi ser inte skogen för alla träd.

Det finns garanterat stunder när den person du har förväntan och krav på har haft stunder då marken gungat men du själv har varit i ditt bästa. Personen har inte kunnat ge dig fokus du många ggr kräver. Ändå är du lycklig. 

Vi glömmer att se efter. Eller så vet vi inte för träden skymmer och vi har inte förmågan att se igenom de. 

Jag har i många år försökt att leva upp till andras förväntningar, krav. Och jagat i kärlek för att passa in.

I början passade jag ofta, men sen ändrades det. Och från att vara en källa av glädje och stöd blev jag en pain in the ass och då jagade jag ÄNNU mer för kärleken. Där förlorade jag mig själv. Men inte helt. Mitt lilla korn av mig kunde aldrig förintas. 

När mannen/ vännen var borta, glimmade fröet till och började lysa igen. Inifrån och ut.

Min stora lärdom i livet gissar jag.

Jag vill väl, och gör vad jag kan där.

Och jag utsätts för läxor för att se om jag klarar provet, typ.

Gör jag det?

Det vet jag inte. Men jag kämpar inte. Vänder inte ut och in på mig för den som behöver trycka till mig, straffa mig.

Jag har varit sjukskriven och sett på olika serier. 

Amishfolket folket. 

Där kvinnor tagit sig ur och berättat hur det verkligen är. Hur de som små flickor utnyttjats sexuellt och hur de blivit lärda att inte fresta bröder eller män, att tiga. Och hur alla skyddar männen. Jag hade inte en aning, men den kändes starkt.

Amadeus, Carola och Runars son.

Jag har sett serien med Lerin. Vilken stark serie! De är på Lofoten och målar. Han och ett gäng som tagit sig ur sina beroenden. Jag både skrattar och gråter.

I ett beroende blir de fast i en själviskhet och kan inte tänka längre. Men mitt i allt detta får vi möta hur stark kärleken är i en familj. Hur sonen förlåter sin mamma, trots att mamman har svårt att förlåta sig själv.

Allt har sin tid gissar jag. Och jag kan ibland bli frustrerad när jag ser människor med ”lätta” liv som i onödan gör det svårt. Som förskjuter sin familj helt i onödan för att träden står djupt rotade i de. Utan ett beroende, men fast i straffet av att DU är FEL!

Där kärleken sen länge är glömd, det mjuka , vackra och varma. Det försvann i det ärvda felet. Som aldrig leder nånstans. FEL!!

Jag vågar vänta, fast det inte är min melodi. Väntan kan vara förgäves. 

Men är det förgäves i detta liv, må så vara.

Kärleken kommer inifrån, och den finns därinne. Men den hittar inte ut. 

Och det är sorgligt, för därinne finns det en ensam liten varelse som saknar det öra som alltid, alltid lyssnade, som hade sin famn öppen och älskade på det unika sätt kärlek kommer ifrån det bo kroppen en gång byggde.

Den kärleken kan aldrig förstöras för den kärleken groddes tillsammans med mig, inifrån mig, tillsammans MED mig. Inifrån, sen ut.

En egen varelse, med ett unikt hjärta, en egen väg. Jag bara hoppas du en dag sågar ner dina träd som skymmer sikten. Ser tillbaka till ditt inre frö så det får lysa igen.

När det mörknas inom oss och vi är vilse slocknar nåt i oss, men jag vet att du är som jag. Och en dag lyser du igen, inifrån och ut,

Om mitt hjärta fortfarande slår då är min famn öppen.

Och missar vi varann, så är min kärlek evig. Då finns inifrån alltid kvar, den energi som är jag. Och du. Och mitt inifrån finns i dig i detta nu. Alltid.

Älskar dig djupare än du någonsin kan ana.

Det finns ingen sorg. Bara ren kärlek eftersom det är dina träd och inte mina. Jag hjälper dig att såga ner de om du ber mig. Men jag är inställd på att de är starkt rotade, dina träd, mörkret.

Jag kan inte leva ditt liv. Bara mitt.

Och jag gör fel som alla andra. Jag är inte perfekt. Jag gör så gott jag kan där jag är. 

Men visst skulle det vara sorgligt att enbart vara älskade när vi passade in i den andres värld? Så levde jag förr. Rädd att dömas, göra fel, inte vara värd nog. För då stängdes dörren. Det gjorde den oftast.

Kött och blod stänger dörren.

Galet egentligen. För att visa mig hur dålig jag är?

Jag jagar inte längre och det finns en frid i det.

Jag älskar dig. Alltid. 

Komma tillbaka

 Gång på gång tar jag resan ut. Det behöver inte vara på ett flyg, tåg, båt eller bil. Jag glömmer och hoppar på livet som levs utifrån och in, och inte tvärtom.

Det blir bara så. Jag hoppar på karusellen och vet inte ens om det. Livet rullar på och jag åker med. Stannar inte upp så ofta utan bara åker med av farten.

Eftersom jag inte nämnvärt lider av det så reagerar jag inte. Men å andra sidan försöker nog kroppen tala om det litegrann. 

Min inre låga fladdrar lite försiktigt för att göra sig påmind. Men jag ser det inte. För livet är till för att levas.

Absolut stannar allt till,  jag kan stanna upp på min promenad och nyvaket se mig omkring på allt det vackra runt mig. Få lov att ta det där andetaget för att livet får inte plats i mig annars. 😄

Jag känner smaken av den goda maten, Pandas päls och Zoulies närhet på natten, livet stannar till när Anasthelle ser så där lycklig ut och av det älskade barnbarnet som ÄR LIV. 

Pappas mjuka händer som håller i mina för att värma mig. Och jag funderar på hur han kan ha så mjuk hud, mammas fniss när hon glömmer tokiga saker och bara skrattar åt sig själv.

Ja, det finns kvar. Jag är inte avstängd.

Men.. Jag ger av mig åt andra som inte ska ha av min energi. Inga nyheter. Jag i ett nötskal. För jag inte ser ett problem i det. Även om jag blir ledsen när andra inte självklart ger detsamma tillbaka.

Och det är något i mig som gör att jag behöver kika på det här lite extra.

Jag vet att det ligger hos mig. Och att när det ligger en förväntan så är den också min. Att andra ska kunna säga ja, lika lätt som jag.

Om jag säger nej, så känns det inte bra i mig. Jag vill inte straffa andra, eller göra det svårare för de om de behöver mig.

Men ärligt, ibland behöver även jag hjälp. Och då kan det nonchaleras. Det är då det svider.

Så vad gör man åt det? Blir en nejsägare och njuter av att bara bry sig om sig själv? Sköt dig själv och skit i andra? Bara ställa upp om jag vinner på det?

Det är där det tar emot.

Jag har ju sett flödet. När det flyter på i samarbete, kärlek, arbete. Det är då allt är lätt.

Sen ibland kommer stenen mitt i flödet. Det bromsas upp.

Och kanske är det just en broms som behövs?

När jag ser att jag tas förgiven. När jag ”används” för jag går med på det.

Men när det skaver i mig då kommer bromsen. 

På senaste tiden har det varit skav. Löften som bryts överallt. Det är så olikt mig. Jag vill att man ska kunna lita på mig.

Jag ser att många gör saker för egen vinning. Annars kan det vara, och de kör över andra med lätthet och utan samvete.

På nåt sätt kan jag ta det, om jag genomskådar det och kanske personen är ärlig om det. Vissa är det.

Så… När jag hoppar på den där karusellen, i den andras värld. Där de även manglar över mig som ställer upp till dumdristighet. 

Då har jag tappat mig. 

Förr fortsatte karusellen eftersom jag försökte ställa allt tillrätta, hjälpa till ÄNNU mer. Det tog liksom aldrig slut.

Jag vet att många ser mig så idag med. Men det är en stor skillnad mot förr. Jag var nipprig av andras åsikter och dömandet. Jag svalde det med hull och hår.

Jag kan som sagt hoppa på tåget bort ifrån mig. 

Men JAG finns alltid kvar. Lågan fladdrar så länge jag andas. 

Och bromsen kommer. När karusellen inte är rolig längre. När jag ser att jag behöver hoppa av. Jag åker kanske för länge och för långt. 

Jag har ofta ansetts som gränslös. Men jag vill lita på att jag är trygg. 

I mig själv. Och av livet, det vill mig väl.

Jag har en iver i mig och den är väldigt söt. Den månar och älskar och tar hand om det som behövs. Det är en källa i mig som aldrig tycks sina.

Ibland funderar jag på om jag verkligen är på rätt ställe. Det finns så mycket den här energin kunde användas till om jag bara fattat till vad.

Men å andra sidan så är nog även det en process, eller så är det är precis så här det ska vara. 

Jag behöver bara samla ihop mig oftare. 🙏🏻

Det är min resa inåt. Tillbaka till mig.

Igår sjöng jag. På min vibrationsplatta. Jag gav faen i Smule. Slängde lurar i öronen och vibrerade och sjöng Adéle. Det lossnade i mig och det var jätte kul.

Typiskt att jag lyckades ramla idag och slå i ryggen framförallt, men även huvudet,

Jag hade tänkt att nu när det blir lite paus i hästlivet så ska jag träna, fixa bättre mat, sjunga och skriva.

Men träningen får alltså vänta.

Är så osugen på att sjukskriva mig i år också pga att jag ramlar och slår mig. Måste fasen va bra i morgon. Men än så länge klagar ryggen och jag kan inte röra mig obehindrat. Suck 

Så. Resan tillbaka till mig. Älskar det, blir helt mjuk i själen av de orden.

Jag missar fortfarande att det är det som är poängen.

Det behövs ingen natur, päls, barn, solnedgång, hav.

Det behövs bara att blicka inåt, och där är jag ju. Alltid. Som ett tryggt, lysande klot. Fullt av kärlek. Ett eget universum som bara vill väl.

Jisses Amalia. Jag vill lika väl som livet, bara för att jag ÄR liv. 

Oj. ❤️