Här

 Tiden, den är väl märklig? Ska försöka reda ut det luddiga som börjar ta form.

Jag skrev i ”klådan” nyss om när jag var liten och inte inte gillade hösten. Men tittar vi närmare så längtade jag alltid tillbaka till skolan och rutiner i slutet av sommaren. Att vara ledig för länge var bara drygt. Och då var ju hösten på plats.

Men det är egentligen inte hösten det handlar om utan en sorg över tiden. Det man aldrig får tillbaka. 

När barnen var små, hem jag bott i, farmor och farfar och deras gård i Finland, djur jag haft, kärlekar jag mött och lämnat eller förlorat.

Jag åkte ut till en skog idag med mina flickor. Med en känsla av att jag har så mycket kvar. Och tiden bara rinner iväg. 

Hann jag med sommaren? Nu är den verkligen borta.

-Om du har känslan av att du inte hinner med, då är du inte här och nu. Då är du förlorad i illusionen. Då missar du nuet viskade det inombords.

Vilket jag höll med om. Men sorgen då? Över att aldrig få de förlorade ögonblicken tillbaka.

Aldrig se min bror igen. Eller hålla hans hand som jag gjorde hans sista dagar. Bara njuta av känslan i mannens hem, den magi våra personligheter skapade tillsammans med barnen, hunden som blev ihjälbiten och som jag älskade så högt, jord jag grävt i, känslan av de hästar jag mött.

Den tiden är borta. Och här är jag nu.

Det har varit en skön tid när jag inte skrivit. 

Det bitterljuva med livet är att vi lever, men en dag är vi borta, även de runt oss. Just idag lever mina föräldrar och de jag bryr mig om, plötsligt kan de vara borta och lämnat ett stort tomrum kvar. Jag kan bara nå de genom att tänka på de. 

Idag kan jag krama min mamma, röra hennes hår. En dag är det omöjligt.

Förr levde jag i stor sorg över detta. Och människor jag skildes ifrån satte djupa spår i mig. Jag sörjde i all evighet.

Det gör jag inte längre. Jag ältar inte och sörjer inte.

Men det finns nåt litet tungt ändå.

Jag kan inte sätta fingret på det.

Jag accepterar mitt liv, och t om att min bror gick vidare. Jag är tacksam över det jag upplevt, även det som gjort ont. 

Kanske det bara är att tiden är komplicerad.

Det är bara nuet som existerar. Jag kan varken nå framtiden eller dåtiden, och det är nog där skavet sitter? 

Att ha känslan av att ha mer att uppnå, men att den tiden kanske inte finns eller räcker till. 

Att minnas kaffet hos mormor, när jag lärde mig cykla på cykeln med eldflamman på sadeln. Lekte att jag brände rumpan. 😆 

Varken kaffe, mormor eller cykel finns kvar.

Sitter det onda egentligen i att vakna? Ur den drömmen jag är förlorad i? Som jag innerst inne vet är en dröm. Även drömmen framåt. 

Jag var i skogen med hundarna och skumpade sedan på grusvägen i bilen på väg hemåt.

Det kom en uppförsbacke och när jag kom upp på den var utsikten magisk, jag såg hur långt som helst. Och där va det, TJONG! Nuet. Tiden stannade och det enda som fanns var jag, mina hjärtslag och livet. Inget annat behövs. Stillhet och kärlek. 

Jag finns alltid kvar. Även när hjärtslagen stannat. Allt är ett. Allt flyter samman och allt har en mening.

Allt har en mening. Vilken frid de orden ger.

Friden av överlämning

 Jag skrev i ”Skrivklådan” om oro. Jag kan inte känna sån oro jag förr kände. Den djupa oro och skräck som kunde bita tag och få fullt spelrum. Det som blev hela min värld.

Ibland har jag nästan haft dåligt samvete, för jag förstår den sidan. Jag har varit där. Men den andra sidan förstår inte mig och då kan jag säkert ses som både kall och dum i huvudet. Vilket är okej. 🤪

Jag har ändå under den senaste tiden haft tankar mer än jag behöver. Inte som förr, men ändå har det klibbat.

* Lite i att som mamma ställa upp och, och jag tas förgiven. Varför ställer ingen upp för mig om jag behöver hjälp?

* Han.. Som försvann. 

* Få lov att sjukskriva mig. Suck och blä.

* Politik på det. Med minnen av Auschwitz.

Att vara mamma är det bästa som finns. När det flyter på och allt är så där ljuvligt. Kanske det flyter mest när barnen är små, då även jag kliver in i deras värld. När inte ens tiden är viktig utan jag släpper allt och följer med i deras rytm, ordlöst liv, bara vara. 

Sen blir de äldre och då kommer kraven, som blir för att vi ska leva i ett samhälle. De ska infinna sig i en massa krav och regler och en stressad mamma.

Vid tonåren gör de revolt och återigen handlar deras värld om de, men den själviska tiden är inte kul för en trött mamma. Framförallt när de kan pissa på alla runtomkring.

Han, som försvann. Nåt triggades i mig, tills jag såg det och kände; men lilla gumman. Om du inte behövs, du behöver inga svar. Varför krafsa runt i det när svaren är tydliga nog?

Pengar, sjukskrivning. Jag HATAR att sjukskriva mig. Dels som en märklig principsak, och sen att förlora pengar är trist när jag behöver de så jäkla mycket.

Politik. Orkar inte ens gå in på det.

Min största lärdom och det som gav mig lättnad var just det som bilden förmedlar. Inte kan man bara släppa? Överlämna sig? Vem tar hand om barnen då? Ekonomin? Vänner och en ev pojkvän? Politik? Vart finns ansvarskänslan där?!

Det visade mig att det var just det som var poängen.

Det är det som är att ta ansvar. Låta saker falla på plats utan att jag lägger mig i.

Jag har kämpat emot att bli sjuk. Jag var vaken på natten och tänkte att jag ska jobba, jag ska fasen jobba, kan jag jobba? När jag klev upp var ögat igenmurat. Vad hade hänt om jag gav faen i att undra? Och sov istället? När klockan ringde hade jag haft ett svar, var hemma! 

Barnen. Ja, det finns stunder när vi krockar. När de tänker mer på sig själva än andra. De kan nåt jag själv aldrig lärt mig. Vilket är det bästa?

Jag levde och lever ibland fortfarande på ett sätt där jag ses som jag utplånar mig för andra. Jag tankar ändå mycket gott ur det. 

Om jag bara skulle se på nej sägarna med bittra ögon missar jag allt bra. De fina steg de tar och individer de är som gömmer sig bakom deras NEJ.

Och jag tror att min förmåga att se längre än ord och murar är det som ger mig nästan allt. ❤️ Även om jag också är mänsklig och ser det som är framför näsan.

Vännen som ev försvann. Jag triggades. Skrev. Tills jag såg mig utifrån. Varför gör du detta? Varför knackar du på en stängd dörr? 

En gång sa denna vän, när jag är borta då VET du. Och jag vet, återigen.

Vännen kom tillbaka förra gången och det värmde. Nu känner jag tillit, när jag väl mötte min trigger i att släppa taget. ❤️ Hen vet vart jag finns. Alltid.

Och vad brukar man säga? Om en dörr stängs öppnas en annan? Vänner kommer, vänner går 🙏🏻

Att våga släppa är mod. Och det krävs att göra det med nyfikenhet. Inte som straff eller metod. Nästan som att släppa en ballong, se den flyga iväg. Bara vara.

Att slippa känna att ”allt hänger på mig”, lösa allt, hitta svar, hjälpa till. Söka uppskattning och gillning.

Det ger en frihetskänsla och lugn att bara överlämna det. Det känns också som att man får mer tid. Att inte veta och vara okej med det är fantastiskt. 

Alla lever vi som vi behagar. Alla har vi våra vägar att gå. Jag är iaf tacksam över min. Att jag kom hit. 

Jag sitter i sängen. Sängen obäddad och självklart ligger Panda bredvid. 

Bilar åker utanför, sonen snarkar i soffan. 

Allt är perfekt. I detta nu. Mer behövs inte än nuet.

Kärlek ❤️