Bara kärlek

Det finns röster i huvudet, det har vi alla. Som jag sagt tidigare så trodde jag på den elaka, den varnande, den jag trodde ville mig väl, när det egentligen var tvärtom.

Jag hade en vän en gång som var oerhört skarpsynt och visste hur alla var egentligen. Hon varnade mig för elaka människor hon genomskådat. 

Jag som var så naiv tog tacksamt emot hennes råd. 

Men när jag mötte flera av de hon varnat mig för, då var de inte alls som hon sa. Och jag tänkte att det var sorgligt att jag dömt de efter vad någon sa, som inte alls stämde. Fina människor som hade ett eget liv att ibland brottas med.

Eftersom jag alltid velat göra rätt och riktigt har det funnits många röster att leva efter.

Mamma.

Psykologer

Lärare

Grannar

Vänner 

Prästen jag gick i samtal hos

Partners

Osv, osv osv

Utöver det mina egna röster och demoner.

Inte konstigt att jag var vilsen. 

Jag har dessutom aldrig dragit mig för att söka hjälp när jag behövt. Alltifrån husdjur, barn, hjärtefrågor mm

Jag är utrustad med en känslighet som jag fått utstå mycket åsikter om. Framförallt ifrån män. Det blev också en sanning.

Allt som var negativt, och som jag ”borde vara” blev den största sanningen och ett kompass.

Jag jagade, efter en bättre version av mig själv.

Kanske är det skrivandet som egentligen ”räddat mig”. Där jag år in och år ut släppt och låtit det komma ut. Men även här har jag fått lov att försöka anpassa mig för att nån stackars människa därute haft åsikter om mig och jag har tagit bort flera bloggar för att inte göra någon ledsen.

När jag skriver vet jag inte vad som komma skall. Jag minns det inte. Släpper liksom en ventil och så forsar det ut. Befriande.

Jag kan i efterhand se en massa jag sen höjer ögonbrynen åt. Har jag skrivit det där?!😍

Vad jag vill säga med det är att djupt inom oss finns det en visdom som bara är kärlek. Där alla våra svar finns. Men som vi missar eftersom vi lever våra liv utifrån och in, och inte tvärtom. Och efter andras åsikter, när det är detsamma som tankar. En Annas åsikt är också fluff.

”Om bara”, det livet. Om varför han gjorde så, då skulle vi vara lyckliga, om barnet gick till skolan, om jag köpte  huset, fick det nya jobbet, då hade jag varit lycklig. Det är utifrån och in.

Vi har det sällan lugnt så den inre rösten kan säga sitt. Dels för att vår inre kritiker är så van att skrika högst, och för att vi glömt bort att känna in. Vara öppna.

Dömandet vi har om allt och alla tar bort kontakten med vårt inte.

Jag är inget undantag. Det är att vara människa.

Ibland har något viskat till mig. Vänta lite… Fast det inre var i uppror och jag visste att en väntan skulle kunna göra så att jag förlorade det jag hade.

Jag lyssnade, väntade och förlorade.

Men jag vann också, mycket mycket mer än om jag inte väntat.

Ibland har det varit kolsyra, KÖR!!! Och jag skulle egentligen inte våga, men lyssnade och körde. Hela livet vände! 🙏🏻

Det som kommer ur en källa därinifrån kommer lätt ut när jag skriver. Inte tänker, bara släpper.

Förr hade jag mer behov av det än idag eftersom jag inte är en sökare på det sättet idag.

När barnen var små och det var dags att säga förlåt, sa jag alltid:

-Säg förlåt när du varit ledsen klart, eller arg klart.

Det är så himla självklart egentligen. För du kan inte be om ursäkt, eller möta en annan ärligt i ödmjukhet om huvudet är fullt av arga eller ledsna tankar för kritikern skriker:

-MEN DU Då??!!!! Du saaaa, eller du gjorde!!!

Mina barn kunde komma till mig, skrikande att jag skulle reda ut osämjan. Jag sa ofta.

-Jag är inte intresserad av vem som började bråket. Mer av den som löser det. ❤️

Jag upplevde en stor kärlek som tog slut 2019. Några månader hade vi och jag älskade, brann. Men det gick inte. Vi gick skilda vägar.

Jag led inte, min kärlek var äntligen fri utan dömande och jag unnade honom det nya livet.

Jag återgick till mitt.

Jag kunde drömma om honom, om oss. Gå förbi huset, fast Panda sen länge inte vill in där längre ville jag. Jag höll kvar minnen, känslor för jag kunde. 

Med den vetskapen idag att det bara är en illusion så skadar det ingen, framförallt inte mig själv. 

Det här kan jag inte förklara, för jag har aldrig gjort nåt liknande när jag förr sörjt en förlorad kärlek. Då har jag tittat på bilder, lyssnat på sånger plågat mig, varit ledsen, haft ont. Plågats i mina drömmar.

Skillnaden har varit att de gånger jag drömt nu, har jag vetat vad en dröm är. Och när drömmen är klar, då är jag vaken. Jag kunde drömma utan att döma mig själv.

Jag har låtit mig hållas. Älskat på det unika sätt jag älskar honom. Jag har lyssnat och försökt stötta honom när livet inte alltid gått uppåt. 

En period ville jag bara att han skulle komma hem. Att vi skulle fortsätta där vi varit, men klokare nu.

Kanske jag väntade fast jag inte visste det.

Men så vände det i mig. Jag vet inte vad. Det är som att jag älskar klart. 

Som där med barnen när det arga eller ledsna var över då kramades, älskade de och sa förlåt.

Jag är här nu. Det är klart. 

Jag som aldrig trott jag kunnat det där med återhämtning, och framförallt nu när jag inte sörjt eller mått dåligt.

Jag har bara älskat honom så oerhört högt, och hoppades nog in under längsta på att det skulle bli vi.

Det är som att livet eller källan inombords visar att det är dags nu.

Att släppa den livbojen som inte var på riktigt. Den bromsar nåt som inte ska bromsas.

Det är dags att se vad livet har att erbjuda utan att jag håller mig kvar i det förflutna.

Rösten säger: Släpp taget.

Jag lyssnar.

Släpper.

Kärlek. ❤️

 

Kroppen min

 Det händer mycket utveckling i positiv riktning som även påverkar mig. Vilket är skönt. Det känns som varje gång bollen rullar i rätt riktning så har vi kommit mycket längre, och den står inte still i smeten lika länge. Tankar om henne, letande efter fel och diagnoser väcker upp minnen och jag ser den lilla rädda som var jag. Jag var ju likadan.

Även som vuxen. Skakande, när jag på utbildningar ”ska ta plats”. Jag vill alltid ge den platsen till nån annan. Det finns alltid någon som vill stå där.

Alla behövs. Även vi som står i skymundan, alla är viktiga, egentligen.

Förr ville jag va den där som bara pratade, orden flöt, alla tittade på den kraftfulla kvinnan som kunde köra över alla och envar. 

Men så tänkte jag: Vilka personer föredrog jag egentligen att umgås med? Och det var ju de jag kom nära, som hade lite djup och jag var trygg med.

Idag är jag fortfarande i kontakt med den lilla ibland. Senast i kören när jag skulle ha ett solo ville jag ge bort den. Till de som hellre ville? Jag har en annan vetskap idag, vilket är otroligt skönt. Men därmed inte sagt att hjärtat kan slå i skräck vid just det. Prestation. 

Den senaste tiden har nya vägar öppnats och nyfiken som jag är har jag öppnat de. Skeptisk till en början, men tur nog vet jag att man kan släppa det. Följa med och se vad det kan ge?

Jag vill inte pracka på andra det jag får insikter om och hur jag lever. Jag utforskar. Därför har jag ju det här bloggen för de som inte vill läsa det jag skriver om 3p och nu kanske kost.

Kosten är inte något speciellt än så länge. Minskat med socker, och mejeriprodukter, alkohol. Men inte helt slut. Bröd har jag inte ätit mycket av på länge, men jag äter det ibland.

Jag fick fasta till mig, och mindes att så gjorde jag när barnen var små, alltså de två första. Jag var så slutkörd så jag la mig oftast samtidigt som de vid 19:00 och då hade jag redan ätit det sista. Mat efter dagis/skola, sen mellis innan vi la oss.

Fasta från 18:00? Kunde det va nåt? Skulle det minska min svullnad?

Jag lagade massor av hälsosam mat. Njöt. Åt innan 18:00. Höll på att hungra ihjäl. Så hände nåt.

Jag kan inte förklara det men allt blev bara enkelt. Och jag behöver inga ”metoder” för att hjälpa min kropp.

Det är nåt oförklarligt som händer och jag gillar det. 

Jag tränar inte. Promenerar mycket med hundar och häst eftersom Leikur inte rids. Och jag tänker att träningen kommer när den ska.

Jag har börjat sova! Jag är inne på vecka 2 med sömn. Fattar noll men är tacksam. 

Anasthelle ringde och väckte mig i morse och hjärnan var som elektrisk. Startade igång. Men jag släckte ner den och SOMNADE OM!! 😆🙏🏻

De som följer mig här vet väl om att tanten är i celibat. Big time. Madde pratade med mig om det, om jag inte saknade det? Och det känns mer främmande att ha sex  än att vara utan det för resten av mitt liv. 

Hon sa att det kan ju vara så även i en relation. När man inte har sex så tappar man det.

Jag vet bara att lust oftast är på noll. 

Men vad faen hände i natt?!

När jag vacklade upp i morse och nattens drömmar flimrade förbi stannade jag upp.

Näää… Kom jag i natt?  Jag är som en sån där kille som kommer på natten när han är i puberteten.😆

Det är som att när det går för lång tid och kroppen inte exploderat löser den det själv. Och jag har alltid undrat varför? Varför behövs den urladdningen?

Det är spännande. I natt ville jag fyllas, hela mig. Att nåt kom in i mig.

Bara en sån sak. Tack Gud att inget barn sov bredvid mig. Hur fasen låter det när man kommer i sömnen?

Ju mer jag lyssnar på en pod om hälsa och kropp, (4health) så inser jag att bara vara människa är ett mysterium. Naturen, vi människor, jorden. 

Vi vet så himla lite egentligen. Och ju mer vi tror oss veta desto mer sabbar vi för oss själva.

Där klonkade det till.

Oskyldigt har jag försökt hjälpa min kropp. Med metoder. Men det har inte funkat.

När jag insåg att jag levt på ett sätt som funkat, och återupptog det blev kroppen glad. Och jag behöver inte fundera längre.

Jag provade klänningar idag som börjar passa, någorlunda. 

Det svullna jag haft försvann ganska snabbt, vätska? Lite som nån förgiftad svamp inombords som rann bort. Nåt som jäst i mig. Det var vin och fel kost som gjorde det är jag rätt säker på. 

Jag har inte känt mig attraktiv på år och dar. Kanske lust hört ihop med det, och ingen att drömma om? Jag har alltid sett lust som liv, livsglädje. När den flödar fritt då är allt öppet och rent.

Livsglad är jag. Men stängd på vissa områden. 👻

Ibland när det dunkat till i mitt allra heligaste har jag blivit glatt överraskad. 😆

Kanske drömmen ville tala om för mig att leva ut alla kvinnliga delar och njuta mer, av det som kommer inifrån och inte utifrån.

Jisses!!! Hela kroppen är ju 3p!! ❤️

Wow!!!! 

Smulflickan

Jag minns henne. Hon som krälade i stoftet efter de små smulorna som slängdes åt henne. Tacksam för det lilla, det var hennes mantra. Hon dög inte till annat än att få ta emot det lilla som blev över. Längst ner på listan. Det var jag. Min identitet.

Efter att ha pratat med en kvinna som är där jag var, som inte ”vaknat”. Då kan jag bara lyssna. Försiktigt peka på att det inte är särskilt kärleksfullt. 

Hon stängs in i sitt sätt att vara, försöker vara stark. Stå emot, inte ta skit men särar ändå på benen när hon passar in i hans schema.

Hon har sagt tusen gånger att ett sms kan han väl ta sig tid att skicka? Men han glömmer. Hon tror han njuter av det. Att hon ska undra.

Och det jag ser, spelet, är att kärleken finns inte i det. 

Att slicka i sig smulor är faen så osexigt.

Även om jag inte är i en relation så har jag brytt mig om en person mer än lovligt på nåtvis. Och jag känner plötsligt  igen mig i vännen. 

Inga svar, känns inte vänskapligt längre. Tyst. Och om det inte ens är vänskap, utan smulor. Vad ska jag då bry mig för? Det finns vänner som bryr sig mer. Alltså om MIG. 

Det är det smulflickorna glömmer. De har så fullt upp med att bry som om alla andra så det är ingen skillnad på henne själv och alla andra som glömmer hennes inre kärna. Omsorgen lägger hon utanför, på de som behöver den. Hon ser inte till sig själv eftersom fokus är därute. 

Men kraften finns inom henne. Hennes ljus, hennes Borg. Hon ger bort den så lättvindigt eftersom hon vet att hon har så mycket av den.
 Och hon hoppas i sin okunskap att en dag, då blir hon sedd. Då får hon vila. I en famn, en som bryr sig, någon som kanske kan ge henne fem smulor istället för en. Hon begär aldrig att få lika mycket mycket som hon själv ger, det vore själviskt i hennes värld.

Jag upplever livet helt annorlunda idag. Jag har ju hittat mitt hem, behöver inte jaga smulor. Jag mår inte dåligt. Men nåt försöker ändå väcka mig eftersom jag stör mig en aning. Det är sällan jag gör det. Då är det på tiden att vakna. Sluta drömma. Det handlar ju aldrig om det utanför mig, utan om mig. Mina tankar om det.

Släpp, rensa, ta bort?

❤️