Livet

 

Detta fascinerande liv. En ständig karusell, det virvlar, upp och ner, pirrar i magen, ibland står det still, går långsamt, sen sätter det fart igen.

För länge sen förstod jag att sätta värde på de lugna perioderna. De perioder som kan få det att krypa i många andra för INGET HÄNDER! Jag vilar då. 🙏🏻

Den här veckan är egentligen min drygvecka. Långa pass, Pyssel med hundar och hästar där jag inte kan kliva in pga jobb. Jag skjutsar, lämnar& hämtar  Anasthelle till skolan, går på långpromenad med hundarna. Sen har jag jobbat. 

Idag är jag ledig men gick upp för att skjutsa och gå med hundar. Jag har dessutom hostat hela natten så när klockan ringde kunde jag hålla mig för skratt. 🤪

Cassandra släpper in Zoulie på morgonen till mig när hon åker till jobbet, då somnade jag. Sov djupt i lite över en timme. 🙏🏻

Ändå. Underbara skog. Jag satt efter promenaden med en kopp kaffe och bara njöt! 

Det dök upp en låt, lean on me som Sarah Dawn Finer sjunger och den talade till hela mig när jag satt där.

Människor kommer och går. Jag tror ännu en går. Det är nog nu det är dags att släppa. Han behövde nog någon att luta sig emot en tid. Och jag har inget emot det. Att finnas till på andras villkor.

Jag har full tillit till att allt blir som det ska. Och jag har hela tiden hoppats på det för hans skull. Han har allt där han är.❤️

Visst är det lustigt att känslan  av att vara den där lilla flickan kan komma över en? Jag ÄLSKADE djur när jag var liten. Vi va allergiska så vi fick inte ha några. Det var en stor sorg för mig. Jag ville ha djur, och många barn. Helst fyra barn.

Hur ser det ut idag? 🙏🏻

 Jag gick med hundflocken från bilen och tiden liksom stannade när minnet av den lilla Ankie som lånade andras hundar för att få gå ut med de. Här är jag nu. ❤️

Jag har fyra barn. Jag har hundar och häst.

Det jag inte fått till, ÄN, är mannen och gården. Men man kan ju inte få allt, 😆

Många säger att du kan fixa det själv! Så vi får se om jag en dag påtar i jorden och livet fryser till, ja!! Nu står jag här tusen år senare med jord under naglarna. 😍

Jag vet inte vad som väntar, och det är härligt.

Även om tiden tickar så tycker jag livet är härligt. Och jag tänker faen njuta så länge jag har möjlighet att få vandra här på jorden.

Jag kan njuta utan djur, man, gård och faktiskt barn med. Så länge livet brinner i mig lever jag. Allt bonus som kommit till mig är jag oerhört tacksam för.❤️

Det jag menar är att livet kan njutas utan vare sig hem, barn eller äktenskap är när livet är stilla. När det fyller hela mig. Allt annat stannar och för ett ögonblick är jag ett med allt. Det enda. Kanske en försmak på evigheten, jag vet inte? Men i den stunden, har jag allt. Där betyder inte pengar på banken nåt, inte en ny sadel eller jobbet. Allt bara är.

Den sanna lyckan finns just där, och allt det finns i mig. Alltid.

Nu ska jag hämta min unge ❤️

Inre styrka

 Tidigare sökte jag kärlek. En man som skulle få mig att hitta hem. Ändå mådde jag ju oftast bra ensam, och i relationer kunde jag ändå känna mig mer ensam än när jag var det. Hänger du med?

När det gick upp för mig, alltså så där på djupet att JAG var mitt hem fann jag frid. Jag har vetat att jag kan älska så jag går sönder och att männen alltid lämnar. Men jag har efter ha förlorat kärlek alltid sett att jag tar mig upp igen, och att jag har mig själv.

Tidigare slog jag på mig själv. För att jag aldrig dög något till. Att jag alltid var bra till en början med mitt ljus och lycka, för att sedan försöka ta det bort ifrån mig. Jag kunde inte vara den jag var, och ju mer jag försökte behaga och passa in så var han inte nöjd ändå. Och faktiskt inte jag heller. Ändå ville jag inte lämna. Ville inte bära den skulden. Jag visste, att snart kommer ändå den perfekta han väljer och det sårade mig djupt. Bortvald, det var intristat i hela min själ.

Det är väl lite över tre år sen det hände igen. Jag hade inte älskat klart. Vi gick en varsin kurs. Han silversmide och jag min 3p utbildning. Han gjorde ett smycke med två pusselbitar, jag var hans pusselbit. Han skulle rista in våra namn. Jag hann tänka, undrar verkligen om mitt namn kommer stå där?

Jag fick insikter jag ville dela. Ville prata, inte skriva. Det hann aldrig hända. För han träffade sin pusselbit.❤️

I vanliga fall, sårade det mig. Men det gick märkligt nog inte att bli det. Jag har skrivit om det här förut och en del av mig är fortfarande förvånad över att jag inte grät blod över att ha förlorat någon jag fortfarande älskade.

Men jag hade upptäckt detta på djupet:

Jag vill inte att du fyller mina tomma platser. Jag vill fylla mig själv. Jag vill vara så fullkomlig så att jag fyller en hel stad och sedan väljer jag dig. För att vi två kan få den att brinna.

Under min utbildning läkte jag. Och återupptäckte allt som är jag, som jag glömt bort. Precis som alla andra sökare försökte jag fylla mina tomma rum, sökte svar. Och hade inte den blekaste om att allt var så mycket närmare än jag trott.

Vissa kan bedöva sig, fly från livet och sig själva. Det var nog den typen av män jag drogs till, så det är inte konstigt att den matchningen inte fungerade. Jag har märkligt nog aldrig fallit för en man som står stadigt. Jag var väl inte där helt enkelt.

Någonstans visste jag om min livskraft. Den styrkan, men å andra sidan var jag så skör. Balansen däremellan fanns inte. Styrkan var att jag visste att jag alltid klarar mig själv. Skörheten var att jag ville hjälpa och behaga. Som att det var mitt kall. Och det funkade aldrig.

Om mitt ljus är mitt, och ditt är ditt. Och vi respekterar varann. Jag väljer dig för att jag VILL. Inte för att jag är rädd, klamrar mig fast, är otrygg. Då blir utgångsläget helt annat.

Jag KAN vara ensam. Men tänk att VÄLJA att leva och utforska livet tillsammans med en annan.Av sin fria vilja, inte av beroende, skuld eller rädslor. I mig klingar det så jäkla fint. Det är tryggt, starkt och fritt. Precis som kärlek ska vara.

Sen förstår jag att kärlek inte alltid är lätt. Men att finnas där, stå kvar och älska ändå, tills den andra hittat andningen är fint. För mig är det kärlek. 

❤️

Morgonstund

 Här sitter jag med en kopp kaffe. Med mina trognaste vänner, mina hundflickor. ❤️

Jag vet som vanligt inte vad som kommer komma ur mig, men nåt med drömmar vill ut. Sen får vi se vad det blir av det. 😆

Jag var på fest i fredags, en sån där hejdundrande fest man inte upplever varje dag. När jag gick hem, i hällregn och blixtar, barfota i en flod som strömmade utefter vägen njöt jag mer av det än av alla upplevelser av festen. Märkligt, eller hur? Det som är gratis och som stör många njuter jag av.

Jag var dyngsur, som jag duschat med kläderna på. När jag la mig i sängen kom en längtan över mig, till han. Kanske för att ju mer jag tänker, desto närmare känns han. Och jag har tillåtit mig att både tänka och drömma ibland. Det skadar ju ingen har jag tröstat mig med. Jag vet ju vad en tanke är. 

Beroende på vart tanken fladdrar iväg så hakar känslan på, om jag själv fastnar i den. Jobbiga tider, minnen av sånt som inte varit bra i relationer. Eller det som var bra. Kärleken, närheten, skratten, sexet.

Allt sånt som är så långt bort ifrån mitt vakna liv. Och där med mitt regnvåta hår, lite berusad låg jag i sängen och saknade.

En annan gång för ungefär tusen år sen älskade jag högt. Trodde att mer än så kunde man inte älska. Det blev inte vi, men vi behöll kontakten och jag uppskattade vår vänskap enormt.

Han flyttade och vi hade inte setts på 9 år tror jag när vi bestämde att jag skulle hälsa på.

Där stod han på perrongen och mötte mig. Så lik sig men mer tunnhårig. Vi har alltid kunnat prata om allt och haft en djup respekt och förståelse för varann. Han är en väldigt klok man.

Efter några dar tassade vi över vänskapen och var man och kvinna.

Men det var inte samma. Drömmen och minnet av oss stämde inte med nutiden. Vi har idag minimal kontakt, men jag vet att jag alltid kan lyfta luren och vi kommer ha den speciella vänskapen vi alltid haft.

Jag undrar ibland hur mycket en oskyldig dröm kan ställa till med?

Om jag drömmer om en man, så kanske jag stoppar hjärtat?

Menar att dörren dit är stängd. Nyfikenheten finns inte där eftersom jag egentligen är upptagen fast jag faktiskt inte är det. Ett celibat liv ingen kräver av mig. För vad?

Jag brukar vila flera år efter jag tittat på en man, och jag gillar ju mitt ensamma liv. Det låter kanske som jag ständigt drömmer och saknar men så är det inte.

Och jag har ingen nyfikenhet eller lust. Vilket inte alls behöver va fel. Jag har sett det lite som sunt att ändå drömma, och känna ett pirr om jag ser en bild eller livstecken. Som ett bevis på att något lever ändå därinne. Och eftersom det gör det har jag tillåtit mig att låta det vara så.

Jag vet inte vad livet för mig. Om min lott i livet var att vara mestadels ensam. Vilket låter sorgligt om man läser det så, men i mitt fall är det det bästa som kunnat hända mig.

Jag hade aldrig varit där jag är idag annars. Jag skulle anpassar mig, krymt och varit olycklig i mina relationer. Och inte haft den relation jag vill ha. Kanske jag är stört omöjlig att leva med. Och då är det ju underbart att jag trivs med mig själv. 😆

Ok, nu kom ett svar från ingenstans.

Så länge drömmen inte skadar dig. Dröm. Om du vet skillnaden mellan dröm och vakenhet. Dröm. Om drömmen får ditt hjärta att rusa i panik. Lägg ner, då säger hjärtat ifrån. 

Om det en dag står en man framför mig, som älskar allt hos mig, som vill leva med mig, och ändå låta mig vara fri att vara jag. Och jag säger nej för jag lever på drömmen, om något annat. Då är det väl dags att vakna upp.

Och det är det nog ändå. Fina minnen, stor kärlek och passion. Om det skulle vara vi hade det varit så. 

På den tiden jag älskade den andra jag inte fick, jag dejtade men hjärtat var ändå inte mottagligt eftersom jag älskade så mycket. Jag fick ju svar massor av år senare att den kärlek som finns i stunden, inte alls behöver vara lika stark senare.

Vi är väl flera som fått barn och där trott att det ska vara föralltid, men det blev inte så. Ömsesidig separation.

Men om hjärtat inte var klart och kärleken inte tagit slut. Där fastnar nåt kvar. Och ja, det behöver få ta sin tid. 

Jag älskar djupt när jag älskar. Och den kärleken kan jag inte ge till någon annan veckan efter. Jag kanske inte ens kan älska så igen. Jag  kanske inte ens kan älska han så heller. Då var då, nu är nu.

Jag är nöjd. Mitt liv är bra. Inte perfekt, men jag har det bra. 

Kanske jag behövt mogna i min takt, innan jag möter han som blir min. Och jag är tacksam över de relationer jag haft, men som också tog slut. Där de hittade de kvinnor som blev deras. ❤️ 

Nä, här kan jag inte sitta. Dags för en promenad och njuta av solen.

Puss!

Kärlekens dörr är svår att öppna och svår att stänga.

– Kineskiskt ordspråk

Vår tid är nu

I natt när jag kom hem från jobbet råkade jag hamna i ett klipp där en kraftfull kvinna berättade om en händelse i sitt liv.

Mitt i karriären, livet, lyckan, hon var i sitt starkaste och hälsosammaste jag. Plötsligt började hon ändå må dåligt. Efter undersökningar fick hon till slut beskedet att hon hade en stor tumör i ena lungan. Lungcancer. Hon som aldrig ens rökt. Hur kommer sig att hon blev sjuk? Och oddsen att överleva var inte stora. Hon bröt ihop. 

Efter ha gråtit i veckor insåg hon att hon levde NU. Antingen var hon bitter och grät sin sista tid, eller så levde hon så länge hon kunde. Hon valde det senare. Det var 2020, och nu är det 2022. Hennes muskler spelade på hennes muskulösa armar och hela hon strålade av livskraft. Hon slutade med socker och alkohol. Tog tillvara på livet och det som gjorde gott.

Hon sa att hon inte visste om hon hade 6 mån att leva, 1 år eller 10. Men det vet inte du heller.

Och det vet vi inte.

Jag har flera ggr häpet stirrat när krocken borde varit ett faktum, och jag står där med gapande mun. Hur fasen är det möjligt att jag klarade mig ur det där? Senast i somras hände det, igen.

Den gången Cassandra skulle gå över gatan till mig i Paris. Jag ser motorcykeln hon inte har en aning om är på väg. En folksamling skymmer sikten för henne och jag ser att det kliv hon är på väg att ta, kan bli hennes sista. Genom nåt ordlöst ögonblick ser hon på mig och stannar upp, då viner motorcykeln förbi så hennes långa hår fladdrar i vinden.

Livet kan vara över på ett ögonblick. 

Ändå lever vi som att det är ändlöst. Ja, det tror jag att det är iof. Men tiden på jorden är kort.

Vi lever för att få det bra, för våra saker, pengar, huset, bilen, resan, kursen. För framtiden och för att gå det som vi hade då, eller för att inte ha det som förr.

Vi glömmer väldigt ofta att nåt tid är NU.

Inte förr eller sen utan nu.

Hur ofta stannar vi upp? Och bara är i stunden? Hur ofta njuter vi av det vi har och är just NU?

Det är egentligen tragiskt att vi ska behöva förlora någon som är nära för att nästan få en örfil av stunden för att fatta att det är nu som gäller!

När det är över är det försent.

Att ge den där kramen, säga det jag alltid ville säga, be om förlåtelse, kanske säga tack.

Jag har ibland sagt att jag tror jag förbereder mig för döden. 😆 För att jag säger det jag känner. Ser jag något vackert hos en okänd eller någon jag bryr mig om så säger jag det.

Min mening med att jag förberett mig för döden, tänkte jag att jag inte kommer dö med en ånger över att jag aldrig sa det jag borde ha sagt.

Nu säger jag, istället för förberedelse av död, att jag lever, och i livet delar jag med mig av min upplevelse. Av och kanske till dig, känslan jag har eller min kärlek. För att jag kan. Och är full av den.

Jag vet inte hur jag kommer vara ihågkommen den dag jag inte finns här längre. Men jag hoppas att jag berört tillbaka alla som berört mig.

Jag kan inte leva andras liv, lika lite som de kan leva mitt. Men en önskan jag har är att lusten till glädje ska vara större än att kämpa för glädjen.

Lust, eller kamp. Det är faktiskt skillnad. Ändå är det många som kämpar. Och jag förstår verkligen det eftersom jag själv varit en av de.

Om kampen är större än lusten till glädje och kärlek. Då försöker ditt hjärta berätta nåt för dig.

Gör dig själv tjänsten att luta dig tillbaka och lyssna.

❤️

Obalans

 

Vad är det livet vill säga?

Vad kan jag göra för alla par som lider?

Ett par med sexproblem, andra alkohol, det är svartsjuka och att inte känna sig sedd.

Som vanligt vet jag inte alls vad jag ska skriva. Jag tycker bara att det är sorgligt att vi har det jobbigt med den som står oss närmast.

Sex. En vill mer än den andra. Det kan man inte stå ut med i längden tycker den som lider.

Hur många procent tycker du att jag hjälper till med frågar han frustrerat. Hon måste räkna i procent. Det ältas om allt han gör som hon inte SER! Han tigger om tacksamhet och uppskattning. Hon sa att hon gör saker hon också. Frukosten på morgonen, lunchen. Han måste inte hjälpa henne! Det är inget hon kräver. Han fortsatte att försöka få henne att FÖRSTÅ honom. Men ingenstans möttes de.

Hon sa lugnt, jag är NÖJD. Jag mår bra, jag älskar dig. Om inte DU mår bra och är så missnöjd får ju du göra nåt åt det. Jag är som sagt nöjd.

Och det är så sant.

Istället för att lägga det på sin partner som egentligen inte är problemet. 

Det som pågår i sinnet tar bort livet, kärleken och lusten.

Vi bedövar oss, jagar, letar, projicerar och kämpar. Glöm inte den underbara kampen som visar hur mycket vi tar relationen på allvar. Vi kämpar med näbbar och klor för att vi ska vara lyckliga.

Och hur kan de stunder vi inte kämpar vara de lyckligaste?

En stilla solnedgång, ett mjukt regn, hundens nos på benet, ögonblicket som stannar när du ser in i ett par ärliga barnaögon, stunden efter sexet när vi bara är.

Klura på den.🙏🏻 

Vart finns kampen då? Lyckan bara finns där när den får en chans att bryta igenom. Men den finns alltid där.

Att försöka ändra sin partner är dömt att misslyckas. Och vet du vad du gör i det läget? Du försöker lägga ansvaret på din partner. 

Du letar fortfarande efter lyckan därute när den finns inom dig, alltid.

Hur kan lyckan komma om du har huvudet fullt av mörka tankar? Hur attraktiva är vi i den stunden? Är vi i vårt bästa jag?

Svar nej. Om din partner ändå är NÖJD. Förstår du hur älskad du är?! När du skriker av missnöje, är avstängd och din partner inte lever upp till DINA förväntningar så är ÄNDÅ din partner nöjd. Hur mycket kärlek är inte det?

Vad händer om du stillar dig lite? Njuter av livet? Hittar hem igen och inte söker därute? Vad tror du händer med din partner då?

Du kan inte få din partner att sluta dricka, få den kåt om hen inte är på det humöret, du kan tigga bekräftelse i all evighet men det sitter inte där. Inte hos din partner.

Jag vet att jag tjatar om att våga släppa kontrollen,

Men om du slutar be om sex. Då får du aldrig det igen muttrar du.

Jo. Om du vågar prova att släppa lite på tjatet. Låta din partner andas. Få en chans att hitta tillbaka till lusten. Skulle det ändå inte funka. Då får du fundera. Är DU nöjd?

Svartsjuka. Du tänker svartsjuka tankar. Men du har ju koll vad en tanke är. Elller hur? Du ÄR inte dina tankar, du är den som tänker. Det är skillnad. Du kan inte lägga det på din partner att trippa på tå för att du inte har koll på dina tankar. Du kan dessutom aldrig få koll på de, tankar funkar inte så.

Titta på bilden. Även där måste vi släppa på det tunga för att få balans och rätsida.

Det är inte alltid meningen att vi ska kämpa för kärlek. Hur många har inte sagt i efterhand när relationen tog slut att de borde gått långt tidigare? 

Jag har känt så flera ggr. Och lovat mig själv saker som jag sedan gjorde om ändå, för jag visste inte bättre.och jag ska ärligt säga att jag inte vet hur det skulle va att ha en relation och sex idag. 

Jag har också lidit i mina relationer som många gör idag. Jag känner igen båda sidor när jag lyssnar på de som har jobbigt. 

Jag har inte vågat gå när jag mådde dåligt. Jag ville inte bära skulden. 

Men en gång vågade jag.  Och det blir bäst, att lyssna på sitt eget hjärta. Men då behöver det få tala fritt. Utan egots röst som gapar och skriker så förfärligt. Hämndbegär, svartsjuka, ilska och oro, sorg, frustration, böner och hot. 

Där talar inte hjärtat. Inte kärleken. Få tyst där först. Sen kommer svaret. Det behöver inte bli som du tror ändå. Livet har sina egna vägar. Ju mer du slutar streta emot desto bättre blir det. Njut av resan istället, så länge du bara kan. En dag är den slut,

Och du,, Du kanske ska gå? Om du ändå inte är nöjd. Vad hindrar dig?