Måndag

 Det är dags att göra läxan. Vad vill du kropp? Varför skaver det så hemskt? Vad vill du säga?

Jag hade tänkt jobba. Efter en bra dag igår va det väl okej att jobba idag?

De som varit in i väggen säger nej. 

Men jobbet är inte problemet. Bara när huvudet slår av. 🫣

Jag vet vart problemet sitter. Hos mig och ingen annanstans. I mina tankar, och att jag lyssnar på andras åsikter, jag kan inte fixa vissa problem.

Jag lever på, låta det vara som det är. Men det känns inte bra. Inte alls.

Och jag har nått en gräns. Inget utöver kan hända nu för då brister jag helt. Så känns det.

Jag vill fly fältet. Ta en resa,, komma bort.

Om problemet satt hemma, hur kunde jag då njuta av mitt hem så otroligt mycket igår kväll, och av sällskapet från min fantastiska dotter?

Det har hjälpt mig förut att hoppa av karusellen. Göra nåt annat, sen är jag okej igen. Även om jag lever i en karusellvärld. 

Varför ska inte det funka nu?

Sen de stora bitarna. Vad livet vill, och vad jag vill. Det kommer jag förmodligen aldrig veta?

Åh, vad skönt det är att bara sitta ned. Känna en tillit att jag fixar det här. Jag är trygg. 

Ett andningshål bara, och ge mig tid. Skämma bort mig själv så kärlek växer sig stark igen. Till mig, världen och mina medmänniskor.

Jag är lyckligast då. Men ibland tar det slut i mig. Jag missar det. Har levt på en för hög växel och gett av mig för mycket för länge och åt lite fel håll. Inte samlat ihop mig och återhämtat mig efter det. För jag har det inte i mig,

Men om inte livet spritter i mig, och lusten försvinner, då är det ett tecken.

Det här är första gången jag lyssnar på att jag behöver dra ner på takten. 

Igår hade jag en dag som var MIN. 

Idag tar jag ännu en sån dag.

Jag kan gå till fabriken i morgon. Eller inte.