Att öppna upp

 

Jag va på en behandling hos Stina i fredags. Hon har magiska händer och ett sjätte sinne utöver det vanliga.

Hon kände att min energi var slut, vart fick jag påfyllning?

Svar, det får jag inte. Jag väntar bara på resan. Hon undrade vad jag skulle fylla på det INNAN jag reste? Tänk om jag dog innan?!

Jag svarade lugnt, ja då dör jag. 

Som det är nu så håller jag mig flytande tills resan. Jag har varit här tusen ggr. Jag är inte döds slut, men trött.  Jag gör det jag ska.

När  jag är på hotellet i Arlanda pustar jag ut, sen vilar jag. Inte en enda jävla plan ska jag ha. Orkar inte ens fundera på hur det ska kännas att möta Mike. Det är blankt därframme. Och det är skönt. Bara en sån sak. Här och nu.

Tills dess ska jag ta hand om djuren, det praktiska här hemma. Som jag brukar.

Tillbaka till Stina som ville väcka mig.

Min energi som försvinner. Och jag förstår vad hon menar. Om vi tänker oss en kran inombords som öppnas när vi lever sant och lyckligt. Allt flödar på. Vi är levande och driftiga.

Om det inte flödar och kranen stängs så det dropppar för lite droppar av liv. Då blir flödet trögt.

-Vad GÖR jag för att fylla på?

Sjunger jag? Nej.

Skriver jag? Nej, inte mycket.

Fotar jag? Nej, inte det heller

Jag öppnar inte min inte ventil utan jag lever i den ytliga världen och gör det jag ska. Vilket inte alls är fel,

 Det kan vara rätt behagligt, bara följa med. Och det kan faktiskt vara en vila ibland. Jag brukar acceptera den delen av livet. Det får vara så.

Hon kom med flera tips som jag kunde göra, sluta på Seco. Och jag kröp ihop av olust. Nä, jag är inte bra nog. Det finns andra som kan bättre. 

Hon sa att hon inte heller hade utbildningar. Men hon kommer långt ändå.

Jag förstår. Och jag är med där. Men jag har inte hittat mitt kall, om jag nu ska ha nåt?

Kroppen gillar inte Seco längre. Jag kan inte sova, och jag är svullen.

Jag skulle kunna slänga mig ut om jag hittade rätt. Men jag vet inte vad det skulle vara?

Så tills dess är det väl inte fel att sitta under min korkek? Lite lika med tanke på de män som börjar skymta. Jag är inte nyfiken. Jag sitter fortfarande still i båten 😆

Visst har jag ibland klurat på både musik, föreläsningar, skriva böcker, ha samtal. Flytta. Starta om. Köpa den för kursgården. Landa i naturen. Älska livet och en man.

Och jag tror det kommer om det ska komma.

Tills dess lever jag så här. Det funkar. 

Jag kommer öppna upp när det är dags. 

Det har ändå kommit öden till mig och jag hör. Ord som dyker upp. Och det är lustigt att jag hör det komma till mig hela tiden.

En känd sångerska som känner sig som en amatör, utan utbildning men sjunger som en gudinna, en annan som tappade allt, höll på att dö. Han sjunger också, han ska dessutom BARA följa sin egen lust. 

Efter ha stirrat döden i vitögat blev det tydligt att aldrig mer lägga sitt välmående i andras händer för att DE ska må bättre.

Jag hör samma ord som kommer till mig från olika håll. Jag lyssnar. Och faktiskt älskar jag det.

Jag jagar inte mitt öde. Om det är meningen, då öppnas vägar för mig och då kommer inget kunna stoppa mig.

Puss 💋 

Förlåta mig själv

 Förlåt mig för att livet får mig att rusa med i ett tempo som inte är bra för mig. Vanan i att vara snäll, hitta lösningar gör att jag fortfarande glömmer mig själv. 

Den här semestern är märklig suckar jag ofta. Och så jagar jag vidare. Jag har en vardag i ledigheten som jag märkligt nog inte gillar. Men det funkar. Det känns som jag jobbar, fast vi tar bort jobbet. Annars är allt lika. Och det kan suga i tattarsjälen. Rastlöshet över att inte mer händer. Alla vet ju att sommaren är kort, det gäller att njuta, samla kraft inför den mörka årstiden som väntar.

Och jag fastnar lite där. Trots att denna sommar gett mig stora upplevelser som klår det mesta. Så hör jag mig själv gnälla. Klä på mig offerkoftan. Om att jag inte fick bada så mycket, inte åkt i väg på nåt kul osv.

Vad hände?

Det enda jag missat är de här stunderna med mig. Det behövs inte mer än så. Att komma tillbaka, förstå och älska mig en stund. Förlåta mig själv.

Vi tittar på sommaren. Vilan jag fick, sömnen! Wow! Jag har inte sovit på 30 år! Jo, när Cassandra och Gabriel var små och jag var nyskild sov jag ofta samtidigt som de. Och där självmedicinerade jag mig nog från att bränna ut mig.

Jag har fixat med min häst, och trots att det tog onödig energi och resultatet inte blev som det var tänkt finns det en anledning till varför. Han har det bra med oss. Nu får vi se vad som händer. ❤️

Greklandsresan jag skulle ta i början på sommaren som inte blev av. Vad hände? Jag behövdes hemma. Pga häst strul och Cassandra som fick havandeskapsförgiftning. Jag tog hand om Zoulie och har varit hemma.

Kunde inte ta resan nu i slutet på sem heller. Universum skrek NEJ! Men jag gav mig inte. Jagade vidare efter en resa. Bort skulle jag. Bara en ynka vecka!! Nej!! Sa universum och jag fick lov att ge mig. 

Anasthelle, Tristan och Håkan kommer iväg iaf. 🙏🏻 Jätte roligt! 😎

Svaret från universum visade sig att Cassandra ska operera knät nästa vecka. Hon behöver hjälp från mig. Det hade inte gått om jag rest.  Jag hade mått prutt av att resa när hon är nyopererad, nybliven mamma och faktiskt behöver mig. Det är inte ofta hon behöver mig längre. ❤️

Gabriel och jag pratar om att resa i Sept. Och blir det inte då, då är det inte meningen. Då fattar jag poängen. 😆

Igår var vi ut och åt. Syrran hade bokat bord. Peppran skulle trubadura. Jätte mysigt. 

Jag for ut till stallet på morgonen. Jobbade med hästar. Svetten rann utefter ryggen. Anasthelle var hemma och sov. Hon följer inte med mig, hon orkar inte gå upp.

Jag tänkte att jag skulle vara nykter. Bättre att köra, Anasthelle har ingen cykel hemma. Jag kanske kunde köpa en flaska vin och ta ett glas efter, med syrran?

Det va bara det att det var ju lördag. Bolaget va stängt. Jaja. Då är det så tänkte jag. Tills jag kom på mig själv. Ibland kan jag se hur andra behandlar mig.

Inte många som stället sig i givakt för att underlätta mitt liv eller vill umgås med mig utan att tjäna på det. Varför ska jag skippa att ta ett glas vin till maten? För att Anasthelle inte ska behöva gå till JVK? Då får hon väl vara hemma? Det är hon ju ändå oftast?😆

 Jag tänkte inte ens på att fråga henne om hon kunde gå, utan var steget före med att göra det lätt för henne och ta bilen. 

Det slutade med att vi tog en promenad och vi hade mysigt. Jätte härlig middag. Anasthelle gillar Pepprans familj, främst hans mamma. Vi skrattade massor och jag NJÖT! Vilken kväll!!

Och jag kommer tillbaka till mig. Vill gråta för att min plats i mig är den bästa platsen.

Det behövs ingen resa, inga bad, ingen gassande sol, inte en massa planer eller intryck för att njuta av livet.

Jag förstår inte hur jag kunde tappa det nu i sommar? Att hjärtat slagit i stress, jakten på roligheter och INGET blev som jag tänkt. Vad var det som blev?

En fin liten gosse kom till världen. ❤️ Den största gåvan av livet. 🥰 Han är helt perfekt. Att se min dotter som mamma är bland det vackraste jag sett.

Jag fick låna en häst och rida. Vi två hade en terapi sommar. Mina rädslor släppte med honom. Fast han själv var rädd så skrämde inte det mig. 🙏🏻🐎 Nåt i han var allt jag behövde. 

Nu är det fler som behöver hjälp men sina hästar och tyvärr har jag sagt ja. Vilket var korkat. 😆 Nu hade det varit skönt att bara ha Leikur min sista vecka. Det räcker egentligen. En häst bara och tre hundar. Vi får se om jag säger ifrån. Jag ska också stötta min unge som opereras. ❤️ vilket går först. 

Hur ska jag sammanfatta det här så det kan bli förståeligt? 

Hur vi lever utan att ibland leva? 

Vilket är poängen med hur jag levt ovanligt mycket nu i sommar. Den veckan som var varm innan sem började, var jag här och nu. Jag släppte allt och låg på bryggan.

Om huvudet är fullt av planer, förhoppningar och allt går runt. Då hör du knappt vad du tänker. Du är steget före. 

I det läget känner du inte doften av nyklippt gräs, känner inte solens värme den korta stund den tittar fram. Du känner inte smaken av kaffet för du ska bara ta en snabb kopp osv. Du lever i nästa stund, fast den inte finns mer än i din tanke.

Det finns fördelar med mig och det är att fast jag kan vara bångstyrig så förstår jag ganska snabbt när livet har en annan plan, jag kan snabbt och följsamt följa med. Utom den här sommaren när jag muttrat mer än vanligt. 😆 Jag ser livets skönhet, känner doften av det.

 En sommarmorgon när allt vaknar och luften är varm och fuktig. Då kan allt stanna upp. Det här är stunder jag älskar. Och som jag missat lite under den här sommaren. För att jag inte lyssnat till vad jag behövde. Valde att jaga istället för att säga nej.

Allt blir ändå som det ska. Och ibland är vi korkade mot oss själva. Men vad gör det? Så länge vi kan vakna upp och se det? Kärleksfullt ge oss en smekning på kinden och gilla läget. Släppa det, och fortsätta vår livsresa. 

Jag älskar att vara jag. Jag älskar mina stunder när jag möter mig själv, öppnar dörrar och låter livet strömma fritt ur mig. Jag har inte gett mig tid med mig. Varit i flödet. Det jag själv behövt. Det är inget fel med det, viktigt att poängtera. Det var bara så det blev.

Min sommar har varit bra, men med lite ovanlig stress. Nu ska jag lyssna mer på hjärtat och flödet. 🥰 Där är det bästa stället.

Puss ❤️