Det jag ofta missat. Och plötsligt pratar den mjuka rösten till mig. Slog in en insikt så hårt så jag inte skulle missa den.
Jag hamnade tillbaka i år 2016. Jag hade opererat bort tumören och andra delar, kommit in i klimakteriet jag inte förstod och har än idag en kropp som jag inte känner.
Det var ett tufft år, med död, uppbrott och första gången livet verkligen knockade mig.
Jag var i nuet. Trodde att jag sjöng mig frisk, att foton på nyfödda pojkar gav mig liv och min yngsta son som bad mig andas räddade mig. Dag för dag.
Sa ändå till företagsläkaren:
-Hur har jag kunnat hamna här? Blivit sjukskriven. Jag som gått coachutbildning och varit på rehabresa.
Jag skämdes.
Hennes svar var:
-Men Ankie. Utan det hade du bara varit en våt fläck.
Det minnet har fastnat i mig. En våt fläck.
Den här rehabresan blev inte återhämtning riktigt som jag trodde jag skulle lära mig eftersom jag varit utmattad.
Psykologen pekade mer mot alla gånger jag inte var snäll emot mig själv, vart sucken och tårarna kom ifrån. Hur rädd jag var för att döma andra och hellre dömde mig själv. Jag förstod inte att bara för att erkänna en känsla som sårat mig, inte sänkte andra.
Jag kom hem, pappa dog och livet blev allt annat än lugnt.
Jag körde på, blicken fästad rakt fram, sen körde jag.
Det som har varit jag i ett nötskal är noll empati för mig själv. Jag har sökt den i omgivningen, men inte funnit den där. Det är för att det inte är där jag ska söka. Jag behöver ha den för mig själv.
Plötsligt såg jag mig själv 2016. Och jag kände empati. En enorm ömhet över den kvinna som inte nog med att bror, morbror och hund dött. Även den relationen jag hade tog slut. Mina hormoner spökade också.👻
Maten stod ändå alltid på bordet till barnen, jag var inte den bästa mamman varje dag men jag gjorde så gott jag kunde .Jag kände plötsligt en sån stor stolthet över mig själv. Jisses!
Företagsläkaren såg något i mig jag såg först idag. Kanske har jag missat att se den ömhet jag ändå fått av omgivningen, för att jag själv inte haft den till mig själv? Psykologens uppriktiga förvåning över att jag inte såg att mina prestationer kom från MIG. Varför var jag inte stolt?
Jag är och nosar på nåt väldigt viktigt här. Och det känns som många av alla svar jag sökt och hur jag levt mitt liv ligger i just detta. Att jag behöver ha mer omsorg och ett mjukt hjärta till mig själv. På riktigt. Verkligen på riktigt.
Jag övade på att skriva en sak jag var stolt över hos mig själv varje kväll när jag kom hem från resan. Men det gick nog inte riktigt in. Jag skrev, men kände inte det som slog mig idag.
Att se vilken otrolig själ jag är. Ändå.
Jag har mer sett det jag inte klarat, än det jag faktiskt klarade.
Jag gissar att det tagit sin tid med att få den här insikten och empatin för mig själv av en anledning. Och jag stoppar mjukt den hand som tänkte börja slå mig.
Det räcker nu.
