Jag sitter i min soffa. Men mina flickor (hundar).
Solen lyser vackert därute och all snö gnistrar. Jag ÄLSKAR det. Det är så oerhört vackert med snö.
Jag ska snart ut och andas in vintern i mina lungor.
Det är lugnt och skönt.
Idag lyssnade jag på Tomas & Dennis podavsnitt om svackor.
Jag är så grymt tacksam över att jag gick deras utbildning.
I år utsattes jag nämligen för det som förr skrämde mig som mest. Och jag kan skriva under på att om det hänt innan min utbildning hade jag varit ett vrak utan att kunna ta mig upp.
Nu har de som varit mig närmast sett någon tår, men Tomas var nog den som fick se min störtflod. En sorg som behövde komma ut.
Oavsett, så drabbas vi av livet, och ibland fastnar vi alla i sorg, rädslor och skit rent ut sagt. Ibland får vi ont.
Och vad är det för fel med det? Det går över.
Jag tror att jag lärde mig massor av när min älskade bror somnade in 2016. Innan jag gått min utbildning. Jag har aldrig varit främmande att söka hjälp. T om till barnen.
Jag pratade med olika personer, blev erbjuden medicin. Tackade nej för jag tycker det är okej att sörja min bror.
Jag var sjukskriven och bara var i min sorg. Och sög åt mig av det som värmde själen. Det fick ta sin tid. Då trodde jag inte att jag skulle kunna tänka på Jussi utan att smärtan skulle pina sönder mig. Men en dag kunde jag det. T om skratta åt de tokiga minnen jag har av honom. Han var ju den mest tokiga och glada människa som funnits här på jorden.
Det är självklart att jag haft ont nu när sorg drabbat mig. Och behövt en kram och en önskan av stöd från ett håll som aldrig kom. Ingen omtanke. Dit trillade tankarna en och annan gång.
Ett hat som jag inte kände igen. Den mest ödmjuka, vackra själ hade ett mörker och avsky som förvånade mig.
Men det vackra finns kvar där innanför muren av hat. Hoppas jag. Annars möts vi aldrig igen och vi kan aldrig dra en lättnadens suck. Jag är beredd även på det.
På mitt håll älskar jag. Det kan aldrig försvinna. Jag kan hatas hur mycket som helst. Jag gav liv. Och jag älskar det. Hur det livet än väljer att levas, så finns jag med. Det går inte att ändra på det. Hur många dörrar som än stängs så älskar jag.
Ibland trillar en tår. Av saknad. Att mardrömmen är starkare än nuet. Att inte få en chans att omsluta min kärlek så det onda kan få sprängas bort. Men jag har tillit. Att allt är som det ska. Att inte pilla i ett sår som inte är mitt.
Någon gång hoppas jag att minnet över den otroliga gemenskap vi hade, hur klumpen som satt fast behövde landa i mitt knä, hur många kramar jag hade när ångest släppte. Att det minnet också finns när hatet släpper. Annars gör det inte det. Men det hatet är inte mitt. Tack Gud.
Vi har olika resor. Oavsett vänskap, kärlek, blodsband. Vi behöver gå våra vägar.
Idag känner jag mig fri. Förr hade jag fastnat i den andras dröm. Jagat och kämpat. Idag ser jag på drömmen och det värker till ibland. Men jag går inte in i den.
Utan Tomas & Dennis och allt de pekat på hade detta år varit tungt. Med hästen vi fick lov att ta bort, och denna prövning.
Jag står upprätt.
Och jag älskar.❤️
