Presentation af mig

1970 föddes en flicka, som var jag.
Numera har jag hunnit vandra 50 år på denna jord.
Jag har upplevt massor av glädje och även sorg. Delar av himmelen och delar av helvetet. Allt det som innebär att vara vid liv.

Jag föddes med en aptit på livet, men också en rädsla för detsamma.
Att sticka ut, att inte passa in, bli bortvald.
Det vägde stort i mig.
Jag föddes också med ett sökande som drev mig mot olika håll. En undran varför saker var som de var, människors betenden, hur allt hängde ihop.

Jag hade/har en märklig förmåga att få människor att öppna upp sina hjärtan och berätta det det aldrig vågat säga förut, och jag blir sällan förvånad.
Det har satt en önskan i mig att hjälpa de rätt.
Inte att älta i det tunga, men kunde man hjälpa med glädje?

Jag var blyg som barn, långt upp i åldern var jag rädd.
När jag började jobba på Seco, så vågade jag inte städa handfaten själv. Jag var begränsad, och rädslan för olika saker har alltid begränsat mig.

Jag kunde dock ställa mig på en teaterscen och leva ut hela mitt register och njuta av varje sekund, utan att vara rädd.
Men att sjunga solo skrämde mig mest av allt.
Jag kunde lifta till en större stad med en kompis, men inte våga gå in på posten och köpa frimärken.

Det var som att hjälpa andra att må bra blev mitt kall, kosta vad det kosta ville. Om det gjorde mig själv sänkt så körde jag hellre på det spåret.
En Jesus, eller en martyr. Jag vet inte. :D

Jag växte upp med mina föräldrar och en äldre bror och en äldre syster.
Jag och syrran var som ler och långhalm. Hon var nog min största trygghet på ett sätt.
Brorsan var mest arg på oss som jag minns det.
Det rättade dock till sig när vi blev vuxna. <3
Och när det väl gällde var det på vår sida han stod. Jag kommer aldrig glömma när han jagade två elaka pojkar runt kvarteret med kniv för att de gått för långt.
Jag vet att det låter illa, men det var lite humor. Och om han ens hade en kniv vet jag inte, men de fick tro det. Killarna sprang för glatta livet och vi fick för alltid vara ifred efter det. När brorsan gjorde så, då visste jag att någonstans tyckte han ändå om mig.

Med mitt stora känsloregister så var jag ofta kär.
Första riktiga kärleken var i en kille som var omplacerad och hamnade i vår klass.
Han hade stora blå ögon, hade varit gymnast med en jätte fin kropp, brunt lockigt hår. Jag var dödskär.
Han var med lite olika tjejer, och när jag hade tur, var han ihop med mig.
Han snusade, lite cool kille det där.

Jag älskade att kyssas med honom. Jag vågade inte prata, men kyssas, det vågade jag.

Under åren kom det och gick det killar.
Jag ville oftast ha de omöjliga. De med ett extra stort sår och smärta inombords. De ingen förstod mer än jag.

Den första som ville ha mig ordentligt, och som inte tillät att jag sprang iväg, det var mina två första barns pappa.
Jag kände inte att han var mannen i mitt liv.

Jag hade upplevt min absolut första livskris. Från att finnas där för alla, så fanns det ingen för mig. Inte när det var nattsvart. De visste inte hur jag skulle hanteras.
Där dök han upp.
Han höll om mig och höll mig kvar medans sorgen rev och slet i min kropp. Kan tänka mig att han räddade mig från att kanske göra något dumt emot mig själv för livslusten var borta.
Jag kände mig som ett psykfall. Ena stunden gråtande, nästa skrattandes och jag famlade febrilt med att få ihop alla bitar, smulor som jag kände hade gått sönder.

I detta började vi bygga upp ett liv tillsammans.
Jag beundrade honom för att vara min trygghet, att han inte dömde mig. Han var den jag kunde gå hem till och få vara jag.
Men det ändrades.

Vi skaffade hus, han fick en livskris.
Den gick över och vi skaffade barn efter två år.
Där upplevde jag en stor lycka.
Att bli mamma var min lott i livet.
Han backade, det var kanske inte riktigt detsamma för honom.
Jag njöt. Vi gifte oss, och sen kom andra barnet.
Det knakade.

Vi gick i terapi, men det gick inte att rädda.


Jag blev ensam med barnen, en hund och en skitbil jag inte ville ha.

Sonen hade en diagnos, det var tufft. Han hade det jobbigt med sitt humör.

Nästa man jag träffade gjorde jag tydligen tvärtom än första.
Han bodde fem mil bort.
Han hade två barn, och åkte mest emellan. Han hade fullt upp med jobbet och vi trivdes i hans hus.
Jag gick in och hjälpte till där det skavde.
Och det skavde på många ställen.
Jag var överallt och försökte hjälpa till.
Ett av och på förhållande.
Jag upplevde att om jag sa fel saker så tog det slut, då skulle han ha frågat om vi skulle förlovat oss, eller gift oss, men jag sa fel saker så det tog slut.
Vi kunde inte leva med varandra, och inte utan heller.
Väldigt slitigt.

Två barn kom iaf till oss.
Och de har varit till stor glädje.
När det verkligen tog slut mellan oss så blev det bättre.
Att vara föräldrar passade oss bättre än att vara ett par.
Än i dag bor han granne med oss, dit han flyttade innan vår son föddes.

Just inom kärlek har jag haft otroligt ont. Lidit hårt.
Jag har alltid behövt kämpa, och ju äldre jag blivit desto mer har jag blivit emot det.
Jag fick höra att kärleken ÄR en kamp.
Och tydligen den som kämpar mest älskar mest.
Och jag tycker mig se att det aldrig handlade om det, eller var så.
Männen gick snabbt vidare, de som älskat och kämpat så hårt.
Och kvar stod jag, funderade vad fasen kärlek var egentligen.
Jag har velat tro att kärleken är lätt, ingen kamp alls.

Jag har kursat, och gått i terapi. jag har fått insikter.
Men den dagen de tre insikterna kom i min väg förändrades allt.
Och jag helades.

Idag lever jag ensam. Och det har jag ju iof alltid gjort sen jag skilde mig.
Jag har haft särboförhållanden som aldrig hann bli samboskap.
Jag kan i efterhand känna att det kanske var tur att det aldrig hann gå så långt.
Både de och jag har blivit lyckligare så här. Jag hade aldrig kommit dit jag är idag och aldrig upplevt den frid jag har, om inte livet blev som det blev.
I förhållanden så trasades jag sönder för jag trodde på tanken. Tankarna och åsikterna tog aldrig slut.

Jag har mina yngre barn hemma varannan vecka.
Min stora son har flyttat hem igen.
Min förstfödda bor i en timmerstuga i skogen med sin stora kärlek.

Jag har en vacker hund, vi har råttor (snart en tredje) och så skaffade jag en häst på gamla dar.
Helt fantastiskt.
Tänk när jag var liten och lekte att jag red, när cykeln var min häst.
Idag behöver jag inte leka längre. Nu kan jag verkligen uppleva att rida.
Jag får mycket friskluft och njuter av natur och härliga vänner i stallet.

Jag tycker att mitt liv är rikt.

Jag jobbar på en fabrik sen 1988.
Jag trivs bra.

Min mamma och pappa lever, vi bor i samma stad, även min syster.
Min bror däremot dog år 2016, endast 51 år gammal. Av ett sorgset hjärta. Jag kommer säkert hamna där några ggr när tankarna flyter fritt.

Det var lite om mig.

Puss!

De första stegen

Bubblet tog över, det svar som sa sitt i mig. Det fanns inget annat.
Jag kunde inte ens tänka mig tågresan, och alla fasor som kunde hända, det som alltid annars förlamade mig.
Jag liksom stängde den dörren.

Visst, jag sprang i panik i tågbytena. Frågade alla, förlitade mig på de som visste, själv hade jag ingen aning, men jag bjöd på det.
Det var ju ganska roligt.

Jag kom fram till Landskrona, i Örenäs slott skulle vi hålla till.
Nina, som ordnat bokningar och allt praktiskt checkade in mig och visade mig rummet.
Jag pustade ut när jag kom till rummet. Behövde jag utsätta mig mer, eller kunde jag få gömma mig där?
Svar, vi skulle ju äta middag, så det fanns inte en chans att gömma mig.

Jag gick ut till de andra. Det droppade in en efter en. Vi hälsade och jag försökte minnas namnen som svepte förbi. Vi hade alla kul åt det där, att minnas namn. Det var avslappnat.
Tomas var där och den första jag hälsade på.
Så innerligt varm och ärligt fin människa.

Jag tydde mig till Britt-Marie. Vi hade varann på något sätt. Jag var liksom nykomlingen i gänget. Alla andra verkade ha lyssnat på Tomas och Dennis i flera år, medans jag bara lyssnat några veckor. Och jag hade valt att inte lyssna alls under den veckan innan jag åkte. Varför vet jag inte.

Kursdag nr ett var djup. Jag som trott att jag var djup, jag var visst inte det. Framförallt Dennis pratade med ett djup jag aldrig varit med om, och jag var lost.
Tomas flikade in ibland med en lätthet, men jag var som sagt mestadels borta.

Jag hade skrivit i mitt mail till Tomas att jag var nyfiken, men att poletten inte trillat ner.
Nu kändes det som att det aldrig ens funnits någon polett. Alla andra som lyssnat verkade förstå allt.

Innan middagen kom Tomas fram och frågade hur det kändes.
-Jag är helt förvirrad, svarade jag.
-Bra, sa han och såg väldigt nöjd ut.

Kursen fortsatte och sista dagen hastade jag hemåt.
På tåget, och så iväg, som en liten förvirrad höna sprang jag mellan mina tågbyten. Små road av mig själv. Hjärtat bankade hårt mellan varven.

Väl hemma gick jag som i ett töcken.
Jag kan få flimmerfläckar efter perioder av stress. De kommer aldrig mitt i stressen utan det blir som hjärnan slår av, jag blir trött och det går inte att stressa.
Då slår den till, flimmer fläcken som gör mig blind. Efter en sån attack går det inte att stressa, men jag är snart på banan igen.

Jag var liksom där, väntade på flimret som aldrig kom.
Jag kunde inte stressa.
Alla mina lappar, de gula små påminnelselapparna jag haft överallt var borta insåg jag häpet.
Jag var till stallet, flängde runt överallt som jag alltid gjort, men ingen stress, och inget flimmer.
Märkligt. Det kändes som jag hade mycket mer tid än vanligt.

Jag hade en dröm en natt.

Jag drömde att jag stod i köket och lagade mat. Tristan, min son kom in och ställde sig bredvid mig och var så stressad, han mådde dåligt.
Jag undrade vad som hänt?

-Gabriel (min stora son) och jag har sån ångest, sa han.
-Okej, sa jag. Varför det?
-Vi törs inte åka tunnelbana med hundarna mer, det går bara inte. Vi mår så fruktansvärt dåligt.

Jag såg vilken ångest han hade.
Jag frågade:
-Men är du i tunnelbanan nu?
-Nej, svarade han. Jag är i köket.
-Ja, varför har du ångest då för? Du är inte ens på tunnelbanan,. Sen tänkte jag, vi har inte ens en tunnelbana i Fagersta.

Nästa dröm sitter min vuxna son och ska köra bil. I verkligheten har han inte ens körkort.
Vi var på väg till sommarstugan, som vi inte äger längre.
Han kom till en backe där någon parkerat så vi inte kom förbi, det var dessutom snö. Jag sa att han fick backa.
När han backat kom en kvinna som bodde vid huset där bilen stod. Hon sa att vi kunde åka förbi på vänster sida.
-Nej, det går inte för all snö, svarade jag.
-Vadå, det är ju plogat sa hon.

När jag tittade efter var det plötsligt plogat!
Men i min dröm fick man tydligen inte åka om på vänster sida, det var strängt förbjudet.
-Äh, svarade hon. Det är ingen fara. Vi är mitt ute i skogen, det spelar ingen roll. Det kommer inget, det är bara att köra.

-Nej, det gör vi inte sa jag. Plus att jag vet de andra backarna som kommer framöver. Det är ingen idé att åka, vi kommer fastna för jag har dåliga däck.

Där kom mitt tjong. Utan analys av drömmen, utan något alls var det som en pusselbit mjukt lade sig till rätta och det var liksom svaret. Plötsligt så förstod jag.

Om jag ska försöka mig på att förklara drömmen om inte andra förstår så när Tristan stod i köket och hade ångest.
Han målade  upp ett scenario i sitt inre som han upplevde, och det gav honom ångest.
I själva verket stod han i köket och var inte ens på tunnelbanan.
När tanken gått så långt så det ger oss ångest, då är vi fast i tankarna.

Jag hade fått förklarat att tanken inte är något. Den är en illusion, men den verkar verklig för den som upplever den.
Tanken går igenom våra sinnen. Smaken, lukten, känseln, synen och hörseln. Vilket gör att tanken känns sann.
Men du kan aldrig fånga tanken, Du kan inte ens bestämma var du ska tänka i morgon eller om tre sekunder.

Så enkelt som drömmen beskriver.
Du är inte på tunnelbanan, du står i köket, och jag vet ju att vi inte ens HAR en tunnelbana, men för Tristan var det verkligt.

Oavsett vad vi skrämmer upp oss med, där framme, i fantasin men kollar vi närmare så inser vi att vi drömmer. Hjärtat börjar rusa, vi lever oss in och förlorar oss.
Det är egentligen ingen skillnad på nattens drömmar, som dagens. Det går att vakna även i de dagliga drömmarna.

Gabriel i bilen.
Där har vi framtiden.
Även här ett scenario. Det är ingen idé.
Hur många gånger har vi inte fegat ur?
Vi tror oss veta slutresultatet så det är ingen idé att möta det som väntar därframme.

Om vi kikar på det förfluta och framtiden så finns det inte.
Den enda tiden som finns är NU.
Det här tyckte jag lät helt galet.
Men drömmen visade mig att det är så.

Du kan bara komma åt det förflutna genom att tänka på det, likaså framtiden.
Om vi hade en tidsmaskin så hade vi kunnat ta oss dit.
Men det finns ingen sådan maskin, bara tanken kan ta oss framåt och bakåt.
Och den är en illusion, ingenting.

Drömmarna gav min en insikt.

Nästa gång jag åkte tåg till Landskrona var jag lugn.
Hjärtat slog inte i panik.
Plötsligt SÅG jag skyltarna. Jag häpnades över att jag kunde åka tåg! Wow!

I efterhand förstod jag grejen.
Vi tar Ankie första gången , den yra hönan som inte såg ett skit och fick förlita sig på andra.

Där var jag fast i tankarna, som Tristan i köket.
När vi förlorat oss i tanken blir vi blinda. Vi kan varken se, höra. Alla sinnen är blockerade, allt är stängt.

Ankie som kan åka tåg.
Jag var i klarhet. Det var lugnt i hjärnkontoret. Tankarna hade tagit semester och då SÅG jag. Inget virrvarr i huvudet som tog över och störde mig.

Skillnaden med att vara fast i tankarna och att inte vara det är hur stort som helst.
Och det lugn som kom när tankarna avslöjades för vad de är, ingenting förändrade hela mitt liv.

Bortom tanken finns lugnet.
Jag förlorar mig ibland, men det gör inget. Jag vaknar snabbare och sitter inte kvar där.
Jag har också sett att många gånger har det här funnits men jag förstod det inte. Och jag skulle aldrig förstått det utan Tomas och Dennis hjälp.

Det sköna är att det inte är en metod, det handlar bara om att förstå hur vi fungerar, hur en upplevelse tar form.
Hur vi oskyldigt har trott på tanken, och hur vi levt utifrån och in. När det egentligen är tvärtom.
Och det är så logiskt.
Det handlar om tre principer.
Och de förklarar alla upplevelser vi har.
Häftigt.

Jag går inte och tänker på tankar, medvetandet och livskraften. Hur var det nu igen?
Insikten är som att jag lärde mig cykla.
När jag förstod hur jag cyklar så vet jag. Jag kan få olika cyklar, men principen är densamma på vilken cykel jag än sätter mig på.
Olika cyklar=olika upplevelser.

Med lugn i sinnet så har jag upplevt mig som den mamma jag alltid velat vara.
Jag pratar med lugn röst, är närvarande, hetsar inte upp mig som förr när stressen åt mig mig inifrån.
Jag jagar inte.

När de sa att det inte är upp till mig, förstod jag inte hur det inte kunde vara det?
Jag var ju ensam, vem skulle göra det?
Jag har fyra barn.

Jag hade tillit, jag började släppa.
Och saker löste sig utan att jag blandade mig i! Vilken jäkla lättnad!!

I denna veva älskade jag fortfarande mannen jag haft en relation med.
Han började samtidigt en silversmideskurs.
Jag tyckte det var häftigt att vi båda gick på kurs, vi lyssnade på utvecklingsböcker. Hoppet var att vi skulle älska igen, återförenas för det fanns liksom inget annat.
Det skulle lösa sig i min värld.

Jag fick min första dip. Och skrev ett förvirrande mail till Tomas.
Jag tänkte på mannen och kvinnan i sandlådan.

De kastar sand på varandra, ord som slängs, sårar, avstånd.

Shit!! Tankar är ju ingenting! Vad är det de kastar på varandra? Svar ingenting!
Ok, jag tittade närmare.
Det här har gjort mig rädd att ha en relation eftersom jag aldrig passar in i längden.
Vad är det jag är rädd för?
Svar, ingenting.

Nu kan jag skratta åt det, men när det här började komma till mig så hängde liksom allt löst och jag förstod inte.
Då ringde Tomas.
Jag fick ur mig det förvirrande insikterna och hur gärna jag ville berätta för den man jag älskade om detta.
-Är han mottaglig? Är han nyfiken? Undrade han.
-Jag vet inte, svarade jag ärligt.

Jag la det åt sidan och nu förstår jag förhållande grejen som jag aldrig förstått hur mycket jag än klurat på det.
Hur logiskt allt ÄR.

Vi tar av och på relationer.

När vi är "på", så ska vi reda ut, förklara, försvara, bena ut för att vi ska komma varandra närmare.
Då ser vi inte skogen för alla träd. Vi är som när jag springer på tågstationen, blind. Vi är helt förlorade i våra tankar och vi kan inte möta en annan i det läget.

Vi gör slut.
Lugnet kommer. Hmm.... Varför sa jag inte SÅ? Jag menade ju inte som han tog det? Båda har lagt tankarna åt sidan, och där i klarheten kan de mötas. Där kan de se och höra varandra igen. De återförenas.
Tills de hamnar i att förklara och försvara igen, så går det runt., runt, runt.

Jag har sett det, att om jag kliver ur karusellen av ord, så kan jag andas. Få kontakt med mig själv. Men det har kunnat hota den andre, men det var egentligen det bästa som kunde hända.
För mig iaf.
För andra kanske tanketåget tutar på förfullt i skallen när de är ensamma, och de har ingen ventil att få ut det på, och de tror att allt det där som far runt i huvudet stämmer. De är förlorade i sitt eget fängelse, oskyldigt. De vet själva inte om det.
De tror att om partnern bara kunde skärpa sig, om barnen skärpte sig, om chefen skärpte sig, eller kassörskan eller vad som helst.
Men det sitter inte där.

Förstå hur SKÖNT det var att få denna insikt.
Det sitter inte DÄR.

Jag som sökt mitt hem i en man, och hemmet var aldrig där. Det var närmare än jag trodde.
Att bygga upp en tillvaro på en annan, och så kunde det rivas och kvar var en spillra som skulle byggas upp. Gång på gång.
Det jag ansåg som spillra var min grund, min trygghet och mitt hem. Det ingen kunde ta ifrån mig.
Jag har redan allt.
För mig blev det WOW. Jag ÄR allt jag sökt efter, det finns redan där. Alla svar finns i mig.

Jag har klurat på mönstret som går om och om igen.
Jag blir kär, hittar min pusselbit, mitt "hem" som jag upplevde det.
Vi satte oss bekvämt i sandlådan för att lösa kriget, det tog slut,.
På, av på av.
Han älskade mig, som han älskade för att i nästa stund älska en ny. Det gick så snabbt.
Detta är det mönster som gått igen.
Hur skulle jag kunna tro på kärlek när mannen vände om efter en dag av kärlek till mig?

Det blev samma nu.
När jag gick denna utbildning.
Den man jag älskat mest, och hade hopp om. Där jag insåg att om vi möttes i detta, vilken kärlek vi skulle få.

När jag pratat med Tomas släppte jag tanken på att få honom att förstå detta. Vår tid skulle komma.

Han hade gjort ett smycke, en pusselbit där våra namn skulle stå.
Kärleken var stark.

Men så älskade han plötsligt en annan.
Det som alltid krossat mig ersattes nu av en kärlek.
Plötsligt blev min kärlek fri. Inget jag behövde förklara eller försvara. Jag kunde älska fritt. Det här var villkorslöst.

Jag kände en sån lycka för hans skull att han hade hittat rätt, och insåg att det kanske inte blivit så om jag inte lagt mitt åt sidan.
Vi hade haft en speciell tid tillsammans och lärt oss mycket.
Och det var tack vare vårt sökande som jag hamnade rätt.

Allt löste upp sig med denna upplevelse.
Jag tittade närmare, har du verkligen inte ONT?
Och det hade jag inte. Den rena kärlek jag kände unnade honom allt, och det gjorde att plötsligt fanns det inget mönster längre.
Och i den kärleken fanns ingen smärta. Jag måste inte vara hans för att älska honom, kärleken är större än så. Jag önskar honom allt gott. <3

Min insikt kom efter första kurstillfället. Snacka om quickfix.
Tänk alla år av grubbel, så föll allt snabbt på plats.

Njut av dagen!
Påsk puss! :-*

Tiden är inne...

Är det rätt att sitta inne med allt som hänt mig?
Är det bra att inte låta det som brinner i mig, det som vaknat inte få flöda fritt?

Jag har låtit det vara. Det har nog sipprat ut fast jag ibland faktiskt bestämt mig för att inte prata.
Skulle jag skriva om det skulle det vara i en egen blogg där den som är nyfiken själv kan bestämma om de vill ta del av det eller inte.
Precis som jag är pestsmittad eller nåt? :D

Jag har fått en hel del insikter sen livet förändrades i Augusti 2019.
Många har passerat eftersom jag inte var klok nog att skriva ner de.
Andra är kvar inom mig.

De som känt mig under åren vet att jag varit rädd för nästan allt.
Samtidigt som jag kunnat visa mod de själva inte hade.
Modet visste jag inte då om det var så klokt. Jag visste heller inte vad som drev mig.

Att ställa sig och sjunga solo som var det som skrämde mig mest, varför utsatte jag mig?
Att inte våga ta bilen och köra till Västerås på bio med barnen. Hur skulle jag våga köra dit?
Att ta tåget dit var ännu värre.

Jag var styrd av mina rädslor i mångt och mycket.

Relationer är en annan sak.
Hur skulle någon kunna älska mig?
Jag var alltid så bra där i början. Jag har lätt för att bekräfta och nära mina känslor. När jag älskar, då älskar jag och det finns ingen hejd på min kärlek.
Ändå hände det något.
Sandlådan.
Ju äldre jag blev, desto mer rädd blev jag.
Bagaget i ryggsäcken skavde och jag längtade efter att få hjälp med att packa upp den, att luta mig tillbaka.
Att äntligen få packa upp ryggsäcken och älska fritt. Att vara jag.

Men jag hann aldrig dit. Det var alltid något fel på mig.
I början av livet så anpassade jag mig till max. Jag hade en radar som var inställd på var omgivningen ville ha av mig. Jag kämpade och slet. Med allt från mannen jag älskade till vänner, arbetskamrater osv.
Jag såg behovet som alla trasiga själar hade och jag försökte hjälpa till att läka.
Jag levde galet.
Det fanns ingen hejd på mig. Jag var liksom mycket mer än andra.
Kanske jag kommer djupare in på det en annan gång.

Jag har drömt om att LÖSA den där knuten mellan man och kvinna.
Jag har själv sett att jag mått bäst ensam.
När jag sett på de som suttit i sina relationer och stolt räknat sina år, men varit mer döda än levande De har liksom slutat leva.
Då har jag nog känt att mitt liv varit bra som det är.
Jag kan leva som jag vill.
Drömmer är att kunna leva som jag vill MED någon, men hittills har det inte fungerat.

Ändå har jag älskat, och sörjt djupt när det tagit slut.

Jag har sett mönstren som återupprepats, aldrig varit rädd för att söka hjälp.
Tvärtom. Jag vet inte hur mycket pengar jag lagt ner på kurser, och olika former av terapi.
Ändå har det skavt, ändå har mönstren fortsatt.
Jag tycktes göra mer skada än nytta i kärleksrelationer.
En vänskap blev inte lika laddad, då var det bäst att inte "trilla dit". Då skulle framförallt en manlig vän bli kvar.

Jag hade en relation där jag älskade utan vett och sans.
Den tog slut. Sandlådan var ett faktum och jag kände att ju mer jag försökte förklara eller försvara så blev det mer bensin på elden.
Jag skulle aldrig få honom att förstå så jag tystnade.
Min kärlek och attraktion tystnade inte, den fanns där inne och slog i takt med mitt hjärta.

Han var liksom jag intresserad av utveckling och han tipsade mig om olika ljudböcker. Hoppet var nog att vi skulle kunna lösa det.
Jag råkade på Tomas Lydahls och Dennis Westerbergs bok, På väg att skiljas? Lyssna på detta först.

Där fick jag nys om saker som fångade min nyfikenhet. Det pratade på ett helt annat sätt än jag hört innan.
Jag lyssnade två ggr och jag lyssnade vidare på deras böcker.
Hörde att de hade en pod, och började lyssna där,

De berättade om en utbildning som jag ville undersöka. Eftersom jag hoppade rätt in i poden så visste jag inte om det fortfarande gällde.
Jag skrev ett nyfiket mail, och fick ett svar tillbaka av Tomas som bad mig ringa honom.

Jag tänkte att jag ringer och säger att jag inte ska gå på kursen. Jag har redan lagt ut en massa pengar tidigare på en lifecoach utbildning och jag har inte jobbat med det.
Jag kan inte låta min nyfikenhet kosta hur mycket som helst.
Han skrev i sitt mail att de skulle träffas redan på söndagen, och de hade fått ett avhopp.
Om jag ville så var platsen min, det var det vi skulle prata om.
Som sagt, jag skulle ringa honom och tacka nej.

När vi pratade och jag ska vara ärlig och berätta att jag inte minns vad vi sa.
Det enda jag minns är kolsyran som bubblade i hela mig. Ett bubbel som tog över allt. Ett stort JA.

Han sa att jag skulle sova på saken, att han inte ville påverka mig till något utan ta det lugnt och se vad jag ville i morgon.
Jag vaknade och bubblet var kvar.
Jag frågade mina chefer om det var möjligt att ta ledig vid tre tillfällen när jag skulle åka ner för att kursa.
Inga problem.

Jo, egentligen ett.
Ni vet att vara rädd att ta sig till Västerås bara, hur fasen ska jag klara att åka till Skåne?

Inte ens här la sig bubblet så rädslan tog över.  Jag lyssnade inte på den rösten för till Skåne skulle jag. Tåg var det enklaste.

Cassandra, min dotter bokade tåg och sa:
-Mamma, tyvärr går det inte att boka utan byten. Men ner blir det bara ett byte, i Göteborg.
Hem blir det dock tre stycken.

Vi bokade.
Kanske var det tur att jag inte hade så lång tid på mig att fundera. Jag har sett att flera gånger har det blivit så. Snabba beslut.


Fortsättning följer.
Dags att fixa inför påsken. Nu är jag iaf igång för att berätta min historia.
Om hur mitt liv förändrades, fast allt egentligen fortfarande är detsamma.

Puss och kram <3