Attraktion

 

 

Vem ÄR du?

Som ser mig på ett sätt ingen annan sett. Som är så ödmjuk och varm så jag gråter?

En gång har vi setts och pratat några ord. Och plötsligt small världen. Jag fattade noll. Av alla de vackra och starka kvinnor uppfattade du nåt hos mig. Den tysta.

Du är vidöppen på ett sätt jag aldrig sett, mer än kanske hos mig själv.  Det flödar fritt. Även fast vi inte känner varandra känns det som hela din uppenbarelse säger:

Jag är här nu.

Idag när jag gick med hundarna njöt jag. Balanserade på stigar med is, nära att jag halkade flera gånger. Vädret varmt. Så skönt!

Rösten kom från ingenstans:

-Jaha degklumpen. Hur ska du kunna möta en så vacker och karismatisk man? Vad har DU att erbjuda?!

-Ja.. det vet jag ju inte än. Vi har inte träffats. Jag får väl träna hårdare då så jag slipper skämmas?

-Det hinner du ALDRIG! Du började ju träna i somras och det är bara 6 kg som lämnat din kropp hittills. Det skulle innebära att i den takten kan du träffa honom om först ett år.

Jag fick en ilning av skräck när jag tänkte på  om någon skulle röra min kropp. Den som legat i dvala så länge. Hullet som ligger för mjukt där jag skäms. Inte kan nån peta på det! Min deg! 😆 Kanske har rösten rätt tänkte jag sorgset.

Av alla kvinnor. Vackra, välvårdade, med perfekta hem och karriärer så råkar han få syn på en industriarbetare med hull. 😂 Stackarn. Jag kanske måste tala om det för honom. Att han misstagit sig.

Jag gick vidare, lite full i skratt. Det är lite kul med rösten för den kan göra mig full i skratt också.

Jag gick förbi en bäck. Vattnet virvlade fram. Jag gick ner och tittade.

Föreställde mig en stock som hindrade flödet. Och såg klart vad tanken gör om min kropp, andra intressantare kvinnor än mig.

Det stoppar flödet.

Jag kan acceptera det rösten säger. Min kropp ÄR lite för mullig. Men om den tanken på det blir för stor så stoppar det upp allt härligt som livet KAN leverera. 

Och tänk om ett liv med honom löser det automatiskt? Eller inte? Att lite hull är inget att lida för?  Vem bryr sig? Egentligen? Vi har inte ens träffats. 😃

Jag gick vidare. Jag mötte en kvinna med två hundar. Pratade med mina tjejer när jag plötsligt handlöst föll i marken.

Skosnörena hade fastnat och jag ramlade. 

-Faen, vad pinsam! Skrek rösten i mig. Du ramlar framför folk när det inte ens finns is att halka på!!

Kvinnan med hundarna undrade hur det gick?

-Bra, sa jag skamset.

Linkade hemåt med orden pinsamt viskande hela vägen hem.

Jag kollade in min värkande kropp. Vänster hand redan blå och lite svullen, ont i knä och stortå. Lite skav på armen.

Pinsamt, fortsatte den viska den där jävla envisa rösten,

-Varför det?! Att ramla är ett fall, skosnören som fastnar. Vem har bestämt att som vuxen får du inte ramla? Man gör ju inte det med flit!

Precis. Där tystnade den.😆

Nu ska jag ta en kopp kaffe i solen och njuta innan jag ska in på fabriken och jobba. Håll tummarna att min vänstra hand bättrar på sig. Är lite beroende av den.

Puss och kram från ett klantarsel till degklump. Men en attraherad sådan, och det är faen inte fy skam! 🥰

Att stå i fokus

 

Jag slänger mig ut. 

Jag är mer än lovligt rädd. Hjärtat dundrar på i panik mellan varven. Och nätterna följer mig med panikdrömnar.

Allt handlar om Måndagen. Då jag ska sjunga på en begravning. Bara jag skriver detta blir jag matt.

Jag har sjungit förr och min nervositet har blivit betydligt bättre än det varit. Då allt var svart, jag trodde jag skulle skita på mig, rent av dö osv. Jag var helt fast i tanken. Jag hade olika procedurer som skulle skänka mig trygghet.

Numera vet jag vad jag fastnat i och då har det blivit lättare. Även om jag inte har kontroll över rösten som kommer ur strupen, och den har jävlats länge med mig så har jag gjort mitt bästa. Och ingen har krävt mer av mig. Inte ens jag själv.

Nu skenar hjärtat okontrollerat och det stör mig. Allt isar till i mig av skräck.

Att stå i en främmande kyrka, på en begravning mitt bland de sörjande ger mig panik. 

Och det är länge sen jag kände den totala skräcken som att jag inte har nåt att stå på, och jag kan inte göra annat än att blunda och hoppa.

Rösten är som den är. Den lever sitt eget liv. Och att stå i fokus, vad är det för farligt med det? Sången är bara kryddan i inslaget. Det handlar inte om mig.

Jag ska sjunga Jennys mormor upp till himmelen. Och hjälpa de med sorgen, och kanske läka. Musik gör så mycket.❤️

Jag får vara en del av det. I deras stund. Bygga osynliga broar kanske.

Ok. Där har hjärtat stillat sig, 

Det är inte måndag nu. Tanken för mig framåt till en tid som inte ens finns. 

Jag har inte en aning om hur det ser ut eller känns på måndag. När jag förlorar mig i tanken och blodet isar då finns inget annat. Jag blir helt blind. 

Men jag sitter ju i soffan. Med hundarna och ljudet av barn som vaknar. Varför göra sig en bild av något jag inte har en aning om?

Kanske det är dags att sluta att gömma mig? Kanske det är helt ok att ställa mig och sjunga på svajiga ben utan kontroll? Det brukar det vara.

Sen verkar Andreas så trygg. Jag som haft svårt att sjunga inför andra. Jag kommer nog kunna luta mig emot honom.

Att stå i fokus var förr något jag gick i kurser för. Rädd. Framförallt att sjunga. Ändå utsätter jag mig.

Jag är fascinerad över de som gillar att sjunga. Och som så lätt bjuder på sig själva.

Jag är inte där än. Kanske jag aldrig kommer dit heller. Men när en vän ber mig vara med på en stor stund. Om det är giftermål, dop eller begravning så kan jag inte säga nej.

Och kanske sången skulle kunna vara lite lättsam också? Inte vara i stundens allvar.

Mm, det är nog där en liten pusselbit fattas. Att ha kul. ❤️

Solen lyser därute. Det är lugnt inombords. Det känns nästan som när jag panikgråtit och lättnaden när sorgen släppt. Det är bara frid kvar. 

Jag vet inte om friden stannar. 🤣 Den kan pendla beroende vilken tanke som kommer, men just nu är det stilla. Även om bilden kommer av kyrkan där jag ska sjunga.

En långpromenad med hundarna. Lyssna på låtarna och mitt hjärta som öppnat upp åt alla möjliga håll känns som en spännande sak att höra.

Och jag NJUTER av att andas igen. I lugn och ro.

Tack Dennis och min inre visdom för att jag kickades rätt.🙏🏻

Bortvald

 

Jag grunnade lite på att bli bortvald. Det kom sig av att en nära vän jag haft valde bort mig. Hans kvinna hoppas att vi ska bli vänner igen och inte vara osams.

Jag har inte ens varit osams. Det är bara ett fånigt missförstånd. Men  kanske inte för honom. Så jag har släppt det. Och jag tror inte någon av oss lider av det. 

För min del så har jag under mina år sett att människor kommer och går. Vissa av de som gick, är tillbaka på ett eller annat sätt. Andra är borta som vinden. Det är som det ska.

Det fanns en tid där jag tog livet på största allvar. Varenda tanke iakttog jag med största allvar. Jag var en detektiv på tankar. Jag älskade det. 

Då var jag  även detektiv på andras tankar. Minsta kritik jag fick ristade jag in i min själ. Det var en sanning. Som andra upplevde mig. Det gjorde ont.

Främst män gjorde ont. De ville ha mig på olika sätt. Och jag dög alltid bara i början. Sen kom åsikterna. Och kampen, att få det att funka. Jag gick in med hull och hår. Men jag blev trotsallt bortvald.

Ibland kände jag ändå att jag gjorde nåt bra. Även om det tog slut så har jag fått respekt och vänskap i efterhand. Lovord t om. Men jag tog skammen. Även den på allvar.

Singel i många år, medans mannen direkt hittade en ny och gick vidare. Till ett bättre liv än tillsammans med mig, eftersom jag var så komplicerad och svår.

Jag började förknippa mig med bortvald. Jag väntade nästan på att ”jag gjort mitt”och när han läkt klart hos mig gick han ut i världen och förverkligade sig själv och sina drömmar.

Och det gjorde så grymt ont. Jag skulle alltid vara så in i själen ensam. När det enda jag ville var att få uppleva en familj.

Vänskap som grusades led jag också otroligt mycket av när det tog slut.

Den här vänskapen har varit viktig för mig. De vänner och de jag älskar sitter i hjärtat. Även denna.

Jag höll på att börja förklara, försvara be och böna, för att vara missförstådd är tungt.

Men innan jag klafsade ner där väntade jag. Och insåg att det är exakt det vi gör i relationer. Ville jag det? Vad för gott skulle komma ur det?

Det jag hade hoppats för honom, hade hänt. Jag ville att soppan mellan han och kvinnan skulle lösas. Och det hade den gjort. Sen att han såg på mig som han gjorde var ju hans tanke. ☺️

Det har naturligtvis varit tråkigt. Men nu gör det inget. Som sagt. Ingen av oss lider nog av det här. Och min vänskap finns alltid, och kärlek. Så korsas våra vägar igen, då löser det sig säkert.

Förr skulle jag mått fruktansvärt dåligt. Och bortvald, hade varit mitt namn. Bortvald Koivisto.

Som alltid. Värdelös och hopplös som inte ens kan behålla den bästa av vänner. Vad är felet? Mönstret?

Den isande sorg och tomhet som fyller en när man inte duger nåt till önskar man inte någon. Men hellre jag än andra. Så kände jag.

Jag skrev det här lite kort till Tomas och Dennis som förslag att ta upp på deras pod för jag gissar att många känner igen sig.

Vi kan känna oss bortvalda av släkt, barn, chefen, föräldrar, vänner osv osv

I nästa pod kommer de ta upp detta. Spännande, eller hur?

Den största skillnaden nu är att min kärlek är fri, precis som tanken.

Det går inte att styra kärleken lika lite som tanken. Vi gör vårt bästa för att försöka, men likt förbannat så far den iväg likt vinden, dit den behagar. Jag ville alltid så väl. Det va det som drev mig. Men det blev ju inte som jag tänkt. Tvärtom. Och ju mer vi kämpade med att lösa saker, desto värre blev det.

Att ha tillit är att våga lita på att det blir bra. 

Tänk bara när mannen trott på sin tanke att han minsann var den som älskade mest!

Jag lyckades inte ge det som behagades och då älskade jag mindre än honom. Som en tävling.

Vid slutet, nästan på dagen efter älskade han nästa. Och då funderade jag alltid på hur män egentligen älskade? Vad betydde kärlek när de så snabbt älskade nästa och glömde det som varit, mellan oss? Det plågade mig.

Tills sista gång det hände. Nu slapp jag och mina känslor stå till svars. Nu kunde jag släppa allt fritt.

Och det var en lättnad att bara älska och känna att det här är villkorslöst.

Insikten kommer att det borde vara så i alla relationer.

När vi är förälskade, nyblivna föräldrar eller står inför ett spännande projekt och är vidöppna. Vi vill alla väl, lyhörda, fulla av energi och ödmjukhet. Villkorslöst. Om någon gör ett misstag eller säger fel är vår kärlek så stor och icke dömande så inget spelar någon roll. Vi ÄR kärlek.

När vi tappar det är vi förlorade. Och vi inte har en aning om att vi ÄR kärlek. Alltid. Vi tror på andras påståenden, den inre kritikern, på allt där ute. Vi tror att allt handlar om oss, och att människor och världen vill oss illa. När vi egentligen ÄR kärlek, 

När M gick till sin kvinna och släppte allt. Då startade han om. Helt rätt!❤️

Jag kunde släppa alla rädslor att såra honom och inte älska honom på det vis han behövde. Och där  klev min kärlek fram som en virvelvind. Istället för som alltid annars fyllas av en massa skit och hemska tankar så fylldes jag av kärlek. Kärlek vill gott, och det var vad jag önskade honom. Jag behövde inte hans kärlek för att älska honom.

Jag skulle kunna älta allt som varit och hänt i mitt liv, men det gör inget gott.

Att väljas bort. Som jag så många ggr upplevt det. Vi kan titta på mina yngre barns far. Han finns kvar. Fast på ett annat sätt än en partner. Och löste inte livet det ganska bra ändå? Som par var vi katastrof men så här är vi toppen. 😃

När vi i all gegga och sorg tror och tar det vi tänker på allvar går vi sönder. Om vi släppte det för en stund, och kikade lite på allt vi tänkt och trott på. Vad av allt som virvlat framför våra ögon som en film hände egentligen?

Jag blev ingen sångerska, skridsko och skidstjärna, biståndsarbetare, omgift mm mm mm

Andra galna tankar vi haft som bara är tankar. Infall att kliva fram framför en långtradare, kolla om han har en tupé, ställa sig på Arlanda och skrika och skratta hysteriskt, greppa en barnmorska mellan benen, fjärta i kyrkan. Vi kan tänka va faen som helst. 

Om du plötsligt får tanken på hur det skulle kännas att kyssa grannen, hur hens tunga skulle kännas mot din? Den tanken tar du på allvar, du undrar hur 17 du fick den tanken? Du kan fyllas av dåligt samvete gentemot din partner fast du aldrig ens känt eller känner attraktion för en granne du knappt hejat på.

Tanken på om masken som fågeln nyss fångade, plötsligt ser du framför dig hur masken får vingar, blir en vacker fjäril som sliter sig loss. Med sina vackra stora vingar kan fågeln inte fånga den längre,

Fantasi som fantasi. Båda är en dröm. Och vi drömmer oss igenom våra liv. Vi drömmer mer, än är här och nu.

Och det är helt i sin fulla ordning. Men när tankarna gör oss illa, och vi kliver in i mardrömmen, bjuder in andra i den. När de ska stå till svars för vad jag drömmer om. Då går det snett.

Och när jag glömmer att den martyr jag målar upp inte ens finns. Det är inte alls jag. Lika lite som fjärilen i min fantasi. Eller grannen. Då har jag haft jäkligt ont i onödan.

Så åt helvete med att vara bortvald. ❤️

Om vi skippar att döma allt som händer då klarnar det lättare. Att våga släppa lite, se vad som händer, kunna vara nyfikna inför det okända som vi försöker kontrollera.

Framtiden är en fantasi. En dröm. Den finns inte mer än i vår tanke. Coolt va? Att våga låta det vara så, och se vad livet för oss känns berusande.

Sen möter vi människor under resans gång. Men ingen av oss är bättre eller sämre än någon annan. Vi bara är. Kärlek. I grund och botten.

Puss!

Björn & Navid

 Appropå det jag skrev senast.

Jag lyssnar precis på detta. Såå bra! Lyssna! ❤️

https://podcasts.apple.com/se/podcast/bj%C3%B6rn-navid/id1200880005?i=1000397178494

Mobbaren

Ö

Jag skriver för sällan här. Det glimmar till i mig mellan varven. Som sen passerar och försvinner.

Tomas hade ett morgonsnack för en dag sen. Jag minns inte exakt vad han sa, men det blev ett klick i mig.

Jag har tillit till att livet löser allt. Jag behöver inte grubbla, jag kan t om känna förväntan över livets vändning.

När Tomas pratade så minns jag inte vad han sa exakt om det vi har inom oss. Vägvisaren? Visdomen?

Där kom mitt klick! Ja, det är inte bara livskraften därute som löser det. 

Samma livskraft är ju JAG. Den rösten som är inne i mig leder mig lika mycket som när pusslet faller på plats runt mig. Allt är livskraft och en visdom.

Livet går sin gilla gång. Djuren, barnen, jobb, mat. Sen träna, inte träna? Sjuk häst, frisk häst? Osv. Jag tar det med ro.

Jag tittade på Strömstedt förra veckan. Sååå underbart. Jag har alltid älskat det programmet. Par öppnar sina hem och hjärtan. Och det är så intresssnt.

Lotta Engberg och soldoktorn. Ett i mina ögon ganska otippat par. Men så underbara! Framförallt Lotta. Jag hör henne säga mina ord:

Jag är där i livet när jag tycker om mig och mitt liv. Jag behöver inte en man för att vara lycklig. Jag vill inte fundera så mycket framåt eller bakåt. Jag vill vara i nuet. Här och nu.

Carl Bildt och hans kvinna. Spännande! Han sa: En relation ska vara gränslös, annars funkar den inte. 

Asså! När jag såg de så mjuknade allt i mig. Jag vill också vara kär! Vara i en sån där lång relation. Jag är ju skapad för det. Mys tankar.

Jag har köpt lyx shampo och inpackning. Hade duschat och kört på med den proceduren. Njöt av att håret är det längsta jag någonsin haft och tystade rösten som påpekade att jag behövde gå till frissan,

Med en turban runt min bortskämda kalufs, på med en svart trosa satte jag mig på sängkanten, drömmande, när jag satte på mig mina svarta strumpor som faktiskt matchade trosan.

Då tog det hus i helvete!

Den elaka kom från ingenstans, nästan örfilade mig in från drömvärlden till den hårda verkligheten.

Hur i HELVETE ser du ut?!!!

Jag tittade förfärat efter och såg exakt vad rösten menade.

Där satt en tjock liten klump. Magen gropig som vällde ut, och två fläskpattar som vilade hängandes på gropmagen och knappt ens mindes att det funnits andra dagar än dessa sorgliga.

Inte konstigt att du är SINGEL! Ingen skulle kan bli attraherad av det där! Skrek mobbaren.

Jag tittade efter och höll med. Noterade sanningen. Aldrig mer kär konstaterade jag.😆

Den där rösten kan sin sak.

Jag klädde på mig. Och såg ner på kroppen. När jag hade mina tights och tröja på mig konstaterade att jag såg smalare ut med kläder än satt naken på sängen.

Rösten var tyst. 😂

Vad menas med det? Om jag blir kär så får jag stå upprätt, påklädd och aldrig sitta naken på en säng?

När jag började skriva så visste jag inte vad som skulle komma ur mig. Men ut kom mobbaren. Och vet ni?

Min kropp är samma. Påklädd som naken.

Ibland är den stark som en oxe, ibland är den klen som en gammal kvinnas, ibland är den njutning, ibland smärta, ibland är den vacker, ibland grotesk. 

Det är bara en kropp. Skillnaden är vad jag tänker om den. På en och samma dag tänker jag olika. Även om vikten är densamma, groparna, och brösten. Ibland är brösten nätta och inte alls fläskiga. På en och samma dag.

Förr trodde jag på mobbaren. Jag kämpade och slet för att få den nöjd. Men det var den aldrig. 

Den skriker än idag. Som du märker. Jag lyssnar, men jag fnissar åt den. Gör en komedi av den elaka rösten. Jag håller me ibland. 

Min klump till kropp är inte den vackraste, och förmodligen kommer inte en man se på den som vacker heller. So what? Det är en kropp. Och den funkar.

När kroppen mår som bäst och belönar mig är när jag följer flödet även där. Släpper tankarna om hur jag borde se ut och öppnar min vidare hörsel och lyssnar till vad kroppen säger. ❤️

Sen är jag en drömmare. Och jag älskar det. Jag älskar att följa drömmar och fyllas av den fantasi drömmen för mig.

Jag är ofta i den värld där jag älskade senast. Om jag åker förbi huset minns jag känslan därinne. Och jag kan snabbt vara förlorad. Bara känslan av den kärlek vi var i. Vips är jag där. Så starkt så nuet tycks vara borta. Ibland besöker han mig på natten och då är jag förlorad igen. Jag njuter av det. Älskar att förlora mig, det är ingen fara att göra det. 

Det är som att lyssna på en bra bok, och förlora sig i den. Eller en film. Att följa med i en dröm är samma sak. En dröm. Där älskar jag.

När jag vaknar upp är det ju inte på riktigt. Han har sitt och jag mitt och det är inget jag vill ändra på. Jag är singel och jag har det bra. Drömmarna ger guldkant åt fantasin, och det tillhör livet.

Ju mindre ledsen jag blir över mobbaren, desto enklare blir livet. Det är inte ofta jag blir ledsen längre. 

Den visa rösten, är den röst som den sanna lyckan spirar ur. Den saken är säker. Och lycklig är jag ofta.

Puss ❤️