Jag är med på en sida på Fb, skandinaviska 3p träffen.
En kvinna funderade över hur vi bäst skulle översätta engelska ord till svenska. Tips kom in, och det började granskas. Jag tror att Syd Banks som fick dessa principer vänder sig i sin grav. När vi börjar analysera och berätta att mina ord är bättre än dina, då är vi inte där vi ska vara. I kärnan.
När jag gick utbildningen så sa Tomas och Dennis:
-Hur ska ni berätta om det här nu då? Svar, ni gör det inte.
Vilket var förvirrande eftersom vi VILLE det. Men om saker inte är på plats, och jag inte vet vad jag pratar om. Gör det inte. 🙏🏻
Det är en sak att prata med en nyfiken själ som ser att jag hittat nåt som den är nyfiken på. Än att prata med någon som vill ”sätta dit mig”.
Jag har upplevt den senare mer än den ödmjukt nyfikna. Och jag tystnade. Jag hade inget begär av att förändra världen. Jag visste något som räckte för mig.
Det är nu när mycket fallit på plats som jag ser ur ett annat perspektiv. Lidande, missförstånd, sorg, ilska och miltal ifrån varandra, när vi egentligen kan vara förenade. Då brinner det till. Det viskar, livet kan vara så mycket lättare.
De som är i mitt hjärta. De vill jag så väl, och där har jag nog velat visa något de missar, något som är så nära så vi nästan kan ta på det, något vi alla kan höra om vi bara lyssnar. Men vägen är sällan öppen. Och jag tystnar till slut.
Det är okej. Alla har vi våra vägar. Våra lärdomar och vår tid. Jag finns ju här om det kommer en nyfikenhet eller insikt. Annars är vi fria att leva som vi vill. Kämpande, eller bort med stridsyxan.
Ord. Så mycket ord. Bortom orden finns det annat. Vi försöker förklara med ord. Men ibland kommer orden emellan. Och då blir maktkampen ett faktum. Mina ord mot dina. Och hur ska vi kunna mötas där?
Det är samma som när vi ska argumentera om 3p, även om vi är på samma sida.
Jag har insett att tjafs med barnen är ett försök i att hamna i flöde. Där vi bara gör och är i ett samarbete och dessutom lyckliga.
Ingen är på min linje, och då försöker jag med alla knep utan att lyckas. Och det går inte att tvinga ett flöde att flyta fritt och energiskt om det är stockar i vägen.
Det är samma som att olika metoder kommer för att få oss att hitta lyckan. Men det är bara ord. Ju mer vi jagar och kämpar ju mindre hör vi, och ju mer stryper vi flödet.
När ett hjärta talar till ett annat, då behövs inga ord. Och om orden kommer, då tas det emot. Det är öppet och fritt. Då finns kärlek, samarbete, energi. Allt finns där. För det finns I oss.
Det är lätt att glömma. Och för de som inte vet, de jagar efter det där ute. Oskyldigt. De har känt det jag känner, men de tror att det fanns där ute. Och jag förstår det. Som jag förstår just det.
Att släppa min tro på att jag minsann vet hur du bäst ska leva ditt liv är det finaste jag kan göra.
För mina barn och medmänniskor. Jag kan peka och visa det jag sett, men de får själva se och höra.
Ibland tror jag som förälder att jag vet vad som är bäst för mina barn, men de är av en helt annan åsikt. 🤣
Att släppa och se om jag behöver ha rätt är befriande.
Lika att se vilket svar som kommer. Det är inget jag behöver tvinga fram. Det kommer alltid utan att jag jagar det. Och det är inte alltid så att svaret är det jag trodde. Vilket jag tycker är as häftigt.
Att låta saker vara, människor vara. Att se hur det löser sig, att våga släppa mitt krampaktiga tag om livet gör att livet blir enklare att leva. Och de där stockarna? De lägger sig plötsligt rätt i strömmen och följer flödet.
Livet 🙏🏻
Puss 💋
