Möte med själen

 Hej min själ. 

Förlåt för att jag inte lyssnar. Förlåt för att jag gör som alltid. Förlåt för att jag tystar skriken med göranden istället för att ge dig det utrymme du behöver. Förlåt. 🌹

Tårarna börjar bränna alltmer. I morgon kan de få komma ut. Men då tror jag inte de vill det, för tårar är ingen beställningsvara som jag kan bestämma när de får komma för att det passar mig och livet jag lever i bäst. 

Kanske ska de få komma på jobbet eftersom chefen ändå tycker att det bästa är att jobba? 🤷🏻‍♀️

Förlåt iaf för att jag motarbetar dig min själ när du sa så HÖGT att det är dags att kliva av Seco. Jag hoppas det kommer en ny chans och att livet puttar mig då, jag klarar det inte utan hjälp. 

Jag minns knappt rehabresan, hur livet var när jag tog hand om mig. Hur jag ska göra. 

Tjong, så föll jag tillbaka i gamla spår och håller hårt fast vid det som att det enda jag vet är min stora trygghet. Då faller jag inte isär. Så länge jag har fokus och kör når inte smärtan in och jag kan sitta i trygghet innanför muren. 

Jag vet, numera av erfarenhet att det finns en risk att den falska tryggheten kan skada mig mer än om jag bara låter smärtan komma ut, att omfamna den. Men, jag håller fast och håller i. 

I helgen flyttade vi Mamma till Malmen. Ålderdomshemmet. Jag har aldrig haft en nära som bott på ålderdomshemmet förr. Hon har en super fin lgh och det är jätte mysigt. Men av den närhet vi haft hon och jag efter pappa dött, så känns det ändå smärtsamt att inte sova med henne och ge den trygghet hon behöver. Det känns lite som ett svek. Det sitter också därinne som en klump av sorg. Klumparna hopar sig och bygger på nåt inombords som sprängs. 

Jag vet att det är bättre att Mamma är i trygghet med mer personal runt sig och förhoppningsvis är hon inte lika ensam. För syrran och jag måste ju jobba. Och vi kan ju inte alltid sova och vara hos henne. 😢

Clas sa och påminde mig om att jag inte ska vara så hård emot mig själv. 

Jag har tänkt att min tid kommer. Men är det så? Att jag alltid kommer sist? Jag ska ”bara”, det är alltid något som är före mig på listan. Har jag hur mycket tid som helst tror jag? 

När ska jag lära mig? 

Livet ska inte levas på autopilot 😔

Amen 

En ängel

 Tänk att det blev så. Att han dog, min pappa. Så overkligt att det kunde hända fast jag VET att vi alla den vägen ska vandra. 

Det var hans stora skräck att lämna mamma. Men han vågade och nu är det vi som tar hand om henne och han vakar över oss från ovan. För mig är han en fjäril nu eftersom en fjäril kom från kistan när prästen öste jord på den. Tänk att han visade sig! 🦋

Det har ju hänt oerhört mycket den senaste tiden. 

Rehabresan med allt vad det innebar, sen hann jag bara landa, då dog pappa och livet kastas omkull på alla sätt. Jag har pendlat mellan jobb, mamma och hemmet. När syrran var till England blev jag ensam. 

Jag har sovit massor med mamma eftersom hon blev tryggast så. Det har gett oss en närhet jag saknat. Vi har pratat mycket och trots att hon är glömsk så har hon gett mig råd och det är något jag saknat med mamma. Att hon väglett mig som hon alltid gjorde förr. Men hon kan än! Även om hon inte minns det sen. 

Vi har gått igenom perioder i hennes liv, det mörka och det ljusa. Det tror jag hon behövt. Även jag har gjort det. 

I San Augustin var jag och frågade om jobb. Det är inte omöjligt alls. 🥰

Sen har det dykt upp erbjudande från Seco att de ger de chansen som går i tankar på att kanske starta eget, börja plugga eller bara jobba med nåt helt annat. De köper ut oss, vi får en coach på ett år som hjälper oss att starta om på nytt. 

Fatta snurren i skallen! På riktigt så SKRIKER hela min själ JAAAAA på det förslaget. 

Egot har inte så mycket att komma med för det som ropar JAAAA är större. Även om jag inte vet är vilket håll jag i så fall skulle. 

Men.. Det jag inte kan bortse ifrån är att jag har en dotter som har ett år kvar i skolan. 

Läget på detta är ju inte det bästa. Pappa dog, och allt jobb med det. Fixa begravning, bouppteckning osv osv osv. En dement mamma, och en flytt till Malmen (förhoppningsvis för hon är motsträvig och tror själv att hon klarar sig ensam), sen har jag två barn som behöver mig. 

Jag ska ändå forska vidare på möjligheterna. Sen får vi se vart det leder? 

80 platser ska bort från Seco, vilket betyder att det blir mer och göra på liten personal och det är inte så himla roligt på jobbet nu. Ingen rolig miljö att vistas i. Å andra sidan får jag min lön och vi har bra erbjudanden som friskvård osv. T om rehabresa. 

Vi får se vad livet för mig helt enkelt. 

Jag försöker hålla mig öppen inombords även fast läget inte är det bästa. För tänk om aldrig läget är det bästa om det är det jag ska vänta på?