Kärlekens villkor

 

Långa mess.

Undran över hans beteenden, hans så kallade kärlek. Hennes självförtroende var i botten över hur han behandlat henne. Först vilja flytta ihop, när hon var tveksam så träffade han en ny?! Inte vilja reda ut. Ser han inte sina PROBLEM? Hur skulle det då kunna bli bra? Han vill ju inte inse!!!

Tänk om HAN hade rätt? Tänk om HAN älskade mest? Tänk om det var hans listor som var de bästa? Han följde inte hennes. Om han sagt och gjort det hon behövde för att bli trygg. Men det gjorde han inte. Hans beteende var inte bra. Hur skulle det då kunna funka?

Visst blir det svårt att andas? Vem har egentligen rätt, vem har fel? Vem älskar mest, och vem minst? Vem är det synd om, och vem förtjänar skiten?

En hund är glad när du kommer hem, den älskar villkorslöst. Du behöver bara komma hem. Den älskar dig lika mycket även om du har tankarna på middagen du ska laga och glömmer att hälsa. Den älskar lika mycket, hela tiden, utan villkor på att du ska använda ett  särskilt tonfall, köpa nåt, uppskatta, berömma, och t om om du snäser, älskar hunden lika mycket när du kommer innanför dörren.

Vad missar vi när vi sätter villkor på nåt vi inte kan ta på, en känsla? Vi sätter etiketter på den människa vi påstår oss älska och den människan ska älska oss enligt den lista vi skrivit. Om den inte gör det, då älskar den inte. Iaf inte lika mycket som JAG. Då kommer DEN andres långa lista i sin tur. Och den är naturligtvis mycket bättre än partnerns.

Suck 🥺

Jag visste någonstans i djupet att hela grejen var galen. Att kriga, försöka bevisa, förtjäna en kärlek. Förminska sig, kämpa, älta, gråta, böna och be. Och ändå tog aldrig listorna slut. Det fanns alltid något jag missat, och aldrig räckte jag till, lika lite som han. Som satt där med SIN lista och egentligen hade vi skrivit samma sak. Men vi satt i varsitt läger. Ibland glimmade kärleken till, och på nåtvis försvann alla listor, vi förenades, lyckan log, men så kom ändå avståndet och vips var vi i olika läger igen.

Så länge vi är i den kampen ser vi aldrig klart. Du har fullt upp med att ta dig i försvar, få den andra att vakna upp, se sin del och ta sitt ansvar.

Suck. Igen.

Vad blir BRA av det? Egentligen? Två människor som blir mer och mer ensamma.

Ja, han gav henne en ärlig chans. Men än i dag ser hon inte det. Hon ältar, listor. ”Om han bara” leder ju ingenstans. Han gick vidare. Och det är ju så klart oförlåtligt.🙈

Jag sa att jag suttit i hennes sits. Jag värkte av kärlek, men jag klarade inte att leva på det sätt vi levde. Jag gick min kurs och började äntligen förstå en gnutta av det jag inser idag.

Och han hittade sin kvinna.

Jag skrev till min vän att om jag insett att jag inte kan leva som vi gjorde, så kan jag väl inte begära att han ska tråna efter mig? Han var ju fri. Och jag blev lycklig när han var lycklig. ❤️ Plötsligt så slogs alla listor i spillror och min kärlek blev äntligen villkorslös. Precis som kärleken ska vara. 🙏🏻

Tänk om listorna säger mer om oss själva än om vår partner? Tänk om de inte har nåt med partnern att göra?

Tänk om våra villkor gör att vi missar hela grejen? Att älska på riktigt. Och vara lycklig? Vad är listorna värda? Egentligen? Vad är det vi försöker bevisa?

De gånger vi varit som mest lyckliga. Var det då vi kände att vi var älskade precis som vi var? Eller var det när vi insåg hur värdelösa vi var i partnerns ögon och de tillrättavisade oss?

Mmm. Släpp skiten. Bara släpp. Älska som bara du kan älska. Om du släpper listorna så finns det stor chans att du ser den person du mötte. Som du föll för. Om den elaka rösten kommet och vill varna dig, förvarna om nåt hemskt. Lyssna inte. Den rösten är din lista. Och den vill inget gott alls. Den rösten därinne är den som gör dig ensam. Inte din partner.

Tro inte på det du tänker och ta inte allt så allvarligt.

Kärlek vill VÄL. Annars är vi ute och cyklar. Kärlek har inga listor och etiketter eller kamplust. Kärlek bara ÄR.

❤️

Minnen

 

Ibland dyker de bara upp, minnen. Som idag när jag var i tvättstugan. Plötsligt var jag höggravid igen. Och i min största ensamhet. Då jag inte hade någon att dela det stora att tvätta och stryka alla bebiskläder som snart, snart skulle användas. Jag bar och slet med alla kläder. Dubbla känslor. Lycka och sorg, hopp och den där ensamheten. 

Jag åker hemifrån jobbet. En gammal man går och skrattar, hans leende påminde om en gammal kärlek. Vips var jag i hans lägenhet igen. Hörde klirret av flaskor utanför och ljud och känslan av att vara utomlands fast jag var i en lgh på stan. Och jag var ju inte ens det. Jag satt ju i bilen på väg hem från jobbet. 😆

Och han jag älskade. Han hälsar på i minnet ibland. Och även på natten i drömmarna.

Förstå om jag hade en relation. När man får stå till svars för sina tankar. Att jag tänker på ett ex, eller drömmer om honom på natten. Vad ska DET betyda?

Svar inget.

Det dyker ju bara upp, och verkar så verkliga så det är som om jag är tillbaka i den tiden. Men det är jag ju inte, fast det verkar så. Och det är ok. Att drömma sig genom livet hör människan till. Och vissa av oss drömmer verkligare än andra.

Jag lyssnar gärna på böcker. Idag tackade jag en jobbarkompis för en bok hon tipsat om. Hon sa att hon hade lite svårt för honom i början när han läste boken. Eftersom hon kunde se honom framför sig samtidigt som hon kunde se det han läste. Det brukade hon inte.

Jag sa att jag ser allt han läser som en film. Det älskar jag. Minns när Cassandra & Gabriels pappa undrade helt chockad hur jag kunde GRÅTA när jag läste en bok?!

Jag är kanske mer förvånad över att man inte gör det? 🤣

Förr kände jag skuld och skam över drömmar, tankar och t om om nattens drömmar. Vad berodde det på? Sen analyserade jag.

Idag är det så skönt att veta att jag kan låta vad som helst fylla mitt sinne och det gör inget. För det är inte på riktigt, hur verkligt det än känns. Det är mysigare nu att förlora mig i drömvärlden än förr, och sen släppa när jag är i nuet igen, 😍

Eftersom jag inte har en relation så kan jag drömma fritt. Ingen som blir orolig över det. 😄

Alla vet inte det jag vet. Och det är helt okej ❤️

Jag

 

Det händer saker när människor dör.

Framförallt när Björn Natthiko Lindeblad dör. Samtidigt som jag är lättad för hans skull, att han gav sig själv friden så är det sorgligt för han är så ”stor”. 

Stor utan att vara stor, om det säger nåt. En ödmjukare själ får man leta länge efter. Gränslös och tillåtande, så där icke dömande som bara ett fåtal människor är. Sådana människor ÄR stora, utan att för den skull förminska någon annan. 

Jag lyssnade på hans bok flera ggr och varenda gång hörde jag nåt nytt. Jag köpte den i julas men gav bort den i julklapp. Måste köpa den igen. Tredje gången gillt. 🙏🏻

Jag lyssnade på Björn och Navids pod idag och en man har sagt:

Jag är mycket mindre jag idag och då får annat plats.

Navid berättade att han varit på nåt (vet inte vad) i tre dagar skulle han låta åsikter vara. De studsade från baksidan av tänderna och tillbaka. Det tog massor av energi att hålla tillbaka för honom som alltid har åsikter och tankar. Första dagen var jobbig, och lite sorglig.

Andra dagen gick det bättre. Men han kände sig tom.

Och tredje dagen hände nåt magiskt. Han var glad, lekfull, nyfiken och kärleksfull.

Vi tar tillbaka meningen: När jag är mindre jag, får annat plats.

I det som vi TROR är vårt jag. Där virvlar livet. Det fladdrar i oss från att vi öppnar ögonen på morgonen till att de stängs. Tusen intryck, massor av tankar, diskussioner utanpå och inuti oss själva. Ett jäkla kacklande. Ett jämförande, kämpande och allt utan ett slut. Tills vi sover, och då tar en annan dröm vid.

Vi kan t om vara rädda för tystnaden. Vad skulle hända då?

När jag sökte hjälp var det exakt det jag själv var rädd  för. Om jag stannade upp, då visste jag ärligt inte vad som skulle hända. Jag skulle smulas sönder. Allt skulle falla samman. Mörkret skulle fånga mig och aldrig släppa sitt tag.

Jag samtalade. Men gick aldrig sönder. Jag blev heller inte hjälpt till fullo. Hjälpen fanns inte därute. Men det visste jag inte då.

Jag är så tacksam för min inre låga, min nyfikenhet som ändå lett mig hit. Jag är kanske motsträvig ibland, men jag öppnar ändå upp.

Jag har mer och mer tillit till att släppa mitt tag. Om allt. Och låta livet sköta det som ska skötas. Jag är en passagerare på resan som får uppleva farten, stillheten, toppar och dalar. Att inte vare sig värdera eller döma är nog det stora för mig. Men ack så häftigt.

Ju mindre jag lyssnar på allt kackel och ju mer jag släpper och har tillit, desto mer kommer JAG fram. Och det är inte en ego Ankie utan tvärtom. Med det menar jag inte heller en mini Ankie som gömmer sig. De som känner mig vet att det är nog helst det jag gör när jag är i mitt kackel. 🤣

Skalar vi bort allt, yta, brus, åsikter, tankar. Allt.

Vad finns kvar? Tomhet tror vi. Men vänta lite där. Stanna upp i det du tror är tomt. Där finns DU.

Det jaget får inte alltid plats i jakten på livet. Bara små glimtar om du har tur. Av de glimtarna blir det görande. Olika metoder som du får för att komma ”dit”.

Men du finns hela tiden där, utan att du behöver göra nåt. I ditt sanna jag är allt perfekt. Ju mer vi vågar släppa, desto mer frid får vi. På riktigt. 

Det blir naturligt till slut. Eftersom vi vet att kampen är över. Den leder oss bort från vårt innersta jag. Och ju mer kontakt vi får med vår inre frid, den som faktiskt är JAG desto mer av det jaget kommer fram.

Vad är det för speciellt med det då? Frid hit och dit, du kanske är som jag som faktiskt gillar ett liv med tempo. För så lever jag.

Förr stressade jag och oroade mig. Idag lever jag fartfyllt men med ro inombords. Klart jag faller jag med, men inte så långvarigt.

När vi är i flödet händer saker. Och dit kommer vi oftare om vi inte lägger oss i,

Som i början på en förälskelse. Vi bara Är. Tillåtande, icke dömande och BARA kärlek.

En Björn helt enkelt. ❤️

Pussel av liv

 Jag har gråtit. Orken tröt. Hur jag än gör har jag arslet bak. Allt hänger på mig, allt ska jag orka, vilja, ställa upp på. Ingen rätt att vare sig säga nej eller bara få vara, vila ut. Ingen rätt att få vara ledsen eller trött. Dåligt samvete för att jag är mänsklig, och inte ens få vara det.

Så tuggade maskineriet i huvudet på mig idag. Hur ska vi kunna mötas? Hur ska de i min närhet kunna förstå? Hur ska jag orka? Det kändes som förr..

Trots allt jag vet, malde detta i mig och jag kunde inte hjälpa det. Jag såg plötsligt ingen lösning, ingen utväg och jag var bara såååå trött och ledsen. Sliten.

Så kom denna bild i min väg och jag blev bara full i skratt. 😂

Vi kikar på mitt tänkande, och mitt pussel.

Löften om hjälp att städa ut julen och bära alla kartonger upp och ner från källaren. Jag var all by myself. 

Ok? Hur hemskt var det? Och disken jag diskade fast löften var annorlunda?

Att skjutsa fast ingen minsann ställer upp på mig?

Allt fixande igår gick ju bra. Jag pluggade i öronen och lyssnade på bästa ljudboken. Fixet gick snabbt.

Ja, löften bryts, ett evigt ”sen” som gör att inget blir gjort om inte mamma fixar.

Är det verkligen mina tankar som stressar mig?

När jag stod med disken och fixade så mådde jag inte dåligt. 

Inte när jag plockade bort julen, eller kastade skräp, inte när jag handlade eller lagade mat. 

Det var när tanken på hur orättvist allt var, allt kämpande, ensamt, osv som stressen kom. 

Och det var faktiskt mest idag jag var ledsen.

Jag fick ju nämligen undan julen och disken igår. 😂 Varför stressa idag när allt var gjort?

Så underbart att jag förlorade mig helt. 😅

Det ÄR mitt tänkande som stressar mig. 

02:20. Jag ska försöka mig på att sova. Ville bara få ur mig detta komiska om livspusslet.

Gnatt❤️

2022

 

Nu är vi inne i det nya, 2022. Livet har rört på sig upp och ner och jag har mjukt följt med på resan. Egentligen borde det ha varit ett knäckande år, för varje förälder som har barn som mår dåligt kan knäcka en. Som förälder gör vi allt för våra barn, vi oroar ihjäl oss när de små liven inte är på topp. Och jag har nog sett att beviset på kärleken är engagemanget och oron. Ju mer av det, desto större kärlek, och det är barnen värda.

Tills jag gick utbildningen. Syrgasmasken på mig först. Ja, den har jag hört. Men inte att släppa allt. Jag hade en son som mådde skit, har i princip allt varit ensamstående förälder. Jag kan inte bara släppa! 

Men när jag gjorde det så hände nåt. Jag fick det berömda lugnet vi alla får som ser det Tomas och Dennis pekar på. Vi tittar efter och då händer nåt magiskt.

Tack vare det så behövde inte jag tappa fotfästet bara för att jag hade ett barn som gjort det. Jag kan stå stadigt och vänta tills hon ”drömt klart”.  Det är ingen fara. Om jag också blir hysterisk och förstärker hennes dröm så gör jag ingen större nytta. Att vara lugn när hon behöver mig som mest stärker mer. Så att hennes mående varit kasst har inte gjort mig kass. Även fast det funnits stunder där jag också gråtit. Men skillnaden på idag och förr är enorm. Det bästa är att det inte finns ett schema att följa som förälder. Vi duger som vi är.

Att hon ville till Dennis var ju otroligt. Jag har sagt om det bara är hotell hon är ute efter så kan vi fixa det ändå, men hon vill träffa honom igen. Coolt. ❤️

Blir inte livet tråkigt utan mål, drömmar tankar?

Jag är en tänkande varelser som alla andra, men fastnar inte i det lika ofta. Jag drömmer, som jag alltid gjort skillnaden är att jag vet att det är en dröm. Mål, skönt att slippa. Livet är bara så mycket lugnare och inte tråkigt. Jag trodde först att det skulle bli det. Tomt. Om man inte har nåt att kämpa för, drivet, leta lösningar osv.

Men livet är detsamma som alltid. Förutom att jag inte jagar.

Jag behöver inte lösa livet, det sköter livet självt. 

Om vi ser på hästen jag tar hand om så har jag drömmar där. Att våga rida, se vad det kan ge mig. Men jag är öppen. Redo att bara se vad som händer.

Det fanns en tid när jag hade tre hästar i två olika stall och jag for som en skottspole. Hysterisk och slet för att få ihop allt. Ville det bästa, men det tog andan ur mig och hästar som var givande höll på att bränna ut mig. Trodde jag.

Följ med mig på en hästvända.

Från att vara ett allergiskt barn och inte få uppleva dessa magiska djur. Till att en dag i vuxen ålder FÅ det! Jag tog igen allt, men i min iver så klev jag dessutom över alla gränser jag trodde fanns. Jag ville så väl.

Det gick så långt så jag bara bet ihop till min fotoperation, sen skulle jag sova och sluta med hästar. Inget för mig. Hästar skulle va kul och göra gott. Inte göra en utbränd.

Här stoppar vi.

Hur kan en häst ge så mycket olika känslor?  Lugn, harmoni, kärlek och lycka. För att i nästa stund ge stress, göra en gråtfärdig och tappa ork? Sitter det i hästen? Den går i sin hage, och gör det den ska. Den bara är, en häst.

Eller är det vad jag tänker i stunden som ger mig känslan? 

Jag kan leva hektiskt idag utan att stressa ihjäl mig som jag gjorde förr. Jag har sett lite längre. Jag kan släppa och förstå nuet.

Det jag trodde förr var att det utifrån gav mig min upplevelse. Men kikar jag på hästen så är det en häst. Lägger jag till tankar som kommer till mig så ger det mig känslor.

Om någon annan tittar på samma häst utan att tänka eller döma så är det en häst, inget annat. Men så kommer tankar till de. Men inte samma som mina. Eller hur? Och varför ska mitt fluff vara bättre än ditt när det bara är fluff?

När vi ser klart och kan lyssna på vårt hjärta är när tankarna kan skingras och vi blir lyhörda. På den där visheten vi alla har inom oss. Vi vet bara inte att den alltid finns där, ordlös. Ofta är ju de stunderna de magiska. När tid och rum upphör och vi bara är. Att möta en annan själ i den stunden eller naturen är frälsning för mig.

Att vara öppen med häst, är magiskt. Samspel, mötas utan ord. Som med barn, eller hundar.

Kärleken till en man likaså. De lyckligaste stunderna i kärlek är när vi möts just där. I vårt sanna jag, inget dömande eller undran utan vi är här och nu, i den renaste kärlek. Det är det vi är i grund och botten varenda en av oss. Kärlek.

                               ✨❤️✨