Fredag

 

Insikter har haglat. Men jag släpper allt som jag brukar och ser helt enkelt vad som kommer ur mig.

Jag ser vad känslor gör när det ”tar över”.

Den dejt jag hade som inte blev alls som vi hoppades.

Vi möttes med förhoppningar. Som inte riktigt stämde in på det vi drömt.

Att gå från dröm till dröm är spännande. Jag vaknar ur den ena, för att gå in i nästa.

Lärde jag mig något?

Ja, att livet vet och vill mer och annat än jag själv.

En del av mig har hängt kvar med M drömmen. I han jag älskade så högt. Det var skönt att minnas  honom eftersom det var okej. När jag visste att det bara var en dröm så spelade det ingen roll. Ibland unnade jag mig det. Men det innebar inte att jag ville något med det. Han har sitt liv och sin lycka.

Jag min. 

Men mysigt ibland att bara drömma.

Så kom en attraktion som jag trodde. Och han med. Poff försvann den gamla drömmen och snabbt börjades det vävas på den nya. Oj! Vi skulle ses! Skulle det stämma när vi sågs?

Näää. Det gjorde det kanske inte. Jag bryr mig inte om varför. Jag bara har låtit det vara.

Och svaret kom, det var inte vi. Som magkänslan sa

Båda drömmarna är avslutade och borta nu. Jag kan inte ens drömma om M mer. Han är borta.

Kvar infinner sig en total frihet. 

När jag träffade den andre och det väcktes upp tankar som väckte upp känslor blev allt ett enda kaos. Fort skulle det gå också. Vi hade inte ens petat på varandra.

Den brådskan förstår jag mig inte riktigt på. Varför det?

Är det farligt att stanna upp? Se vad som händer?

Tåget kör, och jag hinner inte med resan, jag blir ensam kvar för tåget går alltid.

Och tur är väl det.

För jag orkar ärligt inte.

Jag orkar inte förklara och försvara.

Hela själen sätter sig emot det och nu är jag enormt tacksam över det.

Minns när jag låg på toagolvet i en relation  och grät så jag kräktes och bestämde mig för att aldrig hamna där igen.

Det gjorde jag inte men jag hamnade i försvar och viljan att förklara mig. Jag insåg att det hjälpte aldrig. Det blev faktiskt värre.

Om jag öppnade truten var det som att kasta bensin på elden, orden tog fyr, och istället för förståelse blev det värre.

Att gå iväg för att andas var också fel. Vilket egentligen är det bästa om den andra sidan hade förstått det.

Att det är okej att gå iväg för att lugna sig. När hjärtat slår i rätt takt är jag mottaglig.

Innan dess är mitt huvud fullt av skit=tankar. Och vi båda är två stora idioter utan rätt och fel. Bara två

stackare i kaos.

Att släppa, andas. Att få klart sinne, då kan vi bli ett igen.

Jag tror på det här. Av hela mitt hjärta.

Att ha tillit att vi vill varandras bästa och att det är OKEJ att bete sig som en idiot.

Det går över.

Det är den öppna famnen som räknas. Inte måttstocken på rätt och fel.

Jag vill inte in där. I det tunga, hjärtlösa, maktkampen i det som kallas kärlek. Som alla strävar efter. En partner. 

Här ligger jag i soffan. Lugn och ro.

Varför välja bort det? 😍

För mig är detta kärlek.

En dag kanske han kommer. Han, den där mannen som kommer sitta under korkeken med mig. Som kommer skratta och leka. Älska och gråta, utvecklas och vara nyfiken och leva. Vad vi skulle LEVA.

Innan dess så är jag här. I mitt eget paradis. Och helvete ibland. Det är det som kallas livet.

Och det är kärlek. ❤️

Jag hoppades att han jag träffade var just han. Men han

kommer vara min vän. Jag är hans syster. Och det är så himla FINT. Verkligen vackert. Det bästa faktiskt. Så vi möttes inte i onödan. Livet hade en plan även där.

Puss! ❤️

Att se från insidan

 

Ibland spelar det lika lite roll hur mycket vi grubblar, lyssnar, letar och försöker SE, så är vi både blinda och döva och totalt avstängda.

Ibland vet vi inte ens om det.

De senaste veckorna har jag varit ganska mycket i det liv jag levde förr. Och jag har inte haft en aning om det.

I helgen skulle jag fodra. Min kära dotter skulle följa med för en gångs skull. Vi bestämde att sova någon minut extra pga det. 06:17! Wow!! Vilken sovmorgon. 😂

Varje dag hade jag planer. Veckan ut, även veckan därpå. Klockan skulle ringa och väcka mig. Jag kuskade dessutom till och från Västerås för att köpa present till min 14-åring. Som vi dessutom skulle byta visade det sig när vi kom hem. Jag hade en lucka dagen efter så vi for med andan i halsen för att byta den.

Så här var det. Vi unnade oss skräpmat, jag flådde för att göra det enkelt för oss. Men om någon var så mycket lyckligare det vete fasen.

Jsg passade på att städa och försökte få med barnen också. Humören lite si så där.

Iaf på söndag morgon när klockan ringde så ville naturligtvis inte min lilling med.

Jag åkte själv.

En kylig, solig morgon.

Jag pluggade i öronen och lyssnade på mina favoriter.

Matade x antal hästar. Svetten lackade.

När jag var klar hade batteriet lagt av i lurarna. Jag satte mig på bänken, och där vaknade jag.

I solen, i hästarnas tuggande, fågelkvittret och i den sinnesron, såg jag ut. 👀 

Wow!!! Jag har missat LIVET! Utan att jag ens förstått det.

Jag älskar när det händer. En känsla av att vakna, slås till marken av livets skönhet, lycka, frihet och lugn på en och samma gång.

Att vakna, och verkligen SE är magiskt. När allt faller bort och livet är det enda som finns. Det är stort och liksom allt.

Philip och Niklas är två killar som gått samma utbildning som mig. De har en pod, och vägar öppnas upp för de. Jätte kul att följa deras resa.❤️

Ikväll bjöd de in mig på ett webinar som de hade på zoom med ett par ifrån England. Kan länka programmet senare om någon vill titta.

Det var jätte trevligt.

Jag har fastnat lite den senaste tiden i det bekväma egot att stå där bakom. Kalle Ankie ni vet. Hon som pushar fram och stöttar andra. Men själv står hon där i sin egen lilla trygga del av världen. Why me när det finns så många andra som är bättre?

Jag fick en undran om att vara med i poden? Det ville väl jag?

Nääää!!!! Jag har INGET att säga.

En annan som funderat om vi ska ha nåt samarbete? T om med sång?

Nääääää!!! Fråga de mer framgångsrika och snygga 3p coacherna. Jag passar liksom inte in. Jag coachar inte ens.

Lilla Kalle Ankie som är Kalle bakom tycker hon passar rätt bra där.

På jobbet säger en kvinna spontant:

-Du har lärt mig så mycket. Tack vare det du berättat så förstår jag allt på ett annat sätt. Det hade jag inte gjort utan dig.

Ungefär detsamma sa en annan kompis.

Jag kände lite WHAT? Det kom lite lustigt.

Jag fick en super komplimang på Smule:

I adore your voice.

Det enda fokus jag hade var min astma jag tragglar med.

Hans ord rann bara av, de gick inget fäste.

Tills jag bara, vänta lite nu.., Av de vackra orden, lyssnat du inte ens på? Är inte det ens liiite värmande när du haft såna problem? Varför låter du det inte sjunka in i hjärtat?

Plötsligt så SJUNGER jag ju igen. Min röst funkar och jag vet inte när det hände senast. 😢 Jag leker, följer, smeker och sjunger ut. Allt i en salig röra. Och en person lyssnade!

Jag stillade mig, och tog emot värmen. 🙏🏻

På webinaret ikväll berättade Niklas om de tjejer han tränar i fotboll. Om kontakt. Hur han möter de. Om han inte gör det skulle de sluta. För de var dåliga osv.

Han säger att de behöver inte veta, eller kunna. Det är det de ska lära sig,

Carolina pratade om det och då hörde jag något till mig själv.

Jag behöver inte kunna eller veta. 

Jag kliver inte ut eftersom andra gör det bättre.

Jag stöttar hellre andra i de kliven.

Det jag missar är att se solen och kvittret där på bänken.

Jag går i min påhittade värld och tror en massa. Medans jag säger saker till min omgivning, peppar så finns det inte på kartan att detsamma gäller mig själv.

Jag vet inte vad denna insikt betyder. Men jag vaknade till ett snäpp även här. Om jag stänger dörrar och drömmer de drömmar jag alltid drömt så missar jag LIVET. Om min nyfikenhet släcks pga mitt eget ego.. Då blir ju livet mindre roligt.

Att ta bilen till okända platser, hoppa på ett tåg och sjunga med trasig hals har jag klarat.

Men att fyllas med livskraft och se vad som händer då, det låter jag inte ske.

Jag har insett att den livskraft som finns i mig är rätt makalös. Jag har lagt den lite fel. Eller fel och fel. Rätt då, där jag var i livet. Rädd om alla runt mig. Det fanns ingen hejd.

Om jag lät den kraften rulla fram utan hejd idag? Inte för att rädda en man jag var kär i, eller nån häst eller nåt av barnen?

Utan bara se vart det skulle leda. Why not?🙏🏻

Precis som fotbollstjejerna behöver jag inte veta. Jag kan lära med tiden,

Att våga säga Ja. 

JA! ❤️

https://m.youtube.com/watch?fbclid=IwAR1vge4EJ_fEYM0JAJCpA3OxLshq-pK5J0jQFsRMGfSTGVxJinT-RsEAkAQ&v=tHzDc_tUogI&feature=youtu.be

Att bli insläppt

 

För mig har det känts som att runt hästar, finns det ofta en mur. Och för att komma igenom den behöver jag vara både finurlig, kärleksfull och alltigenom sann.

En häst kan ha ett pannben som inte går av hackor. 

En annan har gömt sig bakom en fasad av slöhet.

En tredje kan vara osäker. 

Att nå deras rena energi, och få det förtroende är en gåva som är otroligt vacker. Det är en belöning från himmelriket.

När en häst möter mig och släpper garden kommer jag in i deras värld.

Lustigt nog är vi människor väldigt lika hästar. Det har på något sätt alltid varit självklart för mig. Och jag har sett att människan gärna vill att någon ser in i deras hemliga rum. Att därinne, finns allt på riktigt.

Vi är rädda om det, för vi förstår inte alltid att om den andra kommer med ren energi så uppstår en villkorslös kärlek. Och den gör aldrig ont. Det är vackert att släppa in och bli insläppt.

Jag pratar om en ren kärlek.

Eftersom hästvärlden är relativt ny för mig, så har en ny värld öppnats. Och just hästar är så häftiga med det ordlösa. Vilket fascinerar mig.

Vi människor förstör mycket genom alla etiketter av ord.

Orden tolkas bokstavligt och sen är vi fast. Vi ser inte klart utan läser och synar orden gång på gång och vips hamnar vi i vårt eget fängelse som inte har ett skit att göra med världen, eller personerna därute. Det börjar istället handla om oss och vår egen tolkning.

Det har för mig och säkert för många andra, lett oss på villovägar och långt bort från dit vi vill vara. I gemenskap.

Jag förstod inte bättre förr. Jag ville så väl. Men det blev inte som jag tänkt.

I efterhand kanske allt blev exakt som det skulle. Vad vet jag vad livet vill och vart det leder mig innan allt är slut?

Men något jag vill ha med mig är att låta saker va. Att inte försöka att tolka signaler.  Lita på att allt är som det ska.

Trädet står tydligen stadigt även om rötterna är ovan eller under jord.

Livskraften lyser alltså lika stark inom som utanpå mig. Allt är liv. Inget jag behöver lägga mig i. Om jag låter den flöda fri, så släpps jag in, och släpper in de som ska förenas med mig. Svårare än så är det inte. Då står jag stadigt.

Vissa har lättare för att släppa in. Andra har lättare för att hitta den där nyckeln som de låser upp med om det stängda hjärtat, så allt kan flöda fritt igen.

Det är väl det vi drömmer om?

Att bli älskad. Fri att vara den jag är, utan etiketter och krav för att vara accepterad. Ju mindre vi kämpar för de bitarna desto stadigare står vi.

Nåt som faktiskt verkade helt galet förr. Jag gjorde ALLT för att förstå. Tänk om jag vetat att ju mindre jag försökte desto mer skulle jag förstå.

Ut stillheten kommer svaren. ❤️