När jag var liten var jag allergisk. Ändå släpade jag hem hamstrar jag inte fick behålla. Lekte med sniglar och grodor.
Min kusin som bodde granne med mig hade alla djur som fanns. T om ett elakt får som hette Ida och ville stångas.
Vi var ofta ut med deras hundar. Jag ÄLSKADE det. Vi byggde hinderbanor i skogen. Vi gömde oss och de fick leta efter oss. Att vara med djur var härligt.
Jag drömde om hästar. Min cykel fick duga som häst. Och i min värld var den finast i världen. Garaget var stall och pappa lät mig borsta och ha det som stall. Jag hade garn som tyglar. Det närmaste jag kom hästar var när vi tjuvred, eller när jag fick följa med Klas hem och rida på hans Shetlandsponny.
När jag tjatade om djur hemma sa alltid mamma att jag fick skaffa djur när jag flyttade hemifrån. Och jag tror inte jag varit utan djur sen dess. Inte en längre tid iaf.
Idag har vi årsdag Gimmen och jag. Vi firar tre år av vänskap. Denna dag för tre år sen satt jag upp för första gången.
Då hade jag bestämt mig för att lägga med det där med hästar.
När brorsan dog helade hästarna mig tyckte jag. I stallet var det skönt att vara när hela jag var en trasa.
Carro fick mig att börja rida, och på den vägen var det.
Att jag sen måste slängde mig ut är en annan sak. Jag skulle köpa Tróll, en svartvit liten skäck, men han gick inte igenom veterinärbesiktningen. Det betydde att jag rehabiliterade honom, hade Röjjan i Norberg som jag var fodervärd på, plus att jag var fodervärd åt en häst hos Carro. En häst i Norberg och två hos Carro. Sen jobb på det, fyra barn med allt vad det innebär med mar, läxor, tvätt osv.
Jag sprang mig igenom denna tid. Fullt ös. Och i Nov skulle min fot opereras. Jag skulle bara härda ut tills dess. Sen vila.
Kanske jag var rädd att stanna upp? Kanske jag slapp undan allt efter mitt jobbiga år om jag alltid var igång?
Operationen kom och jag skulle se på film och gråta.
Men jag såg på serier och SKRATTADE. Helt tvärtom. 😄 Bästa läkningen.
I januari det året kom Gimmen in i mitt liv. Han var mest en häst. Hur förklarar jag det när det är självklart eftersom han ÄR en häst. 😅
Men vissa hundar är bara hundar. Ingen personlighet, bara hund. Så var Gimmen.
Och han var rädd. Postlådor, pinnar, löv, vattenpölar, däck. Han såg dessutom spöken överallt. Jag fick visa honom att världen var ok. Tack för att du tittar efter faror, men låt MIG göra det. Slappna av så talar jag om när du behövs? Till slut fattade han det och började slappna av.
Det senaste när jag var till naprapaten och insåg att jag har samma kroppsliga symtom som Gimmen. Det är hur coolt som helst. Om jag fixar mig nu, då kommer Gimmen tjäna på det. Eller vi BÅDA. ❤️
Att kommunicera med en häst. Är inte det häftigt? Egentligen är det lika häftigt oavsett djur.
Men om ett träd tex ramlat och inte ska vara där Gimmen är van vid. Då kan det vara fruktansvärt jobbigt att gå förbi. Det kan ju va en dinosaurie eller vad som helst. Livsfarligt! Eller djupare vattenpölar! Huga.
Att i det läget när han hysteriskt ska vända om, och nästan ramlar i skogen. Att hjälpa honom att få lugn för att sen kunna få kontakt är underbart. Jag kan känna i min kropp när han liksom ger med sig, och överlämnar sin tillit till mig. Han tar steg för steg och jag fortsätter tala om att allt är bra. Det är MAGISKT.
Samtidigt så gör han detsamma till mig. När han är halt och jag inser att det går åt helvete. Den här gången går det åt faen.
Då visar han att han inte gett upp, att vi fixar det.
Det senaste när jag var till Naprapaten och får bekräftat att Gimmen och jag har samma fel fick mig att inse att om Gimmen ska bli stark. Så behöver även jag rätas upp och bli stark. Jag kan inte bara bygga och lägga fokuset på honom.
Ja, jag tränar på gymmet. Men jag behöver specifika övningar precis som Gimmen.
Att ha kontakt. Oavsett med människa eller djur handlar om en ”ren kanal”. Och är det ”rent”, då blommar vi ut, har tillit och sann lycka. Det är bara att titta på hur Gimmen blommat ut under de här tre åren. Han ville ha sin människa. Och hon var jag. ❤️
Om kanalen är full med antaganden, osäkerhet, ilska, stress osv då blir det blockerat. Och just i denna stund så tåras mina ögon för att det oskyldigt förstört så mycket. Att jag inte förstod utan trodde på det, och försökte agera så livet och relationerna skulle bli bättre.
Se på mig. Jag hade tre hästar. Fyra barn. Jobb och vardag.. Jag fick det att gå ihop. Dessutom med huvudet fullt av schemor jag följde slaviskt. Men jag mådde inte bra. Och ingenting utöver detta fick inträffa för då skulle korthuset rasa. Det gällde att ha kontroll på livet och världen därute.
Har vi det när vi flår oss själva levande? När vi vet att det kan rasa när som helst? Om vi håller andan och gör det vi ska? Då KAN det funka.
Jag kan inte begripa hur jag levt. 🥺 Så här levde jag i relationer också. Öste på. Och när mannen och jag skulle prata skummade kanalen över. Att leva rätt och riktigt blev bara en enda stor jävla krock. Och jag inser att jag känt mig mer ensam i relationer än när jag är ensam.
Ett rent hjärta. Ren kanal, fri sikt.
När det är så. Då har vi flödet. Och jag tror att jag även haft det när jag älskat. Att kärleken även hittat dit. Det mötet.
Men vi förstod inte. Vi försökte komma tillbaka dit. Med hjälp av tankar och lösningar. Och det fanns aldrig därute. Kanalen finns alltid inom oss själva. I dig, och i mig. När kontakten sätts in i den andra då funkar strömmen mellan oss. Och det blir inga kortslutningar, överhettningar. Det strömmar fritt. Kärleken blir villkorslös.
Att fostra en hund, häst eller barn funkar inte om vi förlorar oss i lösningar.
Om vi stannar i nuet, hålla oss öppna och i ett flöde. Nyfikna och mottagliga. Allt det sker automatiskt när vi är ”öppna”. Och inte låter världen grusa allt för oss.
Livet är enklare än vad vi tror. Och just i denna stund känner jag sorg över att vi missade just det. Att vi tog livet så jävla allvarligt när vår energi och källa var övernaturligt magisk.
Jag älskar möten. Människor och djur. Jag älskar kontakt, och att älska det jag ser och upplever.
Jag älskar min egen livskraft.
Amen på det och Puss på dig 💋
