Trasiga själar & sång

 

Ju mer trasigt, desto mer kärlek. Jag vill sprida all kärlek som ryms i mig till de som har ont.

Något har hänt mig. Det blir svårare och svårare att gömma mig. Jag hör mig säga till han på jobbet som har ont.

Han:  -Jag ska gå i Norberg på stresshantering.

Jag:  -Ok, du minns det vi pratade om? Om det inte hjälper. Då kommer du till mig?

Han:  Jag ska prata med en psykolog också.

Jag:  -Ok, om det inte hjälper. Då kommer du till mig?

Han:  -Jag ska nog prova lite sömn terapi och kanske  få nå piller.

Jag:  -Ok, och om inte det heller skulle hjälpa lovar du att komma och prata med mig? ✨🙏🏻✨

Han behöver visst gå den långa vägen, och förhoppningsvis hjälper det. Iaf för stunden. Vilket är helt ok. Nu vet han iaf det finns en annan väg OM han vill.

Det har varit ett flertal jag känner som haft problem relationsproblem den senaste tiden. Någon som funderade på att lämna, en som har lämnat, en som ska, och en som jag hoppas kommer till insikt innan det går så långt. Vill att det ska lösa sig där.

I morgon kommer den nyfikna och det gör mig GLAD! Tänk att få prata med en som lyssnat massor på Tomas och Dennis och se hur nära personen är! Jätte roligt! ❤️

Jag skrev i andra bloggen om att jag varit och sjungit idag. Jag sa ifrån förra gången, jag var så trött. 

Jag har haft problem med halsen igen, som jag haft förr.

Ostabil och hes. Såå tråkigt. Ingen koll, den brast osv. Tänkte på det Dennis sagt. Show up, be yourself, see what happens.

Det betyder att vara på plats, släppa allt som ”är” jag och vara det som verkligen är jag. Det som är inifrån och ut. Och sen bara se vad det blir av det.

Rösten blir trasig snabbt. Men jag sjunger, testar lite under vägen, och jag GÖR det. Jag sjöng ena Carola låten jätte bra, innerligt, men hade svårt på höjden istället men det funkade.

Jag undrar vad kantorn snappat upp hos mig, eftersom hon fångat mig. Det är helt otroligt. Jag sjunger som jag aldrig sjungit. Och jag kan knappt fatta det själv. När jag tar i från tårna är något bara mina barn hört. 😁

Det är en upplevelse.

Jag hörde nåt att när man väl sett, då går det inte att se det igen.

T ex den gången jag såg en stor fågel, och det var får.

Då kan det inte bli en fågel igen. Eller den gången jag blev förvånad över att rådjur var på trottoaren så nära stan, det var en Grand danois.

Det kanske är så att när jag väl låter livet flöda genom min strupe och slutar motarbeta det, då kan jag inte klä på mig ”gömmaAnkie” kostymen igen. Den är borta.

Och samma när vi som sett och nosat på de tre p’na,  inte kan inte se på något annat sätt igen.

Jag fick så många insikter, sen är det som att jag blir ”mätt”. Då är jag bara Ankie som ÄR. Inget annat. Och det är så himla skönt. Ändå pratar jag och det kommer fram människor. Den glimrande inre svampen jobbar med sitt medans jag är i ett mellanrum. Det är underbart att bli exalterad, alla insikter, idéer flimrar förbi och jag vet inte vart jag ska göra av allt.

Jag vet att det kommer när det är dags. Nu är jag HÄR, och jag gillar mitt NU. Jag gillar skjutsen jag får till min inre kärna. Att det kommer ut. Att jag äntligen är trygg. Jisses, nu gråter Ankie Bankie låda.

När jag var nio år och frågade pappa:

Hur gammal ska man vara för att vara sångerska? 

Hans svar var 12 år. Jag har fnissat för när jag var 12 år var jag ingen sångerska, och inte nu heller.

När Beata kallar mig sångerska, då fnissade jag i smyg. Men idag när jag gick ur kyrkan fnissade jag av en helt annan orsak. Det var av den mäktiga känslan vi delat. Och ut ur kyrkan gick jag, en sångerska! 😢❤️❤️❤️

Everbody’s free

 

                 🎶Everbody’s free to feel good 🎶

Idag letade Gabriel efter en låt, jag visste inte vilken han menade. När han kom på vilken läste jag texten och kände bara WOW! Vilket budskap, i en sådan gammal slagdänga. 💃

Jag började skriva ett långt inlägg här i mitt andliga rum tidigare idag, men ett ynka litet feltryck gjorde att allt försvann. Så kan det gå.😅

Eftersom jag skriver i blindo i den känslan jag är i exakt då så är det omöjligt att skriva om det jag skrivit.

Jag har fått så mycket till mig den senaste tiden så det varit sjukt. Ändå är det lugnt. Fridsamt.

Igår fick jag en coachning. En person som faktiskt bad om just det. 

Senast vi hade kontakt var försvars murarna höga och fulla med taggtråd. Ingen kontakt alls. Jag släppte i kärlek och tänkte att vi hörs nog inte mer.

En coachning till den personen hade jag aldrig trott. Jag släppte den tanken och öppnade upp. Brydde mig inte alls hur det togs emot den här gången. Hade inte en aning om vad jag skulle skriva. Men ut kom det.

Och det togs emot. Plötsligt var vägen vidöppen. Inga taggar eller försvar. Bara vilja att förstå. Vackert. Den här gången var det tacksamt och kärleksfullt. Och jag lät mig användas.

Det låter säkert konstigt men jag ser det som att vi alla har ett inre ljus, och vår uppgift är att hålla lågan levande.

När vi lever utifrån och in försvagas lågan, och när vi tror på det vi tänker, och på andras tankar och åsikter.

T ex, vi tittar på mig. Att alltid låta alla andra komma först. Bry sig mer om andra. Ja, kärleksfullt mot omvärlden men inte ansvarsfullt emot mig själv.

Jag har kört över mina egna resurser fler än en gång. För att inte såra någon. Inte ens hårfrisörskan som tvättar mitt hår och undrar om vattnet är bra, eller för varmt? Det går bra säger jag fast det svider i huvudet. Vill inte att hon ska bli ledsen.

Rädd att dömas, det har varit grejen. Att smälta in. Inte sticka ut. Mer än gärna hjälpt andra på den vägen, för att nå sina drömmars mål. Men själv rädd att synas och bli synad.

Mannen jag älskat som alltid hittade den rätta direkt efter mig.  Jag var aldrig hans dröm och jag letade gärna vidare åt mannen fast han var på min sida. Jag var aldrig bra nog.

När jag förstod att jag fått allt om bakfoten. Att livet istället ska levas inifrån och ut, förändrades allt. Eller inte riktigt allt. Att ta plats satt benhårt. Det är inte min grej. Även fast livet skickar platsen åt mig och jag ibland utmanar mig så är det inget jag njutit av. Jag bara är oerhört mycket i livets kärna. Men inte mer än så.

Jag har hört:

Bara för att du tar plats, så tar du ingen annans.

Det har jag inte alls förstått. Klart jag gör! Och min plats vill alltid någon annan ha. När jag hade hand om proverna på jobbet, mina djur, mannen, osv.

Jag har inte gett bort mina barn, men nästan allt annat. Prästen jag gick i samtal hos för många år sen rev sig i huvudet och tyckte att jag var gränslös och hade en naiv syn på kärlek.

Hur min låga kunnat lysa överhuvudtaget är ju ett under. 

I relationer lyste den starkt, åt oss båda tills blicken vändes mot mig. Kritiska iakttagelser och lågan började dö. Jag har kämpat och verkligen krympt mig. Gråtit tills jag spytt och älskat mig sönder och samman. 

Utifrån och in. Klart det inte funkade!

Om vi funkar lika?  Om vi alla har ett inre ljus att värna om, om vi bara är kärlek i grund och botten. Perfekta varelser därinne som inte vill ont, tvärtom. Kärlek vill VÄL.

Om jag istället för att fokusera på alla andras ljus, tittat på mitt. Och insett att ju starkare min låga lyser, desto mer kärlek har jag att ge.

Jag har återhämtat och byggt upp mig under de år jag varit singel. Då har jag varit lycklig, fullt ut mycket oftare än i en relation. Och varför? Jag har levt inifrån och ut.

Med en man har jag låtit han komma först. Ofta barnen också. Men med barnen har jag varit mer trygg med.

Jag har trott att jag gjort rätt. Att det varit kärleksfullt.

Jag har en ny syn idag. Och jag bombaderas med insikter hela tiden.

Jag kan inte få ner allt. Tyvärr.

När jag släckt min inre låga, ja, det har varit jag själv som gjort det. Jag har inte förstått bättre fast min kropp och själ försökt visa mig det. Jag har förstått en del, men inte allt.

Det gör jag inte nu heller, men det jag förstår är att vi alla behövs, allas våra ljus. Om min låga brinner starkt så slocknar inte någon annans, tvärtom. Det kan lysa fram en väg pga att kärlek vill väl.

 Om någon annans låga försvagas pga mig, så handlar det om den personen och sin kamp. Aldrig om mig. Lika lite som när min låga krymper handlar det om mina tankar och min ”dröm” jag fastnat i.

Det handlar heller inte om mig när jag är i min rena energi, i flow som man också kan kalla det.

Som när jag skriver i blindo, eller går upp i sången så tid och rum försvinner. Det har heller inte med mig att göra. Jag kan låta mig ”användas”. 

Om jag inte lägger mig i så mycket så blir jag fri, Att må bra.

Jag har varit expert på att lägga mig i. Men fast jag inte gör det kommer människor och vill ha en ”Ankie-dos”. Hur fint är inte det?😢❤️

Jag får mer och mer tillit att släppa taget. Att låta livet ta över och sätta mig tillrätta i baksätet och njuta av resan. Med frid i sinnet.

Ibland kliver folk på, och ibland av. 

             🎶 everbody’s free to feel good🎶

Sen att älska gränslöst. Det är ju faktiskt det som är poängen. 💞

Mer kärlek till folket! 😍

Döden

 

Ingen av oss kommer undan döden.

När jag var 11 år och skulle somna hamnade jag ibland i ett ”tillstånd” där jag var vilse. Jag var tvungen att andas, försöka öppna ögonen för att ”komma tillbaka”. Jag blev så oerhört rädd.

Jag trodde alla hade det här. Minns när jag pratade om det med min sambo:

-Du vet, när man var barn och skulle sova och kom in i det där mörkret och kom vilse? 

Han fattade noll, och jag känner bara en person som upplevt detsamma.

När jag mediterade, då hamnade jag där igen. Hjärtat slog i vild panik när jag började försvinna.

Ett medium sa att jag hade en ut ur kroppen upplevelse och jag skulle aldrig meditera ensam, det fanns risk att jag aldrig kom tillbaka.

Jag blev ju inte mindre rädd kan jag ju säga. Men denna nyfikenhet i mig. Som aldrig ger sig. Klart jag fortsatte, utmanade gränserna. Öppnade upp för den värld jag inte alls förstod.

Jag såg saker, reste genom tiden, var i en enorm frihet. En gång var jag allt. Hela universum. Det fanns ingen början och inget slut. 

Kanske inget man berättar i fikarummet precis. Jag vet inte ens om jag pratat om det.

När min farfar dog var jag 13 år. Det var den första jag kände som dog. Jag blev i smyg ett litet barn på nätterna. Snuttefilt jag inte ens haft som barn. Jag sörjde så hårt. Och jag var rädd för slutet. Va det mörkret jag var vilse i? Fanns man inte efter döden? Ett totalt slut förnimmande  jag som skrämde vettet ur mig.

I den sorgen mötte jag Jesus. Ja men, varför inte prova den vägen?

Den var en buss på skolgården med ungdomar från pingstkyrkan som pratade med oss i högstadiet. Och den nyfikna, dvs jag kunde inte stå emot utan hängde med på ett möte.

Det låter ju helt sjukt, men när de bad för mig försvann allt tungt i mig, hela jag fylldes av ett inre ljus. En stark kärlek och frid. Jag kände mig helt ren inombords vilket de förklarade att nu var jag frälst.

Det kristna livet passade inte mig.

Jag såg alla fel jag gjorde, hörde det elaka i mig som gjorde mig till en vidrig människa. Jag syndade ständigt och bad Gud om förlåtelse. Tänk också att i detta var jag i puberteten med allt vad det innebär. 

Alkohol kom in i bilden, förälskelser och ett enormt dåligt självförtroende. Så jävla ful och värdelös som jag var.

Jag gjorde slut med Gud när jag förstod att jag mådde sämre av det.

Astrologin kom in i mitt liv. Att vara fisk var inte alls dumt! Det fanns en massa bra saker det stod om mig. Som ett blygt barn läste jag det och kände att ja.. Det där stämmer!! Är jag alltså inte så dålig?

Den andra världen. De själar som visade sig för mig gjorde jag inget av. Jag bara noterade de.

Även här nyfiken, men inget som ”tog över”. Det lockade inte. Jag såg de bara.

Det har kommit in annat i min väg som gjort mig nyfiken, men när 3p kom så behövde jag inget mer.

Lustigt nog lite lika men inte riktigt som när jag blev frälst.

3p gav mig landningen, att jag äntligen står stadigt. Fräsningen gjorde mig ren. Hör det ihop? Var fräsningen egentligen en förnimmelse av det starka och intelligenta vi alla utgår ifrån? 

Det vi har satt namn på inom olika regioner eftersom vi måste veta och förstå? Tänk om alla religioner bara är en vägvisare, och inte nåt vi slaviskt ska följa? 

Om vi släpper allt och bara är, då är det större chans att  vi kan förstå här på jorden.

Jag har varit rädd för att dö. Det är när jag nosat på den gräns jag nosade på som barn. Det går inte med ord att förklara.

Då hjärtat slog när min kropp var fylld av nikotin och jag kunde FÖRSTÅ att hjärtat skulle sluta slå. Många ggr har det ilat i mig av skräck när jag kunnat veta att det är över en dag. Och vem, vad är jag då? Vart tar jag vägen?

För ett tag sen såg jag en serie om nära döden upplevelser, medium osv och då kom lugnet.

Min bror gjorde en massa bus efter han dött som roade mig. Men när jag utbildade mig till coach så stängde jag den dörren. 

Alla andra metoder gjorde oss mer förvirrade. Det kunde vi ta upp sen. Men för att ha en liten chans att höra vad Tomas och Dennis verkligen sa, så stängde jag ner allt annat jag lyssnat på. Och det var skönt att ha bara det när jag väl förstod.

Nåt hände iaf när jag sett på serien. Jag bad brorsan om förlåtelse för att jag stängt till, och bad honom visa om han fortfarande var kvar.

Vips började han öppna den skåplucka som var ett av alla bus han gjort.

Det gjorde att jag förstod att vi är del av något stort och mer vackert än vi kan förstå. De 3p’na hjälper oss att vara mer i det vi verkligen är. I vårt sanna  jag, men jag har ändå missat mycket.

Jag är inte ett dugg rädd för att dö längre. Det ilar inte ens av skräck. När jag var allt, i min meditation nuddade jag liiiiite av det som händer. Inte ens det är nära det vackra som väntar gissar jag.

När jag var barn, minns exakt vart jag gick när jag fick insikten att när jag dör, då kommer jag höra alla sånger jag någonsin sjungit.

Vart kom det ifrån? 

Och tänk alla sånger jag sjungit under åren. Vilken tid det skulle ta, om tid fanns. Allt kommer finnas plats. Allt har en mening.

Min syn idag är att mitt inre ljus som lyser, min själ. Det är jag. Livet och min kropp ger mig förutsättningar och jag har oskyldigt begränsat mig.

Redan där i tonåren, då lyssnade jag mer på den elaka rösten i huvudet än på det ljusa som fyllt mig. Även då hörde jag bakom ord, såg saker andra inte såg, och såg in i människors sorg fast de försökte le.

Jag har oskyldigt förstört för mig själv. Även kärlek till män. Jag har på riktigt trott att fixande och trixande och allt ältande ska föra oss framåt fast mönstren i relationer gick om och om igen. Klart det var fel på MIG! Som alltid.

Idag förstår jag annat. Att jag är lika perfekt som alla andra. Vårt inre ljus är perfekt. Det är det vi fyller huvudet med som ställer till det. Och det vi ”tror”på som gör att vi missar livet. Vi blir blinda.

I en relation av ältande så ser vi inte vår partners ljus. Vi målar om de med det mörker vi känner. Direkt vi kanske går undan, andas och släpper, så lyser kärleken igen. 

Jag fick en fråga en gång hade du kunnat vara ihop med någon av dina ex idag om du visste det här?

Svar ja. Men allt händer av en anledning. Jag visste inte då. Livet har sina vägar och idag har jag större tillit till det än förr.

Det som börjar komma till mig nu är att även våga låta livet ta form via mig som låter sjukt. Jag vet. Hur förklarar jag det?

Rädslan att sjunga, rädslan att inte kunna coacha, rädslor... 

Jag har nyligen greppat även det, att rädslan är ok. Jag är inte min rädsla. Det här går inte att förklara.

Men rädslan gör mig trångsynt och stängd. Den gör att jag missar upplevelser.

Det är ok att vara rädd, men om jag på allvar förstår att rädslan inte är JAG, den stänger ner mig. Den stänger ner min inre låga. Jag har grubblat förr på vad det funnits i mig som så lätt kan få andra människor att släppa rädslor? Men jag har aldrig mött andra  som kunnat göra detsamma till mig. Och jag har själv inte kunnat hjälpa mig.

Jag har accepterat det och mer än gärna suttit som Kalle bakom. Hand i hand med rädslan och tänkt att andra gör det bättre.

Ord kommer till mig. Och det är nog först nu jag börjar lyssna. Nu kanske jag mognat? Nu börjar tiden bli inne kanske att vända nyfikenheten till mitt inre. Att förstå att det unika som lyser ut genom mina ögon har sån otrolig kraft.

Jag har oskyldigt lagt det lite här och där. Utanpå mig själv. I min iver att hjälpa till läkning.

Nåt vill ut. Som jag stoppat. Och det börjar bli dags att öppna dörren. Vara nyfiken och öppen för att se vad som kommer ut, och vart det för mig. Min lilla ”skyldighet” är att följa med på resan och ha tillit till att allt är precis som det ska.

Amen ✨❤️✨