Vår tid är nu

 

Det känns som en ny fas väntar. Där tårar och tandgnissel ersätts med lycka. Tillbaka till min kärna av inre frid och glädjen som är jag.

Jag kan fortfarande inte riktigt foga samman de lösa trådar som kommer till mig.

Smärtan som lossnade ur djupet av min själ, och sorgen igår när livet slocknade för vår lilla hund.

Att se livet i form och formlöst som på nåt sätt varit komplicerat, och intellekt, ego, smärtkropp.

Jag förstår, men att det ska fungera i praktiken skrattar egot åt. Det säger att jag är fast. Dålig, dömande, kass. För alltid.

Men visdomen viskar nåt annat. Och jag vet att detta kan jag inte ”läsa mig till” det måste förstås på djupet. Annars gör det ingen verkan. 

Jag hade ett förhållande en gång och jag vet att jag skulle kunna prata om mina insikter med honom för han är både öppen och mottaglig. Så där har jag en plan. För att se om vi kan lösa ett litet mysterium. 🙏🏻

Om jag förstår det, då gäller det på alla plan. Precis som 3p

Jag har bara inte sett hela bilden. Fast jag trodde det. Jag behövde se ännu lite längre. Och tiden är inne för det.

Det jag vet är att vi lider i onödan. Och att vi identifierar oss med smärtan och då fortsätter att välja den. Vi aktiverar den i oss själva och andra. Smärtan kan inte överleva glädjen.

Dessvärre glömmer vi att se till oss själva och lägger det utanpå. Som vi oftast lever utan att förstå att inifrån och ut är det sanna för oss.

Att genomskåda hela grejen och inte fångas av känslor som inte gör oss gott är inte omöjligt. 

Men det gäller att inte låta egot vinna. 

Jag har haft ont, när något gick sönder inuti. Sen levde jag med ett skav. Att hjälpa, vara i givakt för andra av lite gammal vana, det är den jag är tänkte jag.

Och redan då var jag vilse. Det är INTE den jag är.

Sen kom dömande utifrån. Och det var oerhört grymt att möta. Men när jag gick igenom den sorgen ser jag det hela mycket klarare.🙏🏻

Nu har Zoulie varit död i ett dygn. Livet går vidare för oss på jorden. För henne i all evighet.

När jag varit ute med hundarna, duschat de, såg jag skåpdörren öppen. Den brorsan öppnade ständigt när han dött. Som ett bus, ett tecken. 

Han  har öppnat den ovanligt mycket. Jag blev öm av kärlek. För att han visade mig att han finns här, fast det är sorgligt, och att han tagit emot den vilda flickan. Hon har det bra med en passande själ som är lika lycklig som hon. 🥰🙏🏻

I nuet finns inga problem. I nuet är det lugnt. Precis just nu är det frid när allt annat är avskalat. Så fint.

Jag har varit expert på att leva efter andras pipa, trott på andras syn på mig, helst det dåliga. Jag har förändrats för att passa in, försökt göra andra glada, göra livet lite lättare. Men det har aldrig gått fullt ut. För smärtan i andra är inte min, även om den med tiden blir det om jag tror på det. Och jag levde med en syn på mig, den jag trodde jag var, som heller inte stämde. Då började jag leva efter smärta och inte mitt inre sanna jag.

Det här har varit något som alltid varit starkt i mig. Att först lyssna in andra och deras behov. Sist mig själv. Utifrån och in. 😵‍💫 Wow insikt igen! 

Att vakna upp ur detta gör så klart ont. Att klä av sig sitt ego och genomskåda smärtkroppen, att bli medveten om när de vill ta över mig, och se igenom allt.

Att se när andra lever och pratar genom sitt ego, försvar, dömande osv. Att jag ändå ser klart. Även då jag blir attackerad.😢

Det är då visdomen viskar när mitt ego säger att det kommer vara omöjligt. 

Men visdomen pekar på händelser där jag gjort andra val än det egot ville, fast jag inte haft en aning om det jag börjar få nys om nu. Innerst inne så vet jag, även detta. Och ju mer jag närmar mig allt som är jag, så kommer livet förändras. Att låta andra ha SIN resa. Där kom svaret till mitt skav! 🙏🏻 Insikt igen! 

På kursen fick jag svar att våga vara nyfiken. Inte lägga mig i. Se hur livet löser det. Och det behöver inte vara svårare än så. Vilken lättnad det var.

Jag levde så länge. Men så hände nåt och tydligen kunde jag inte vakna. Tydligen lagrades en smärta jag inte förstod och inte ville acceptera. Tills den sprack så blodet sprutade.

Jag känner mer och mer frid. Och en kärlek till den varelse som är jag. Som gjort det bästa jag kunnat där jag varit. Som mestadels i ensamhet KÄMPAT för just då kunde jag inte annat. 

2019 kunde jag lägga ned kampen.

Men nåt hände och det var att låta mig komma fram. Krossa egot. Låta hat och fördömanden finnas, och vara okej med det. 

Jag ser igenom det, klart och tydligt. Och känner bara kärlek. En dag ska varbölden spricka. Det är vad som behövs. Jag finns här den dagen, om jag behövs. Men inte för att låta hatet få fäste utan för att det ska släppas en gång för alla.

En själ som lever i ett sådant dömande, i den smärtan har onödigt ont. Och det är inget liv.

Vi lever alla här på jorden av ett syfte. Jag önskar bara att vi kunde älska mer, och acceptera att alla har sina öden och livsvägar. Utan att döma. 

Kärlek ger kärlek. Hat föder hat.

Vad väljer vi? 

Spegling

 Jag har fått en dator av en kär vän och testar att skriva på den för första gången. 

Förhoppningsvis kan jag lägga in en bild från mobilen i efterhand eftersom jag inte förstår hur jag ska bära mig åt än. 

Det händer så mycket inom mig just nu så jag hinner inte riktigt med själv. Insikter haglar.

Det bästa av allt är att jag håller på att vakna upp. Och att jag ser hur jag levt mitt liv den senaste tiden, och åren och på vissa sätt alltid. Jag kan inte döma mig för det. Jag har helt enkelt inte vetat bättre och på många sätt är det på det sättet vi lever i dag.

Jag trodde jag fått koll på livet när jag förstod hur en upplevelse tar form. Det gav mig så mycket. Och en tillit till livet att allt blir som det ska. Kanske inte på mitt sätt, men i efterhand kan jag alltid se att saker löste sig på det bästa tänkbara sätt. 

Jag har inte vetat hur förlorad jag varit. Och det kan kännas aningen smärtsamt att se det. Och veta att den också skapat onödigt lidande.

Jag tror det började när jag väl blev ensam. Jag är sällan ensam.

Och mötte en smärta som tog andan ur mig. Jag grät och grät. Jag förstod inte ens vart den kom ifrån. Jag analyserade den inte, utan lät den komma fram och ut. Flera gånger ville den ut. 

Det finns så mycket råd och tips om hur man ska leva när mattan dragits undan för en. 

Jag orkade inte bry mig. Jag visste att egentligen borde jag äta hälsosamt för att få upp orken, sova bättre, skippa alkohol, kanske inte glo på så mycket tv osv. 

Jag bara va, och det skavde vidare i mig. Det kändes inte rätt. Nåt missade jag. Vad va det för klump av smärta inom mig?

Då kom en mening till mig som Björn sa: Vi dansar men hör inte riktigt musiken. 

Och jag fattade direkt. Ja!!! Jag missade ju LIVET!

Efter det har det rasat budskap till mig. Framförallt lyssnar jag på Eckhart Tolle. Jag hade en bok av honom som jag fick lov att köpa på min första coachutbildning. Jag fattade inte så mycket av den då.😆

Men efter den andra utbildningen förstår jag mycket mer. Jag vet inte hur det kom sig men jag trillade över en annan bok av honom, en ljudbok som jag började lyssna på och då började det rassla utav helvete och håller på än. 

Jag är för tillfället som ett trassligt garnystan, så vi får helt enkelt se vad som trasslas fram ur härvan. 

Jag har mediterat, insett att jag inte andas, jag känner hur hela kroppen är som en fiolsträng. Framförallt på nätterna, magen är alltid spänd. 

Jag har alltså spänningar jag inte vetat om förrän nu. Jag är mycket mer med MIG än jag varit. 

När jag skrev detta igår gjorde jag nåt med datorn så jag kunde inte fortsätta skriva.

Det är alltså en ny dag, med nya känslor. 

Ljuset började hitta tillbaka till mig, min energi likaså. Det innebar att jag klarade av att göra saker utan att gråta och tappa all ork. 

Jag gick emot läkaren igår och försökte mig på ett gympass vilket kroppen älskade! Det blev plus där. Jag hade inspiration till att laga mat. Hur många år sen jag haft det vet jag inte. Men plötsligt finns det så mycket mat i kylen så jag knappt kan stänga dörren. Och en massa recept jag kan testa, OM jag vill. 

Har ni märkt att det oftare lättare att försöka ta kontroll över det yttre? Kroppen, dieter osv. Som tyvärr ändå sällan håller. 

Jag har också haft de tankarna. Men det jag sett är att det finns ett flöde även här. 

Flödar det fritt inifrån och ut. Då faller allt på plats, inte så mycket som kan störa den inre friden även om det ruskas på utsidan.

Men om flödet inifrån inte finns, blir det en kamp. 

Varför vill jag inte ta hand om allt som är jag på bästa vis?

Jag kan ofta se på många som är duktiga med sin träning, eller ta hand om sig på bästa vis. Men någonstans finns det ändå ett skav. De kan fylla sitt perfekta ansikte med botox, ta en snus under läppen och ge sig ett rus av det ena eller andra. Men de lever i det yttersta för att hålla kropp och utseende på topp.

Nu är det inte menat som en pekpinne, jag är inte perfekt jag heller. Saken är den att vi kämpar en onödig kamp. Kroppen kommer förfalla och dö ändå en dag. Varför är just den vårt fokus så vi missar livet?

Jag har de senaste dagarna sett hur sällan jag är i nuet. Tiden som är påhittad. Som gör att vi många gånger går vilse. 

Jag älskar när livet stannar upp, och allt bara är. Det finns ingen tid, inget yttre som påverkar utan allt ÄR. En fantastisk känsla. 

Jag visste inte att det borde vara tvärtom. Det som händer då är att jag stannat i den enda tid som finns och känner en stark närvaro. 

Där skulle jag vara oftare än i den tid som är påhittad och gör att jag inte lever på riktigt. 

Nu börjar jag bli medveten om det. 

När 3p kom i min väg kittlade det. Jag fattade inte vad de SA fast det var så logiskt. Och lite där är jag nu när Eckhart pratar om bl a intellektet och smärtkroppen. Men det kommer. 

Jag måste bara göra en mellanlandning och se vad som kommit till mig. 

Smärtan jag haft har bett mig vakna. Men jag stod emot att känna den. Jag satte på mig skygglapparna och körde på, och jag har inte ens vetat om det.  

När väl huvudet sa ifrån fick jag veta det psyket till slut gör emot oss när vi inte förstår oss på vår perfekta själ. Det slår av, så vi inte kan tänka längre, inte kan leva på som vi gör. Det får ta i med hårdhandskarna för att rädda livet på oss. 

Tänk att jag hamnade där. Inte så illa som många andra, men jag fick ta emot smällen. Och det har jag gjort av tacksamhet. Fortfarande gör det ont. Senast idag grät jag. Mötte en smärta från det förflutna som påminner mig om det som händer nu.

Jag valde att gå undan. Stanna upp, iaktta och viska till mig själv: Du FÅR gråta. 

Det är inte meningen att jag inte får känna. Men det är en viss skillnad att stå lite bredvid och nyfiket se på vad som händer. Om jag inte går in i känslan och låter den ta över helt. Ur det kommer inget gott och då har intellektet ett övertag och jag förlorar mig. Så mycket har jag förstått. 

Att upptäcka världen igen på ett nytt sätt är rätt fantastiskt även om det gör ont. Jag tror att det SKA göra ont. Det gamla egot ska släppa sitt tag, smärtkroppen lösas upp och jag ska återigen födas på nytt.

Det tycker jag ha hänt några gånger. Ibland är det en sann lycka och befrielse att födas på nytt, ibland gör det ont. Som nu. 

När ljuset tittar fram så är det dock härligt. Kanske för att jag känner igen mycket sen jag kom tillbaka efter mitt jobbiga 2016 år.

Minsta lilla ljusglimt värnade jag om, höll om och lät det värma mitt sargade hjärta, smakade på den som den godaste karamell. 

Så är det nu med. Lyckokänslor har kommit. De som jag alltid haft lätt att känna. När jag inte kan andas av lycka. I mitt mörkaste funderade jag på om jag skulle känna så igen. Jag var bedövad. Precis som jag antideppressiva. Vilket jag inte gör.

Jag hade stunder hemma med Anasthelle när jag busade runt, i skogen idag med hundarna. De sprang som tokar av livsglädje och det gav mig lycka. Jag satt i skogen och drack kaffe och livet var så oerhört vackert. 

Då kom rösten. Vem fan var jag som skulle gå runt i skogen av lycka, medans andra lider ett helvete? Jobbar kompisar som jobbar och sliter och jag kan sitta hemma med lyckorus fast jag är sjukskriven. Inte okej vrålade egot.

Den får vråla, men tanken hade redan tagit fäste vid att jag nog ska jobba nu. 

Tills jag kom hem. Då brast det. Av en liten sak som gjorde ont.  

En spegling är egentligen lika viktig inåt. Vi speglar vårt yttre, men missar det inre.

När jag gick i skogen viskade nåt annat inom mig. Att det var okej att läka. Inget jag behövde skynda på, fast det river i mig att det ska gå fort. När energin kommer tillbaka är allt nästan som vanligt. 

Men det är det inte. Nu får jag inte tappa det fina inom mig som viskar att jag får gråta, läka i min takt. Som visar mig alla spänningar och när jag missar att andas. Som vill visa mig vad som är bra för mig på alla sätt. Och som direkt får det att brista när jag är fel ute. 

Det som vill att jag ska observera mer, och byta plats på görandet mot varandet.

Oj!! Där kom det! Wow!

Den måste jag suga lite på. Gissar att många känner igen sig i just det. 

Som jag älskar mitt inre. Och att hjärtat börjar öppnas igen. *lyckosuck*

💓

Vakna upp

 

Jag börjar vakna. Men energin har fortfarande semester.

Jag trodde att jag levde fullt ut, men tur nog slapp jag tro på mina tankar, och jag slapp jakten på livet. Men jag levde! Till det yttersta. Fullt ut. 

Jag hörde Björn Nathiko Lindeblad säga:

Vi dansar men hör inte riktigt musiken. 

Då fattade jag. Oj! Som jag dansat men missade att lyssna. På hjärtat.

På ett sätt hade jag levt på, precis som tidigare. Även om jag inte på långa vägar hade det så jobbigt med mina tankespöken som förr. Så missade jag fortfarande det innersta.

Och kroppen sa ifrån, på riktigt eftersom jag inte lyssnat på varningarna.

Ingen runt mig har tyckt det varit konstigt att jag hamnade med ett dött batteri. Det var nog bara jag som tyckte det.

Bruset försvann, och tystnaden kom ikapp.

Återigen satt jag i soffan. Med min själ som sällskap. Och det skaver, gör så ont. 

Då gråter jag. Fulgråten har gått över till stilla tårar som letar sig ut. En liten vårflod som behövs för att vattna det som ska gro, och blomma ut igen.

Det läker mig.

Själen är känsligare nu. Och jag kan inte annat än lyssna. Jag gör ändå saker som går emot. Men så kommer livet alltid vara. 

Jag ska ändå framöver lyssna på musiken.

Det låter säkert konstigt att jag är tacksam över smällen jag fick av livet. 

Men det är ett uppvaknande och det behövde jag. Utan denna smäll hade jag inte vaknat. Jag har suttit fast i allt som varit och lyssnat mer på egot och andra så jag missade min lilla kärlek därinne. 

Som vill MIG gott. 

Jag blir helt mjuk och varm när jag känner den kärleken. 

Jag behöver göra en förändring, och den är på väg. 

Lite som då efter Jussi dog, när jag tankade av de små sakerna som nådde in.

Så får det bli igen.

Jag har trott att när jag laddat på lite kan jag köra på igen. Då är allt som det ska. 

Jag har inte förstått att jag kan använda batterispar samtidigt. Och vara rädd om mig och min energi. Jag har inte råd att slösa på den som tidigare. 

Jag tänkte på det när tandläkaren sa att han skulle rotfylla min tand.

Det är inte bara tanden som ska rotfyllas. Hela jag behöver fyllas på. Från rot till huden. 

Jag längtar efter min energi. En dag är den tillbaka. 

Jag får aldrig ta den förgivet igen.

Jag tar dag för dag nu. Jag känner en stor acceptans mot tidigare. Jag vågar lita på de som vet hur jag ska ta hand om mig, de som sjukskriver mig.

Det är hjärtat som vill tala. 

Och nu vill jag verkligen lyssna ♥️