Inre vägvisaren

 Jag tror att livet går ut på att det är den vi letar efter. Vägvisaren. Där vi ibland varit. I total lycka och harmoni. Om den satt i frugan och det tog slut, försöker jag leta efter en ny, om jag fick den i ett yogapass, yogar jag utav helvete för att uppnå det igen, om det satt i hästen så jag köper nya. Allt för att komma dit igen. 

Jag har förstått annat. Jag söker inte så längre. Men jag är fortfarande nyfiken. 😄

I min utmattning försvann all kontakt med mitt inre. Jag var ett stort förvirrande sår, fullt av var. Fattade inte ens VARFÖR jag blödde? Jag hade det ju bra? Vad höll jag på med? Varför passade inte kropp och själ ihop med mig längre? Varifrån kom tårarna?

Att släppa allt, gråta. Inte trassla mig in i goda råd utan köra mitt eget race var vägen tillbaka. Att gilla läget helt enkelt.

När glimtar kom tillbaka blev jag glad, för ibland visste jag inte om ”jag” skulle komma tillbaka mer? Om det var så här livet skulle se ut framöver?

Jag gick igenom den perioden. Och kom ur den.

Alla har vi vår egen resa. Mitt sätt funkar kanske inte för dig. Det jag ändå tror är att vägen tillbaka handlar om att nå in. Sluta tro att svaret finns därute. Och där skiljer sig svaren och vägen sig för oss alla. Vi ”vaknar” när vi ska.

Jag är oerhört tacksam över min smäll, och min smärta. Att det fick ta sig upp till ytan och drämma till mig. Slå under mattan för att det räckte nu. Tiden räcker inte till att låta mig tro att jag lever när jag fastnat i en icke värld. 

Så välkommen liv, och TACK!

Jag har sett glimtarna som jag skrev, och en var när jag red i skogen. Andades, Panda sprang bredvid. Jag andades. Och landade. Berodde det på skogen, ridningen, Panda? Nej, det handlade om att allt försvann och kvar fanns kontakten med Mig. Ett varande, mitt innersta. 

Vägvisaren, den finns där, men i en värld av brus och jakt på lycka så hörs den inte. Vägvisaren dör av prestation och hets. 

När mitt hjärta öppnas upp så kommer rätt personer till mig. De petar på mig och väcker upp mig. Dammet liksom börjar falla av och idéer börjar spira. Mitt hjärta slår och brinner. Jag ser upp istället för ner. Jag är även jäkligt trött på att be om ursäkt över mig själv. 

Att förminska mig ligger i blodet tror jag. 😆 Men jag tror att jag behöver kliva upp och ut om jag ska få nåt att hända. Tiden rinner ut och OM jag tar hand om mig nu kan jag ha många år kvar och då hinner jag brinna och kanske sprida ljus åt några? Det beror på vart livet vill föra mig? 🙏🏻

Jag är som ett nyvaket barn. Och jag känner en djup kärlek för mig själv som återigen står upprätt. Wow!! Jag var ärligt osäker på om jag skulle känna min urkraft igen, hade nästan glömt den. Men den är där. 🙏🏻 Tack Gud för den. 

Jag känner lycka igen. Jag är på en bra plats nu. Jag är tacksam och jag är värd det.

Tack LIVET jag vill verkligen leva mitt yttersta och ta vara på tiden jag har här bättre än jag gjort. ❤️

🙏🏻

Hej min själ

 Hej mitt älskade inuti. Välkommen tillbaka.

Förlåt för att jag inte haft vett att alltid lyssna och förstå. Men du vet ju hur det är att leva i den här världen som är så full av brus, förväntningar, påhittade måsten och en tid som egentligen inte finns. Av allt jag vet, så förlorade jag mig. Det är jag ändå tacksam över.

Jag håller på att vakna, och gnuggar mig lite förvirrat och sömndrucket i ögonen. Tacksam för varje konstig grej jag upplever som ger mig ett aha! 🙏🏻

Andetagen som kommer in i mitt liv, påminnelser om att sluta pleasa andra och gå efter deras pipa eftersom min pipa ofta tycks vara förstoppad när jag har andras bästa för ögonen. Om det blir stopp hos mig har jag kunnat ta det 

Det är inte meningen att jag ska bli en ego jävel som skiter i andra. Jag behöver bara se mitt eget värde. Det har jag lagt i händerna på andra. Oskyldigt. Det är nog bara i relationer till män jag kanske lärt mig mitt värde, och snart även i vänskap? Jag har lite fler steg att ta, ömsesidig respekt. Inte bara från mitt håll. Mitt sätt att kunna utplåna mig för andra bör bli ett minne blott. 🙏🏻

Att vara en dörrmatta är väldigt osexigt. Livet ska inte se ut så. Inte hos andra, inte hos mig. 

Livet plockar bort. Och här står jag nu. Ensam med hunden. Jag ser vägar där jag kan gå in och pleasa, hjälpa, vända ut och in på mig för att hjälpa och se vad jag kan göra?

Eller så accepterar jag att nu är det läge att trycka på paus. 

De som vill ha mig på ett sätt, det sätt som är deras värld. De faller bort av sig själva. Det såg jag för många år sen. 

De kom in i min värld en tid för att sen försvinna. Det är idag helt okej. Jag ser det och accepterar det och sörjer det inte. Det hör till livet och vår lärdom. Jag är glad över det som var, men lägger mig inte längre platt för att passa in där jag inte ska vara. Släpper du mig, då går jag. 🙏🏻 Utan att mena illa. Jag förstår att tiden är över. Och hjärtat gör inte ont av det längre.

Det har jag lärt mig.❤️

Men jag har flera lärdomar kvar. Jag tror ändå att det kan bli lättare nu? 

Ju tystare det blir inom mig och runt mig, desto närmare kommer livet. Och jag njuter av det. 

Jag är så tacksam över att vara där jag är just idag. Jag riktigt känner hur livet äntligen flödar i mig, hur mycket jag saknat att leva.

🙏🏻❤️🙏🏻