Tidigare sökte jag kärlek. En man som skulle få mig att hitta hem. Ändå mådde jag ju oftast bra ensam, och i relationer kunde jag ändå känna mig mer ensam än när jag var det. Hänger du med?
När det gick upp för mig, alltså så där på djupet att JAG var mitt hem fann jag frid. Jag har vetat att jag kan älska så jag går sönder och att männen alltid lämnar. Men jag har efter ha förlorat kärlek alltid sett att jag tar mig upp igen, och att jag har mig själv.
Tidigare slog jag på mig själv. För att jag aldrig dög något till. Att jag alltid var bra till en början med mitt ljus och lycka, för att sedan försöka ta det bort ifrån mig. Jag kunde inte vara den jag var, och ju mer jag försökte behaga och passa in så var han inte nöjd ändå. Och faktiskt inte jag heller. Ändå ville jag inte lämna. Ville inte bära den skulden. Jag visste, att snart kommer ändå den perfekta han väljer och det sårade mig djupt. Bortvald, det var intristat i hela min själ.
Det är väl lite över tre år sen det hände igen. Jag hade inte älskat klart. Vi gick en varsin kurs. Han silversmide och jag min 3p utbildning. Han gjorde ett smycke med två pusselbitar, jag var hans pusselbit. Han skulle rista in våra namn. Jag hann tänka, undrar verkligen om mitt namn kommer stå där?
Jag fick insikter jag ville dela. Ville prata, inte skriva. Det hann aldrig hända. För han träffade sin pusselbit.❤️
I vanliga fall, sårade det mig. Men det gick märkligt nog inte att bli det. Jag har skrivit om det här förut och en del av mig är fortfarande förvånad över att jag inte grät blod över att ha förlorat någon jag fortfarande älskade.
Men jag hade upptäckt detta på djupet:
Jag vill inte att du fyller mina tomma platser. Jag vill fylla mig själv. Jag vill vara så fullkomlig så att jag fyller en hel stad och sedan väljer jag dig. För att vi två kan få den att brinna.
Under min utbildning läkte jag. Och återupptäckte allt som är jag, som jag glömt bort. Precis som alla andra sökare försökte jag fylla mina tomma rum, sökte svar. Och hade inte den blekaste om att allt var så mycket närmare än jag trott.
Vissa kan bedöva sig, fly från livet och sig själva. Det var nog den typen av män jag drogs till, så det är inte konstigt att den matchningen inte fungerade. Jag har märkligt nog aldrig fallit för en man som står stadigt. Jag var väl inte där helt enkelt.
Någonstans visste jag om min livskraft. Den styrkan, men å andra sidan var jag så skör. Balansen däremellan fanns inte. Styrkan var att jag visste att jag alltid klarar mig själv. Skörheten var att jag ville hjälpa och behaga. Som att det var mitt kall. Och det funkade aldrig.
Om mitt ljus är mitt, och ditt är ditt. Och vi respekterar varann. Jag väljer dig för att jag VILL. Inte för att jag är rädd, klamrar mig fast, är otrygg. Då blir utgångsläget helt annat.
Jag KAN vara ensam. Men tänk att VÄLJA att leva och utforska livet tillsammans med en annan.Av sin fria vilja, inte av beroende, skuld eller rädslor. I mig klingar det så jäkla fint. Det är tryggt, starkt och fritt. Precis som kärlek ska vara.
Sen förstår jag att kärlek inte alltid är lätt. Men att finnas där, stå kvar och älska ändå, tills den andra hittat andningen är fint. För mig är det kärlek.
❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar