Vår tid är nu

I natt när jag kom hem från jobbet råkade jag hamna i ett klipp där en kraftfull kvinna berättade om en händelse i sitt liv.

Mitt i karriären, livet, lyckan, hon var i sitt starkaste och hälsosammaste jag. Plötsligt började hon ändå må dåligt. Efter undersökningar fick hon till slut beskedet att hon hade en stor tumör i ena lungan. Lungcancer. Hon som aldrig ens rökt. Hur kommer sig att hon blev sjuk? Och oddsen att överleva var inte stora. Hon bröt ihop. 

Efter ha gråtit i veckor insåg hon att hon levde NU. Antingen var hon bitter och grät sin sista tid, eller så levde hon så länge hon kunde. Hon valde det senare. Det var 2020, och nu är det 2022. Hennes muskler spelade på hennes muskulösa armar och hela hon strålade av livskraft. Hon slutade med socker och alkohol. Tog tillvara på livet och det som gjorde gott.

Hon sa att hon inte visste om hon hade 6 mån att leva, 1 år eller 10. Men det vet inte du heller.

Och det vet vi inte.

Jag har flera ggr häpet stirrat när krocken borde varit ett faktum, och jag står där med gapande mun. Hur fasen är det möjligt att jag klarade mig ur det där? Senast i somras hände det, igen.

Den gången Cassandra skulle gå över gatan till mig i Paris. Jag ser motorcykeln hon inte har en aning om är på väg. En folksamling skymmer sikten för henne och jag ser att det kliv hon är på väg att ta, kan bli hennes sista. Genom nåt ordlöst ögonblick ser hon på mig och stannar upp, då viner motorcykeln förbi så hennes långa hår fladdrar i vinden.

Livet kan vara över på ett ögonblick. 

Ändå lever vi som att det är ändlöst. Ja, det tror jag att det är iof. Men tiden på jorden är kort.

Vi lever för att få det bra, för våra saker, pengar, huset, bilen, resan, kursen. För framtiden och för att gå det som vi hade då, eller för att inte ha det som förr.

Vi glömmer väldigt ofta att nåt tid är NU.

Inte förr eller sen utan nu.

Hur ofta stannar vi upp? Och bara är i stunden? Hur ofta njuter vi av det vi har och är just NU?

Det är egentligen tragiskt att vi ska behöva förlora någon som är nära för att nästan få en örfil av stunden för att fatta att det är nu som gäller!

När det är över är det försent.

Att ge den där kramen, säga det jag alltid ville säga, be om förlåtelse, kanske säga tack.

Jag har ibland sagt att jag tror jag förbereder mig för döden. 😆 För att jag säger det jag känner. Ser jag något vackert hos en okänd eller någon jag bryr mig om så säger jag det.

Min mening med att jag förberett mig för döden, tänkte jag att jag inte kommer dö med en ånger över att jag aldrig sa det jag borde ha sagt.

Nu säger jag, istället för förberedelse av död, att jag lever, och i livet delar jag med mig av min upplevelse. Av och kanske till dig, känslan jag har eller min kärlek. För att jag kan. Och är full av den.

Jag vet inte hur jag kommer vara ihågkommen den dag jag inte finns här längre. Men jag hoppas att jag berört tillbaka alla som berört mig.

Jag kan inte leva andras liv, lika lite som de kan leva mitt. Men en önskan jag har är att lusten till glädje ska vara större än att kämpa för glädjen.

Lust, eller kamp. Det är faktiskt skillnad. Ändå är det många som kämpar. Och jag förstår verkligen det eftersom jag själv varit en av de.

Om kampen är större än lusten till glädje och kärlek. Då försöker ditt hjärta berätta nåt för dig.

Gör dig själv tjänsten att luta dig tillbaka och lyssna.

❤️