Kärlekens villkor

 

Långa mess.

Undran över hans beteenden, hans så kallade kärlek. Hennes självförtroende var i botten över hur han behandlat henne. Först vilja flytta ihop, när hon var tveksam så träffade han en ny?! Inte vilja reda ut. Ser han inte sina PROBLEM? Hur skulle det då kunna bli bra? Han vill ju inte inse!!!

Tänk om HAN hade rätt? Tänk om HAN älskade mest? Tänk om det var hans listor som var de bästa? Han följde inte hennes. Om han sagt och gjort det hon behövde för att bli trygg. Men det gjorde han inte. Hans beteende var inte bra. Hur skulle det då kunna funka?

Visst blir det svårt att andas? Vem har egentligen rätt, vem har fel? Vem älskar mest, och vem minst? Vem är det synd om, och vem förtjänar skiten?

En hund är glad när du kommer hem, den älskar villkorslöst. Du behöver bara komma hem. Den älskar dig lika mycket även om du har tankarna på middagen du ska laga och glömmer att hälsa. Den älskar lika mycket, hela tiden, utan villkor på att du ska använda ett  särskilt tonfall, köpa nåt, uppskatta, berömma, och t om om du snäser, älskar hunden lika mycket när du kommer innanför dörren.

Vad missar vi när vi sätter villkor på nåt vi inte kan ta på, en känsla? Vi sätter etiketter på den människa vi påstår oss älska och den människan ska älska oss enligt den lista vi skrivit. Om den inte gör det, då älskar den inte. Iaf inte lika mycket som JAG. Då kommer DEN andres långa lista i sin tur. Och den är naturligtvis mycket bättre än partnerns.

Suck 🥺

Jag visste någonstans i djupet att hela grejen var galen. Att kriga, försöka bevisa, förtjäna en kärlek. Förminska sig, kämpa, älta, gråta, böna och be. Och ändå tog aldrig listorna slut. Det fanns alltid något jag missat, och aldrig räckte jag till, lika lite som han. Som satt där med SIN lista och egentligen hade vi skrivit samma sak. Men vi satt i varsitt läger. Ibland glimmade kärleken till, och på nåtvis försvann alla listor, vi förenades, lyckan log, men så kom ändå avståndet och vips var vi i olika läger igen.

Så länge vi är i den kampen ser vi aldrig klart. Du har fullt upp med att ta dig i försvar, få den andra att vakna upp, se sin del och ta sitt ansvar.

Suck. Igen.

Vad blir BRA av det? Egentligen? Två människor som blir mer och mer ensamma.

Ja, han gav henne en ärlig chans. Men än i dag ser hon inte det. Hon ältar, listor. ”Om han bara” leder ju ingenstans. Han gick vidare. Och det är ju så klart oförlåtligt.🙈

Jag sa att jag suttit i hennes sits. Jag värkte av kärlek, men jag klarade inte att leva på det sätt vi levde. Jag gick min kurs och började äntligen förstå en gnutta av det jag inser idag.

Och han hittade sin kvinna.

Jag skrev till min vän att om jag insett att jag inte kan leva som vi gjorde, så kan jag väl inte begära att han ska tråna efter mig? Han var ju fri. Och jag blev lycklig när han var lycklig. ❤️ Plötsligt så slogs alla listor i spillror och min kärlek blev äntligen villkorslös. Precis som kärleken ska vara. 🙏🏻

Tänk om listorna säger mer om oss själva än om vår partner? Tänk om de inte har nåt med partnern att göra?

Tänk om våra villkor gör att vi missar hela grejen? Att älska på riktigt. Och vara lycklig? Vad är listorna värda? Egentligen? Vad är det vi försöker bevisa?

De gånger vi varit som mest lyckliga. Var det då vi kände att vi var älskade precis som vi var? Eller var det när vi insåg hur värdelösa vi var i partnerns ögon och de tillrättavisade oss?

Mmm. Släpp skiten. Bara släpp. Älska som bara du kan älska. Om du släpper listorna så finns det stor chans att du ser den person du mötte. Som du föll för. Om den elaka rösten kommet och vill varna dig, förvarna om nåt hemskt. Lyssna inte. Den rösten är din lista. Och den vill inget gott alls. Den rösten därinne är den som gör dig ensam. Inte din partner.

Tro inte på det du tänker och ta inte allt så allvarligt.

Kärlek vill VÄL. Annars är vi ute och cyklar. Kärlek har inga listor och etiketter eller kamplust. Kärlek bara ÄR.

❤️