Jag har gråtit. Orken tröt. Hur jag än gör har jag arslet bak. Allt hänger på mig, allt ska jag orka, vilja, ställa upp på. Ingen rätt att vare sig säga nej eller bara få vara, vila ut. Ingen rätt att få vara ledsen eller trött. Dåligt samvete för att jag är mänsklig, och inte ens få vara det.
Så tuggade maskineriet i huvudet på mig idag. Hur ska vi kunna mötas? Hur ska de i min närhet kunna förstå? Hur ska jag orka? Det kändes som förr..
Trots allt jag vet, malde detta i mig och jag kunde inte hjälpa det. Jag såg plötsligt ingen lösning, ingen utväg och jag var bara såååå trött och ledsen. Sliten.
Så kom denna bild i min väg och jag blev bara full i skratt. 😂
Vi kikar på mitt tänkande, och mitt pussel.
Löften om hjälp att städa ut julen och bära alla kartonger upp och ner från källaren. Jag var all by myself.
Ok? Hur hemskt var det? Och disken jag diskade fast löften var annorlunda?
Att skjutsa fast ingen minsann ställer upp på mig?
Allt fixande igår gick ju bra. Jag pluggade i öronen och lyssnade på bästa ljudboken. Fixet gick snabbt.
Ja, löften bryts, ett evigt ”sen” som gör att inget blir gjort om inte mamma fixar.
Är det verkligen mina tankar som stressar mig?
När jag stod med disken och fixade så mådde jag inte dåligt.
Inte när jag plockade bort julen, eller kastade skräp, inte när jag handlade eller lagade mat.
Det var när tanken på hur orättvist allt var, allt kämpande, ensamt, osv som stressen kom.
Och det var faktiskt mest idag jag var ledsen.
Jag fick ju nämligen undan julen och disken igår. 😂 Varför stressa idag när allt var gjort?
Så underbart att jag förlorade mig helt. 😅
Det ÄR mitt tänkande som stressar mig.
02:20. Jag ska försöka mig på att sova. Ville bara få ur mig detta komiska om livspusslet.
Gnatt❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar