Jag

 

Det händer saker när människor dör.

Framförallt när Björn Natthiko Lindeblad dör. Samtidigt som jag är lättad för hans skull, att han gav sig själv friden så är det sorgligt för han är så ”stor”. 

Stor utan att vara stor, om det säger nåt. En ödmjukare själ får man leta länge efter. Gränslös och tillåtande, så där icke dömande som bara ett fåtal människor är. Sådana människor ÄR stora, utan att för den skull förminska någon annan. 

Jag lyssnade på hans bok flera ggr och varenda gång hörde jag nåt nytt. Jag köpte den i julas men gav bort den i julklapp. Måste köpa den igen. Tredje gången gillt. 🙏🏻

Jag lyssnade på Björn och Navids pod idag och en man har sagt:

Jag är mycket mindre jag idag och då får annat plats.

Navid berättade att han varit på nåt (vet inte vad) i tre dagar skulle han låta åsikter vara. De studsade från baksidan av tänderna och tillbaka. Det tog massor av energi att hålla tillbaka för honom som alltid har åsikter och tankar. Första dagen var jobbig, och lite sorglig.

Andra dagen gick det bättre. Men han kände sig tom.

Och tredje dagen hände nåt magiskt. Han var glad, lekfull, nyfiken och kärleksfull.

Vi tar tillbaka meningen: När jag är mindre jag, får annat plats.

I det som vi TROR är vårt jag. Där virvlar livet. Det fladdrar i oss från att vi öppnar ögonen på morgonen till att de stängs. Tusen intryck, massor av tankar, diskussioner utanpå och inuti oss själva. Ett jäkla kacklande. Ett jämförande, kämpande och allt utan ett slut. Tills vi sover, och då tar en annan dröm vid.

Vi kan t om vara rädda för tystnaden. Vad skulle hända då?

När jag sökte hjälp var det exakt det jag själv var rädd  för. Om jag stannade upp, då visste jag ärligt inte vad som skulle hända. Jag skulle smulas sönder. Allt skulle falla samman. Mörkret skulle fånga mig och aldrig släppa sitt tag.

Jag samtalade. Men gick aldrig sönder. Jag blev heller inte hjälpt till fullo. Hjälpen fanns inte därute. Men det visste jag inte då.

Jag är så tacksam för min inre låga, min nyfikenhet som ändå lett mig hit. Jag är kanske motsträvig ibland, men jag öppnar ändå upp.

Jag har mer och mer tillit till att släppa mitt tag. Om allt. Och låta livet sköta det som ska skötas. Jag är en passagerare på resan som får uppleva farten, stillheten, toppar och dalar. Att inte vare sig värdera eller döma är nog det stora för mig. Men ack så häftigt.

Ju mindre jag lyssnar på allt kackel och ju mer jag släpper och har tillit, desto mer kommer JAG fram. Och det är inte en ego Ankie utan tvärtom. Med det menar jag inte heller en mini Ankie som gömmer sig. De som känner mig vet att det är nog helst det jag gör när jag är i mitt kackel. 🤣

Skalar vi bort allt, yta, brus, åsikter, tankar. Allt.

Vad finns kvar? Tomhet tror vi. Men vänta lite där. Stanna upp i det du tror är tomt. Där finns DU.

Det jaget får inte alltid plats i jakten på livet. Bara små glimtar om du har tur. Av de glimtarna blir det görande. Olika metoder som du får för att komma ”dit”.

Men du finns hela tiden där, utan att du behöver göra nåt. I ditt sanna jag är allt perfekt. Ju mer vi vågar släppa, desto mer frid får vi. På riktigt. 

Det blir naturligt till slut. Eftersom vi vet att kampen är över. Den leder oss bort från vårt innersta jag. Och ju mer kontakt vi får med vår inre frid, den som faktiskt är JAG desto mer av det jaget kommer fram.

Vad är det för speciellt med det då? Frid hit och dit, du kanske är som jag som faktiskt gillar ett liv med tempo. För så lever jag.

Förr stressade jag och oroade mig. Idag lever jag fartfyllt men med ro inombords. Klart jag faller jag med, men inte så långvarigt.

När vi är i flödet händer saker. Och dit kommer vi oftare om vi inte lägger oss i,

Som i början på en förälskelse. Vi bara Är. Tillåtande, icke dömande och BARA kärlek.

En Björn helt enkelt. ❤️