2022

 

Nu är vi inne i det nya, 2022. Livet har rört på sig upp och ner och jag har mjukt följt med på resan. Egentligen borde det ha varit ett knäckande år, för varje förälder som har barn som mår dåligt kan knäcka en. Som förälder gör vi allt för våra barn, vi oroar ihjäl oss när de små liven inte är på topp. Och jag har nog sett att beviset på kärleken är engagemanget och oron. Ju mer av det, desto större kärlek, och det är barnen värda.

Tills jag gick utbildningen. Syrgasmasken på mig först. Ja, den har jag hört. Men inte att släppa allt. Jag hade en son som mådde skit, har i princip allt varit ensamstående förälder. Jag kan inte bara släppa! 

Men när jag gjorde det så hände nåt. Jag fick det berömda lugnet vi alla får som ser det Tomas och Dennis pekar på. Vi tittar efter och då händer nåt magiskt.

Tack vare det så behövde inte jag tappa fotfästet bara för att jag hade ett barn som gjort det. Jag kan stå stadigt och vänta tills hon ”drömt klart”.  Det är ingen fara. Om jag också blir hysterisk och förstärker hennes dröm så gör jag ingen större nytta. Att vara lugn när hon behöver mig som mest stärker mer. Så att hennes mående varit kasst har inte gjort mig kass. Även fast det funnits stunder där jag också gråtit. Men skillnaden på idag och förr är enorm. Det bästa är att det inte finns ett schema att följa som förälder. Vi duger som vi är.

Att hon ville till Dennis var ju otroligt. Jag har sagt om det bara är hotell hon är ute efter så kan vi fixa det ändå, men hon vill träffa honom igen. Coolt. ❤️

Blir inte livet tråkigt utan mål, drömmar tankar?

Jag är en tänkande varelser som alla andra, men fastnar inte i det lika ofta. Jag drömmer, som jag alltid gjort skillnaden är att jag vet att det är en dröm. Mål, skönt att slippa. Livet är bara så mycket lugnare och inte tråkigt. Jag trodde först att det skulle bli det. Tomt. Om man inte har nåt att kämpa för, drivet, leta lösningar osv.

Men livet är detsamma som alltid. Förutom att jag inte jagar.

Jag behöver inte lösa livet, det sköter livet självt. 

Om vi ser på hästen jag tar hand om så har jag drömmar där. Att våga rida, se vad det kan ge mig. Men jag är öppen. Redo att bara se vad som händer.

Det fanns en tid när jag hade tre hästar i två olika stall och jag for som en skottspole. Hysterisk och slet för att få ihop allt. Ville det bästa, men det tog andan ur mig och hästar som var givande höll på att bränna ut mig. Trodde jag.

Följ med mig på en hästvända.

Från att vara ett allergiskt barn och inte få uppleva dessa magiska djur. Till att en dag i vuxen ålder FÅ det! Jag tog igen allt, men i min iver så klev jag dessutom över alla gränser jag trodde fanns. Jag ville så väl.

Det gick så långt så jag bara bet ihop till min fotoperation, sen skulle jag sova och sluta med hästar. Inget för mig. Hästar skulle va kul och göra gott. Inte göra en utbränd.

Här stoppar vi.

Hur kan en häst ge så mycket olika känslor?  Lugn, harmoni, kärlek och lycka. För att i nästa stund ge stress, göra en gråtfärdig och tappa ork? Sitter det i hästen? Den går i sin hage, och gör det den ska. Den bara är, en häst.

Eller är det vad jag tänker i stunden som ger mig känslan? 

Jag kan leva hektiskt idag utan att stressa ihjäl mig som jag gjorde förr. Jag har sett lite längre. Jag kan släppa och förstå nuet.

Det jag trodde förr var att det utifrån gav mig min upplevelse. Men kikar jag på hästen så är det en häst. Lägger jag till tankar som kommer till mig så ger det mig känslor.

Om någon annan tittar på samma häst utan att tänka eller döma så är det en häst, inget annat. Men så kommer tankar till de. Men inte samma som mina. Eller hur? Och varför ska mitt fluff vara bättre än ditt när det bara är fluff?

När vi ser klart och kan lyssna på vårt hjärta är när tankarna kan skingras och vi blir lyhörda. På den där visheten vi alla har inom oss. Vi vet bara inte att den alltid finns där, ordlös. Ofta är ju de stunderna de magiska. När tid och rum upphör och vi bara är. Att möta en annan själ i den stunden eller naturen är frälsning för mig.

Att vara öppen med häst, är magiskt. Samspel, mötas utan ord. Som med barn, eller hundar.

Kärleken till en man likaså. De lyckligaste stunderna i kärlek är när vi möts just där. I vårt sanna jag, inget dömande eller undran utan vi är här och nu, i den renaste kärlek. Det är det vi är i grund och botten varenda en av oss. Kärlek.

                               ✨❤️✨