Mobbaren

Ö

Jag skriver för sällan här. Det glimmar till i mig mellan varven. Som sen passerar och försvinner.

Tomas hade ett morgonsnack för en dag sen. Jag minns inte exakt vad han sa, men det blev ett klick i mig.

Jag har tillit till att livet löser allt. Jag behöver inte grubbla, jag kan t om känna förväntan över livets vändning.

När Tomas pratade så minns jag inte vad han sa exakt om det vi har inom oss. Vägvisaren? Visdomen?

Där kom mitt klick! Ja, det är inte bara livskraften därute som löser det. 

Samma livskraft är ju JAG. Den rösten som är inne i mig leder mig lika mycket som när pusslet faller på plats runt mig. Allt är livskraft och en visdom.

Livet går sin gilla gång. Djuren, barnen, jobb, mat. Sen träna, inte träna? Sjuk häst, frisk häst? Osv. Jag tar det med ro.

Jag tittade på Strömstedt förra veckan. Sååå underbart. Jag har alltid älskat det programmet. Par öppnar sina hem och hjärtan. Och det är så intresssnt.

Lotta Engberg och soldoktorn. Ett i mina ögon ganska otippat par. Men så underbara! Framförallt Lotta. Jag hör henne säga mina ord:

Jag är där i livet när jag tycker om mig och mitt liv. Jag behöver inte en man för att vara lycklig. Jag vill inte fundera så mycket framåt eller bakåt. Jag vill vara i nuet. Här och nu.

Carl Bildt och hans kvinna. Spännande! Han sa: En relation ska vara gränslös, annars funkar den inte. 

Asså! När jag såg de så mjuknade allt i mig. Jag vill också vara kär! Vara i en sån där lång relation. Jag är ju skapad för det. Mys tankar.

Jag har köpt lyx shampo och inpackning. Hade duschat och kört på med den proceduren. Njöt av att håret är det längsta jag någonsin haft och tystade rösten som påpekade att jag behövde gå till frissan,

Med en turban runt min bortskämda kalufs, på med en svart trosa satte jag mig på sängkanten, drömmande, när jag satte på mig mina svarta strumpor som faktiskt matchade trosan.

Då tog det hus i helvete!

Den elaka kom från ingenstans, nästan örfilade mig in från drömvärlden till den hårda verkligheten.

Hur i HELVETE ser du ut?!!!

Jag tittade förfärat efter och såg exakt vad rösten menade.

Där satt en tjock liten klump. Magen gropig som vällde ut, och två fläskpattar som vilade hängandes på gropmagen och knappt ens mindes att det funnits andra dagar än dessa sorgliga.

Inte konstigt att du är SINGEL! Ingen skulle kan bli attraherad av det där! Skrek mobbaren.

Jag tittade efter och höll med. Noterade sanningen. Aldrig mer kär konstaterade jag.😆

Den där rösten kan sin sak.

Jag klädde på mig. Och såg ner på kroppen. När jag hade mina tights och tröja på mig konstaterade att jag såg smalare ut med kläder än satt naken på sängen.

Rösten var tyst. 😂

Vad menas med det? Om jag blir kär så får jag stå upprätt, påklädd och aldrig sitta naken på en säng?

När jag började skriva så visste jag inte vad som skulle komma ur mig. Men ut kom mobbaren. Och vet ni?

Min kropp är samma. Påklädd som naken.

Ibland är den stark som en oxe, ibland är den klen som en gammal kvinnas, ibland är den njutning, ibland smärta, ibland är den vacker, ibland grotesk. 

Det är bara en kropp. Skillnaden är vad jag tänker om den. På en och samma dag tänker jag olika. Även om vikten är densamma, groparna, och brösten. Ibland är brösten nätta och inte alls fläskiga. På en och samma dag.

Förr trodde jag på mobbaren. Jag kämpade och slet för att få den nöjd. Men det var den aldrig. 

Den skriker än idag. Som du märker. Jag lyssnar, men jag fnissar åt den. Gör en komedi av den elaka rösten. Jag håller me ibland. 

Min klump till kropp är inte den vackraste, och förmodligen kommer inte en man se på den som vacker heller. So what? Det är en kropp. Och den funkar.

När kroppen mår som bäst och belönar mig är när jag följer flödet även där. Släpper tankarna om hur jag borde se ut och öppnar min vidare hörsel och lyssnar till vad kroppen säger. ❤️

Sen är jag en drömmare. Och jag älskar det. Jag älskar att följa drömmar och fyllas av den fantasi drömmen för mig.

Jag är ofta i den värld där jag älskade senast. Om jag åker förbi huset minns jag känslan därinne. Och jag kan snabbt vara förlorad. Bara känslan av den kärlek vi var i. Vips är jag där. Så starkt så nuet tycks vara borta. Ibland besöker han mig på natten och då är jag förlorad igen. Jag njuter av det. Älskar att förlora mig, det är ingen fara att göra det. 

Det är som att lyssna på en bra bok, och förlora sig i den. Eller en film. Att följa med i en dröm är samma sak. En dröm. Där älskar jag.

När jag vaknar upp är det ju inte på riktigt. Han har sitt och jag mitt och det är inget jag vill ändra på. Jag är singel och jag har det bra. Drömmarna ger guldkant åt fantasin, och det tillhör livet.

Ju mindre ledsen jag blir över mobbaren, desto enklare blir livet. Det är inte ofta jag blir ledsen längre. 

Den visa rösten, är den röst som den sanna lyckan spirar ur. Den saken är säker. Och lycklig är jag ofta.

Puss ❤️