Bortvald

 

Jag grunnade lite på att bli bortvald. Det kom sig av att en nära vän jag haft valde bort mig. Hans kvinna hoppas att vi ska bli vänner igen och inte vara osams.

Jag har inte ens varit osams. Det är bara ett fånigt missförstånd. Men  kanske inte för honom. Så jag har släppt det. Och jag tror inte någon av oss lider av det. 

För min del så har jag under mina år sett att människor kommer och går. Vissa av de som gick, är tillbaka på ett eller annat sätt. Andra är borta som vinden. Det är som det ska.

Det fanns en tid där jag tog livet på största allvar. Varenda tanke iakttog jag med största allvar. Jag var en detektiv på tankar. Jag älskade det. 

Då var jag  även detektiv på andras tankar. Minsta kritik jag fick ristade jag in i min själ. Det var en sanning. Som andra upplevde mig. Det gjorde ont.

Främst män gjorde ont. De ville ha mig på olika sätt. Och jag dög alltid bara i början. Sen kom åsikterna. Och kampen, att få det att funka. Jag gick in med hull och hår. Men jag blev trotsallt bortvald.

Ibland kände jag ändå att jag gjorde nåt bra. Även om det tog slut så har jag fått respekt och vänskap i efterhand. Lovord t om. Men jag tog skammen. Även den på allvar.

Singel i många år, medans mannen direkt hittade en ny och gick vidare. Till ett bättre liv än tillsammans med mig, eftersom jag var så komplicerad och svår.

Jag började förknippa mig med bortvald. Jag väntade nästan på att ”jag gjort mitt”och när han läkt klart hos mig gick han ut i världen och förverkligade sig själv och sina drömmar.

Och det gjorde så grymt ont. Jag skulle alltid vara så in i själen ensam. När det enda jag ville var att få uppleva en familj.

Vänskap som grusades led jag också otroligt mycket av när det tog slut.

Den här vänskapen har varit viktig för mig. De vänner och de jag älskar sitter i hjärtat. Även denna.

Jag höll på att börja förklara, försvara be och böna, för att vara missförstådd är tungt.

Men innan jag klafsade ner där väntade jag. Och insåg att det är exakt det vi gör i relationer. Ville jag det? Vad för gott skulle komma ur det?

Det jag hade hoppats för honom, hade hänt. Jag ville att soppan mellan han och kvinnan skulle lösas. Och det hade den gjort. Sen att han såg på mig som han gjorde var ju hans tanke. ☺️

Det har naturligtvis varit tråkigt. Men nu gör det inget. Som sagt. Ingen av oss lider nog av det här. Och min vänskap finns alltid, och kärlek. Så korsas våra vägar igen, då löser det sig säkert.

Förr skulle jag mått fruktansvärt dåligt. Och bortvald, hade varit mitt namn. Bortvald Koivisto.

Som alltid. Värdelös och hopplös som inte ens kan behålla den bästa av vänner. Vad är felet? Mönstret?

Den isande sorg och tomhet som fyller en när man inte duger nåt till önskar man inte någon. Men hellre jag än andra. Så kände jag.

Jag skrev det här lite kort till Tomas och Dennis som förslag att ta upp på deras pod för jag gissar att många känner igen sig.

Vi kan känna oss bortvalda av släkt, barn, chefen, föräldrar, vänner osv osv

I nästa pod kommer de ta upp detta. Spännande, eller hur?

Den största skillnaden nu är att min kärlek är fri, precis som tanken.

Det går inte att styra kärleken lika lite som tanken. Vi gör vårt bästa för att försöka, men likt förbannat så far den iväg likt vinden, dit den behagar. Jag ville alltid så väl. Det va det som drev mig. Men det blev ju inte som jag tänkt. Tvärtom. Och ju mer vi kämpade med att lösa saker, desto värre blev det.

Att ha tillit är att våga lita på att det blir bra. 

Tänk bara när mannen trott på sin tanke att han minsann var den som älskade mest!

Jag lyckades inte ge det som behagades och då älskade jag mindre än honom. Som en tävling.

Vid slutet, nästan på dagen efter älskade han nästa. Och då funderade jag alltid på hur män egentligen älskade? Vad betydde kärlek när de så snabbt älskade nästa och glömde det som varit, mellan oss? Det plågade mig.

Tills sista gång det hände. Nu slapp jag och mina känslor stå till svars. Nu kunde jag släppa allt fritt.

Och det var en lättnad att bara älska och känna att det här är villkorslöst.

Insikten kommer att det borde vara så i alla relationer.

När vi är förälskade, nyblivna föräldrar eller står inför ett spännande projekt och är vidöppna. Vi vill alla väl, lyhörda, fulla av energi och ödmjukhet. Villkorslöst. Om någon gör ett misstag eller säger fel är vår kärlek så stor och icke dömande så inget spelar någon roll. Vi ÄR kärlek.

När vi tappar det är vi förlorade. Och vi inte har en aning om att vi ÄR kärlek. Alltid. Vi tror på andras påståenden, den inre kritikern, på allt där ute. Vi tror att allt handlar om oss, och att människor och världen vill oss illa. När vi egentligen ÄR kärlek, 

När M gick till sin kvinna och släppte allt. Då startade han om. Helt rätt!❤️

Jag kunde släppa alla rädslor att såra honom och inte älska honom på det vis han behövde. Och där  klev min kärlek fram som en virvelvind. Istället för som alltid annars fyllas av en massa skit och hemska tankar så fylldes jag av kärlek. Kärlek vill gott, och det var vad jag önskade honom. Jag behövde inte hans kärlek för att älska honom.

Jag skulle kunna älta allt som varit och hänt i mitt liv, men det gör inget gott.

Att väljas bort. Som jag så många ggr upplevt det. Vi kan titta på mina yngre barns far. Han finns kvar. Fast på ett annat sätt än en partner. Och löste inte livet det ganska bra ändå? Som par var vi katastrof men så här är vi toppen. 😃

När vi i all gegga och sorg tror och tar det vi tänker på allvar går vi sönder. Om vi släppte det för en stund, och kikade lite på allt vi tänkt och trott på. Vad av allt som virvlat framför våra ögon som en film hände egentligen?

Jag blev ingen sångerska, skridsko och skidstjärna, biståndsarbetare, omgift mm mm mm

Andra galna tankar vi haft som bara är tankar. Infall att kliva fram framför en långtradare, kolla om han har en tupé, ställa sig på Arlanda och skrika och skratta hysteriskt, greppa en barnmorska mellan benen, fjärta i kyrkan. Vi kan tänka va faen som helst. 

Om du plötsligt får tanken på hur det skulle kännas att kyssa grannen, hur hens tunga skulle kännas mot din? Den tanken tar du på allvar, du undrar hur 17 du fick den tanken? Du kan fyllas av dåligt samvete gentemot din partner fast du aldrig ens känt eller känner attraktion för en granne du knappt hejat på.

Tanken på om masken som fågeln nyss fångade, plötsligt ser du framför dig hur masken får vingar, blir en vacker fjäril som sliter sig loss. Med sina vackra stora vingar kan fågeln inte fånga den längre,

Fantasi som fantasi. Båda är en dröm. Och vi drömmer oss igenom våra liv. Vi drömmer mer, än är här och nu.

Och det är helt i sin fulla ordning. Men när tankarna gör oss illa, och vi kliver in i mardrömmen, bjuder in andra i den. När de ska stå till svars för vad jag drömmer om. Då går det snett.

Och när jag glömmer att den martyr jag målar upp inte ens finns. Det är inte alls jag. Lika lite som fjärilen i min fantasi. Eller grannen. Då har jag haft jäkligt ont i onödan.

Så åt helvete med att vara bortvald. ❤️

Om vi skippar att döma allt som händer då klarnar det lättare. Att våga släppa lite, se vad som händer, kunna vara nyfikna inför det okända som vi försöker kontrollera.

Framtiden är en fantasi. En dröm. Den finns inte mer än i vår tanke. Coolt va? Att våga låta det vara så, och se vad livet för oss känns berusande.

Sen möter vi människor under resans gång. Men ingen av oss är bättre eller sämre än någon annan. Vi bara är. Kärlek. I grund och botten.

Puss!