Attraktion

 

 

Vem ÄR du?

Som ser mig på ett sätt ingen annan sett. Som är så ödmjuk och varm så jag gråter?

En gång har vi setts och pratat några ord. Och plötsligt small världen. Jag fattade noll. Av alla de vackra och starka kvinnor uppfattade du nåt hos mig. Den tysta.

Du är vidöppen på ett sätt jag aldrig sett, mer än kanske hos mig själv.  Det flödar fritt. Även fast vi inte känner varandra känns det som hela din uppenbarelse säger:

Jag är här nu.

Idag när jag gick med hundarna njöt jag. Balanserade på stigar med is, nära att jag halkade flera gånger. Vädret varmt. Så skönt!

Rösten kom från ingenstans:

-Jaha degklumpen. Hur ska du kunna möta en så vacker och karismatisk man? Vad har DU att erbjuda?!

-Ja.. det vet jag ju inte än. Vi har inte träffats. Jag får väl träna hårdare då så jag slipper skämmas?

-Det hinner du ALDRIG! Du började ju träna i somras och det är bara 6 kg som lämnat din kropp hittills. Det skulle innebära att i den takten kan du träffa honom om först ett år.

Jag fick en ilning av skräck när jag tänkte på  om någon skulle röra min kropp. Den som legat i dvala så länge. Hullet som ligger för mjukt där jag skäms. Inte kan nån peta på det! Min deg! 😆 Kanske har rösten rätt tänkte jag sorgset.

Av alla kvinnor. Vackra, välvårdade, med perfekta hem och karriärer så råkar han få syn på en industriarbetare med hull. 😂 Stackarn. Jag kanske måste tala om det för honom. Att han misstagit sig.

Jag gick vidare, lite full i skratt. Det är lite kul med rösten för den kan göra mig full i skratt också.

Jag gick förbi en bäck. Vattnet virvlade fram. Jag gick ner och tittade.

Föreställde mig en stock som hindrade flödet. Och såg klart vad tanken gör om min kropp, andra intressantare kvinnor än mig.

Det stoppar flödet.

Jag kan acceptera det rösten säger. Min kropp ÄR lite för mullig. Men om den tanken på det blir för stor så stoppar det upp allt härligt som livet KAN leverera. 

Och tänk om ett liv med honom löser det automatiskt? Eller inte? Att lite hull är inget att lida för?  Vem bryr sig? Egentligen? Vi har inte ens träffats. 😃

Jag gick vidare. Jag mötte en kvinna med två hundar. Pratade med mina tjejer när jag plötsligt handlöst föll i marken.

Skosnörena hade fastnat och jag ramlade. 

-Faen, vad pinsam! Skrek rösten i mig. Du ramlar framför folk när det inte ens finns is att halka på!!

Kvinnan med hundarna undrade hur det gick?

-Bra, sa jag skamset.

Linkade hemåt med orden pinsamt viskande hela vägen hem.

Jag kollade in min värkande kropp. Vänster hand redan blå och lite svullen, ont i knä och stortå. Lite skav på armen.

Pinsamt, fortsatte den viska den där jävla envisa rösten,

-Varför det?! Att ramla är ett fall, skosnören som fastnar. Vem har bestämt att som vuxen får du inte ramla? Man gör ju inte det med flit!

Precis. Där tystnade den.😆

Nu ska jag ta en kopp kaffe i solen och njuta innan jag ska in på fabriken och jobba. Håll tummarna att min vänstra hand bättrar på sig. Är lite beroende av den.

Puss och kram från ett klantarsel till degklump. Men en attraherad sådan, och det är faen inte fy skam! 🥰