Att stå i fokus

 

Jag slänger mig ut. 

Jag är mer än lovligt rädd. Hjärtat dundrar på i panik mellan varven. Och nätterna följer mig med panikdrömnar.

Allt handlar om Måndagen. Då jag ska sjunga på en begravning. Bara jag skriver detta blir jag matt.

Jag har sjungit förr och min nervositet har blivit betydligt bättre än det varit. Då allt var svart, jag trodde jag skulle skita på mig, rent av dö osv. Jag var helt fast i tanken. Jag hade olika procedurer som skulle skänka mig trygghet.

Numera vet jag vad jag fastnat i och då har det blivit lättare. Även om jag inte har kontroll över rösten som kommer ur strupen, och den har jävlats länge med mig så har jag gjort mitt bästa. Och ingen har krävt mer av mig. Inte ens jag själv.

Nu skenar hjärtat okontrollerat och det stör mig. Allt isar till i mig av skräck.

Att stå i en främmande kyrka, på en begravning mitt bland de sörjande ger mig panik. 

Och det är länge sen jag kände den totala skräcken som att jag inte har nåt att stå på, och jag kan inte göra annat än att blunda och hoppa.

Rösten är som den är. Den lever sitt eget liv. Och att stå i fokus, vad är det för farligt med det? Sången är bara kryddan i inslaget. Det handlar inte om mig.

Jag ska sjunga Jennys mormor upp till himmelen. Och hjälpa de med sorgen, och kanske läka. Musik gör så mycket.❤️

Jag får vara en del av det. I deras stund. Bygga osynliga broar kanske.

Ok. Där har hjärtat stillat sig, 

Det är inte måndag nu. Tanken för mig framåt till en tid som inte ens finns. 

Jag har inte en aning om hur det ser ut eller känns på måndag. När jag förlorar mig i tanken och blodet isar då finns inget annat. Jag blir helt blind. 

Men jag sitter ju i soffan. Med hundarna och ljudet av barn som vaknar. Varför göra sig en bild av något jag inte har en aning om?

Kanske det är dags att sluta att gömma mig? Kanske det är helt ok att ställa mig och sjunga på svajiga ben utan kontroll? Det brukar det vara.

Sen verkar Andreas så trygg. Jag som haft svårt att sjunga inför andra. Jag kommer nog kunna luta mig emot honom.

Att stå i fokus var förr något jag gick i kurser för. Rädd. Framförallt att sjunga. Ändå utsätter jag mig.

Jag är fascinerad över de som gillar att sjunga. Och som så lätt bjuder på sig själva.

Jag är inte där än. Kanske jag aldrig kommer dit heller. Men när en vän ber mig vara med på en stor stund. Om det är giftermål, dop eller begravning så kan jag inte säga nej.

Och kanske sången skulle kunna vara lite lättsam också? Inte vara i stundens allvar.

Mm, det är nog där en liten pusselbit fattas. Att ha kul. ❤️

Solen lyser därute. Det är lugnt inombords. Det känns nästan som när jag panikgråtit och lättnaden när sorgen släppt. Det är bara frid kvar. 

Jag vet inte om friden stannar. 🤣 Den kan pendla beroende vilken tanke som kommer, men just nu är det stilla. Även om bilden kommer av kyrkan där jag ska sjunga.

En långpromenad med hundarna. Lyssna på låtarna och mitt hjärta som öppnat upp åt alla möjliga håll känns som en spännande sak att höra.

Och jag NJUTER av att andas igen. I lugn och ro.

Tack Dennis och min inre visdom för att jag kickades rätt.🙏🏻