Närvaro och rösten

Barn och ungdomar, och även vi vuxna är alltmer uppkopplade. Ingen nyhet.

Det jag kan tycka är sorgligt är att mobilen alltid är med. Jag ber barnen lägga undan den. När de plockar ur disken ur maskinen, ber jag de plocka ur den utan mobil. Gör en sak i taget.

Men under träning, i duschen, på toa. Ja, precis överallt, hela tiden är mobilen med.

Vad betyder det att aldrig känna? När du tränar, hur jobbar kroppen? Hur känns det? Känslan i att laga mat? Osv

Idag insåg jag att närvaron i det vi gör försvinner när vi alltid stimulerar oss. Precis som att varje stund av tystnad, eller rent av dötid är något som måste undvikas till varje pris.

Jag är inte en skenhelig ängel. Visst tar jag också upp mobilen när jag får en stund över. Men den styr mig inte lika hårt som barnen. Och det känns sorgligt. Kontakten med den inre kärnan försvinner i suset och duset av den skärm som är viktigare än allt.

Och livet missas.

När är jag mest närvarande?

Och här får jag nog erkänna att jag är närvarande ganska ofta. I möte med en annan människa. Jag kan bli helt uppslukad i möten. Jag är närvarande med djuren, i smaker.

Närvaro och i flödet. Är det lite samma sak?

Mindfulness och sådana saker övar oss att vara i nuet. Känna stunden.

Och det är egentligen  sorgligt för stannade vi upp ibland så finns ju allt där. Medvetandet och närvaron är ju alltid tillgängligt. 

Att föda barn. Det är maximal närvaro, så jäkla grymt. I den extrema smärtan så är livet starkare än någonsin. Ur den stunden när det inte finns tid så är allt bara liv.

Även när barnet är litet. Då finns ingen tid. Jag har följt barnets rytm. Känt det, älskat och förstått med miner vad det behövt. Närvaro.

Precis som nyförälskelse. Att vara nära, lyhörd smeka hud, lyssna på andetag.

En soluppgång, en låt. 

Ibland stannar bara livet till. Då finns inget annat. Inte mitt skal, kön, inga tankar, ingen stress. Allt bara är.

Kanske det är detta som räddat mig ifrån mig själv.

Stressen och jakten jag hade under så många år. Det var inte bara en gåta för andra utan även för mig. Min mamma var övertygad om att även jag skulle få en stroke och dö ifrån henne. Min livskraft och njutning till att leva har alltid varit stark. Och min nyfikenhet 🙏🏻

För några år sen när Gabriel mådde skit berättade han om att han hade en röst i huvudet. Jag fnissade och sa  att det inte var nå konstigt, det har vi alla. Han var väldigt skeptisk till det och trodde mig inte. 

Jag har nog ofta skrivit om mina inre dialoger 😁

Och där kommit till klarhet. På nåtvis har det alltid varit lätt att skriva.

Kanske för att jag släpper och bara skriver det som kommer.

Förr trodde jag på rösten. Grävde och analyserade. Jag var ofta rädd, och det begränsade mig.

Jag har själv sett vad det gör med oss när vi tror på det vi tänker.

Relationer går i kras, vänskap upplöses, krig och elände.

Jag var irriterad igår, för jag trodde på tanken som spelades upp i mitt medvetande. Jag såg scenarior och jag va inte glad. Utnyttjad men kunde inte säga nej, ett offer också.

Men tjong, så vaknade jag för inget av det jag trodde hände. Inte ens i närheten. Allt blev bara glatt och tokigt.😁

Jag älskade även förr när detta hände, och då förstod jag inte som jag gör idag. Men jag har alltid sett när knäppet på näsan kommit. Och jag  har alltid ÄLSKAT när det inte blev som jag trodde.

Rösten därinne kommer alltid prata. Och ibland kommer jag trilla dit och fastna. So what? Så länge jag vaknar är det ju ingen fara. 😁

Och livet är ju spännande. Som människa hör det till att drömma om natten och om dagen. Det är bara drömmar. Däremellan glimmar livet till i sin fulla glans. Släpp och lägg åt sidan. Det är grejen. I tystnaden träder livet och närvaron fram. Och den rösten som talar bortom bruset. Den har all vishet som finns. Den rösten ska du alltid lyssna på när den väl gör sig hörd och om du har turen att höra den.

Sätt dig i soffan och gör ingenting. Lyssna. Vad händer då? 😍