Tonår och humör

 

Vem har sagt att det är lätt att vara förälder? Inte jag. 😁

Det är en gudagåva att få ha fött fyra underbara barn till världen. Men det är också en plåga mellan varven. Det flyter inte alltid på så himla smidigt.

Men vilken relation gör det?!

Nu dyker det upp sidor av hat, skrik, groteska ord. Och beskyllningar som inte känns rättvisa. Långsinthet utan dess like. Och flyktvägen bort från mig. Det tar DAR innan kontakten återupptas.

När detta hände förr krossades min själ. Två av barnen kunde jag bråka med utan att gå sönder. Den ena hade magiska knappar jag kunde trycka på. Vips, så var det över. Den andra fattade grejen inte jag förstod. 

-Vadå? Du var ju bara arg konstaterade han lugnt när det dåliga samvetet brann i mig då jag tyckte jag var den sämsta mamman i hela  jävla världen. Hur FAN kan man ens få bli arg på sina barn?!

Efter mina insikter händer det ändå att jag blir arg. Och kryper ner på nivåer som inte alls är behagliga. Hjärtat klappar när beskyllningar haglar över den värdelösa mamman som är den värsta som finns.

Men snabbt vaknar jag till. Jag blir inte arg eller ledsen som förr. Och OM jag fastnar då klappar hjärtat och då fattar jag att de fantasierna inte hjälper någon.

Jag pejlar läget i flocken. Tycker ni också att jag skriker?  Inte kan lyssna? Inte trösta? Upplever ni att det inte går att prata med mig?

De barnen som är i harmoni känner inte så. Och de vet att vi alla är pain in the ass ibland,

Och det är ok. Faktiskt även för mig. Jag har alltid bett mina barn om ursäkt om jag trampat någon på tårna, förklarat vad jag menat med det jag sagt. 

Jag har förr grunnat på det där. Att jag sopar rent så jag slipper bära med mig skit som jag kan släppa genom att be om ursäkt, eller när en relation tar slut tacka för mig.

Som ett sätt att dö i frid. När jag ligger på min bädd af död, då är det klart. Ingen ånger. Inget ”jag borde”.

Livet ÄR lättare idag när inte hetsen att jaga svar, göra så himla rätt hela tiden att ALLTID, ALLTID vara steget före. Bara det sättet att leva ger mig andnöd idag när jag tänker på det. Jag vände verkligen ut och in på mig själv. På alla plan. Jag trodde jag gjorde rätt.😒

Att få släppa det. Det är en lättnad. Och det gäller att våga ha tillit till att saker löser sig. Nästan ha lite is i magen. Där jag förr petade, redde ut, försökte lösa allt. Där låter jag det vara. I tystnaden finns svaret. Jag behöver inte ha vare sig rätt eller lösa allt.

Förvisso kan det ibland nästan kännas känslokallt. Att inte springa efter. Peta, prata ut.

Som nu. Iskylan, hatet. Jag såg det. Jag var inte ens värd en blick. 

Jag gick ut, lämnade pappans lägenhet med barnet. Mötte den fuktiga kvällen och fyllde mina lungor med luft. Jag hade tränat och kinderna glödde. Skönt att komma ut. Hundflickorna var lyckliga. Och direkt var jag i nuet. I den enda stund som fanns. 

Barnet hade sitt tankefängelse. Sin bitterhet.

So what? Det var inte min värld.

Poff! Så släppte jag det. Utan en aning om barnet någonsin kommer mig till mötes. Eller hur det löser sig.

Numera vet jag att det gör det. Och mycket snabbare om jag inte lägger mig i. 🙏🏻

Jag älskar mina barn. Och jag är inte alls en perfekt mamma. Jag är skit dålig ibland. De får lov att hjälpa till fast de inte vill. Jag tjatar och gnatar fast jag borde veta bättre. Jag skämmer bort de fast de inte verkar ha en aning om det. Det tar mig nog för givet en hel del.

Men vi är en familj. En galen familj med mycket känslor och kärlek. Jag älskar var och ett av mina barn högt och unikt. De är inte heller perfekta. Och vilken tur att vi inte behöver vara det för att vara Koivisto flocken.

Kärlek till dig ❤️