Nåt vill ut

 

Jag skrev på min andra blogg om den röst som viskar att jag borde ha en pod.

Den elaka rösten har skrikit ut allt den tycker om saken, men den lilla tysta viskningen fortsätter att viska.

Jag förstår inte varför? Kan jag inte bara få fortsätta att skriva? Jag är mer trygg med att skriva. Den elaka rösten i skallen har så mycket rätt. Det skulle vara ett kliv jag inte alls känner för.

Ändå viskar den andra rösten vidare. 

Jag skrev också om en lärare på en coachutbildning.

Jag fick mycket skit för att jag skrev på  Fb. Jag lyssnade på honom, men delade inte hans syn fullt ut. Bekräftelsebehov osv. 

Jag tycker om Fb. Den har lett mig till mer vänskap i livet. Jag stör mig inte på andra, ser inte det som bekräftelsebehov. Och om de behöver det, so what?!?!

Jag gillar det. Men jag skulle plockas ner lite på jorden.

Å andra sidan var det inte bra heller när jag inte gjorde reklam över blogg, musik osv. Som han gjorde, via Fb. 😅

När han triggade att jag skulle ha ett bekräftelsebehov så väckte han bara den lilla i mig. Hon som vet att hon inte är nåt. Inte värd ett skit. Där i det hörnet, är jag trygg. Där betraktar jag skådespelet i världen. Jag behöver inte delta.

Ibland lockar ändå livet ut mig. Och det älskar jag. Det gör mig levande. 

Den lilla elaka, den lyssnar jag lite mer roat på idag. Om jag ens lyssnar. Den vill inte alltid så väl. Och jag har sett att när den tystnat så kommer en visdom fram. Som försvinner när ekot är för starkt av den andra röstens tillsägningar. Den är kontrollerande, den som tycker jag ska stå på min plats.

Ena sidan trivs där. I det självklara, där det är som det alltid varit. Men utforskaren. Henne stoppar man inte. Inte i längden.

Förut trodde jag att det var mina mönster, min personlighet osv som gjorde att ingen man klarade mig. Jag var fel. Och jag fick det bevisat gång på gång.

Jag har ett nytt synsätt på det. Och i denna stund så kan jag se att livet ger oss nya vägar. Jag minns när jag träffade Jocke och jag skulle bli en Svensson. Nej!!! Jag skulle ju ut och rädda världen! Jag ville inte leva det livet!

Men så blev det. Iaf i några år. Och även här var dubbelheten på plats. Jag gillade att vara mamma, det första klicket när Cassandra föddes var just det. Äntligen hade jag kommit dit, jag var ämnad till att vara mamma. Jag älskade det. Jag var hemma i min mammaroll. Jag visste.

Kärleken visste jag inte alls. Inte man & kvinna. Och det är jag tacksam för idag. Just i denna stund när jag kan se det, så blir jag så tacksam så tårarna stiger.

Jag var en kämpe. När jag älskat, då har jag älskat. Och kämpat. Försökt gjort rätt.

Jag kan se att slutet av allt kämpande faktiskt blev bra. På alla plan. Och utan slut, inga nya vägar, inga nya öppningar. Mitt liv är rikt. Och idag med ro. Inte den hysteriska jakt jag levt med tidigare.

Visst, mitt liv ÄR fart. Det gillar jag. ❤️

Med en man vid min sida hade jag inte kommit hit. Jag hade aldrig fått den här visdomen. Med det menar jag inte att det är en mans fel. Jag hade däremot haft fullt upp med att behaga, kämpa, gråta och slita mitt hår, för jag var värdelös på att göra någon lycklig. Precis. Det var så jag levde.

Med mig och barnen är det en annan trygghet, och jag har inte behövt lägga energier på de spel och den kamp jag haft i kärlek till en man.

 Då har annat kommit fram. Och ingen har stoppat mig. Jag har vågat utforska, ta kliv och då blommar hon. 

Hon som inte skriker så högt. Hon som tar över när jag skriver. Hon som ser ut igenom mina ögon. Den kraft som är jag, ❤️

Jag har ju ingen vilja med min blogg, att nå ut. Jag gör aldrig reklam över den. Tvärtom. Om någon hör att jag skriver och de blir nyfikna så säger jag snabbt:

-Det är inget jag skyltar med.

Då brukar de tystna.

Vem fasen behöver veta att jag har en pod om jag gör en? Vem skulle hitta den? Jag menar de som är stora gör allt för att folk ska höra den.

Jag kan väl göra det för min skull? Som nu när jag skriver, och när jag sjunger. När jag släpper det fritt och ser vart det landar. Vad som kommer ur mig?

Det pirrar som svar därinne. Vad mysko det är.

Jag vet inte varför, men ibland ska vi inte veta. Det är det som är grejen. Tillit till att låta det får vara som det är. Och låta saker hända utan att jag lägger mig i.

Och en sak till. Jag längtar efter min man, jag tror att jag börjar bli redo för dig nu. Jag var nog inte det tidigare. Även om det säkert skulle va läskigt, så vill jag ha hela kittet. Och jag tror att det skulle bli bra. Spännande. Och mina sår som skulle triggas. Det skulle va intressant att äntligen möta de med trygghet. Även om jag förmodligen skulle vilja fly mellan varven, 

Innan dess ska jag fortsätta leva. Och jag älskar det. Att vara med mig själv är ett toppen bra sällskap.🤣

Livet 💖