Rävsaxen

 Jag behöver prata. Med mig själv. Se inåt och inte jaga utåt. Jag jagar tiden, själen, alla måsten, stänger synen och hörseln och helst också hjärtat. Den här jävla rävsaxen  är mitt eget förfall. Varför fortsätter jag?!

Det händer saker jag inte kan blunda för. Som jag behöver hjälpa till med. Men jag kör samma race som alltid. Och det är tills jag stupar typ. En resa ska rädda mig, sen kommer jag hem och då kör jag vidare. 

Sanningen är att jag kan tydligen inget annat. 🫣 Det finns bara jag. Om några veckor är syrran hemma, då är vi två. 

Det är dock inte bara en sak just nu, utan flera och stressen kryper mellan varven. Skottspolen far som en pingpongboll och försöker fixa. Och jag kan inte göra alla nöjda. Allra m inst mig själv. 

Jag har semester. Det GÅR att ha semester och njuta FAST livet är som det är. Och det är sant. Min lilla Nante som sov med mig och gjorde så jag kände mig som en mormor på riktigt. Vi hade så ROLIGT. Kärleken i mig värkte. 

Men så finns det en molande känsla, en stress och den vill jag inte ha. Jag gör så GOTT jag kan. 

Tänker på Sofias ord: Jag beundrar dig!

Det värmde och fick mig att stanna upp. Lite som en påminnelse att jag gör allt jag kan och lite till. Och det är tillräckligt! Jag måste inte måla rummet, tvätta bilen, laga 50 maträtter och städa två hem. Jag FÅR göra så gott jag kan, och helst lite mindre än mer. Så jag kan andas. Samla ihop mig. Som jag gör nu. Jag behöver det, jag behöver mig. 

Jag blir extra ledsen över motarbete och nonchalans just nu. För jag är snäll flicka. Mig kan du lite på är stämplat i pannan. Själv möter jag motsatsen. Som en spottloska rätt i nyllet.

Och jag förstår inte. På riktigt förstår inte. Jag vet än idag inte vad jag ska göra av det där. Vill inte leka den där leken längre. Vill hoppa av. Orkar inte vara den snälla som ger, ger, ger och ger lite till. Och får skit. Jag är tydligen OTACKSAM! Jag får skit av den andras misstag, som inte ens är mitt. Jag ser det. Men vet inte vart jag ska göra av det? 

Varför lär jag mig inte det här? Det är som en envis följetong. Sen stressar jag på ett sätt jag gjorde innan 3p. Livet vill ANNAT nu. Och inte heller här förstår jag. River mig i skallen och försöker fortsätta och hoppas att jag håller ihop. 

Jag vill njuta av den svenska sommarnatten. Alla dofter, bada i sjön, se mitt vackra land, rida hästar i skogen utan rädsla, äta solvarma smultron och blåbär med Wendy. Leka i skogen med Nante. Prova mitt tält jag köpte. Se mina föräldrar bli friska. Åka på en kryssning med Gabriel. Se mina hundar glada. Jag vill grilla, sjunga, hänga med vänner och köpa en häst. 

Jag hoppas jag kan få till något av det här utan att det gnager i mig. 

Tur nog är det en ny dag i morgon. Några telefonsamtal ska avklaras. Sen finns det att göra. Jag behöver sluta JAGA. Jag håller inte för det livet längre. 

Jag behöver få in grejer som JAG behöver och vill OCKSÅ. 

Balans. Inte bara ge, utan också ta emot. Fråga mig, vad vill jag? ❤️