Ja, jag lärde mig aldrig att äta fint. 😆Eller bli den vackra kvinna som lätt passade in, tog för sig och klev framåt och uppåt. Jag lät hellre andra ta platsen, såg andras sår, älskade djupt.
Idag är jag 55 år och just i denna stund vill alla masker falla till marken. Jag vill gråta. Mitt liv blev bra.
Men vad ville den lilla flickan med den kladdiga munnen, egentligen? Om hon själv fick välja?
Så har jag levt mitt liv. Låtit andra välja. Vänner, familj, samhället , chefen, mannen jag älskade och mina barn.
Som en mjuk varm filt så levde och lever jag helst efter andras vilja. Men numera stretar och skaver det.
Det blev extra tydligt denna sommar med sjuka föräldrar och att passa upp på en tonåring som är exakt som hon ska vara. En tonåring som sätter sig själv först. ❤️
Men plötsligt fick jag stress. Jag gick på autopilot, gick från A till punkt B. Betade av och levde inte. Andetaget fastnade i halsen, flämtande.
Jo, visst kom stunder av liv, det går inte att vara jag utan det. Men alldeles för lite, och jag visste att jag var förlorad. Jag vet inte hur jag klarade av att stå upprätt.
Rösten sa åt mig nyligen: Bit ihop nu, tills du ska till Gran Canaria. Det är inte lång tid kvar, bit ihop bara.
Jag stannade upp. NEJ!!!! Jag ska inte leva så längre. Att bita ihop, och SEN kan jag bryta ihop och komma igen. Nej, nej, nej!!! Jag har levt så alldeles för länge.
Jag minns när jag var på rehabresan för 9 år sen.
Jag var bara jag. Inte mamma, vän, dotter, flickvän.
Det var fantastiskt! Jag hade min egen bungalow och fick möta en helt ny tjej. Gran Canaria flickan. Kanske det är den sidan av mig jag möter i min ensamhet och som jag ÄLSKAR.
När jag kom hem visste jag inte hur hon skulle få plats? Och det fick hon inte. Jag minns att jag var ledsen över att jag inte fick ihop det. Livet återgick snabbt till det gamla, och stressen var ett faktum. Den fria flickan bleknade och försvann.
Jag älskar verkligen att vara jag, bara jag. Jag älskar ensamheten. Här är allt sant. Lugnt, ingen som behöver nåt av mig eller jag behöver anpassa mig. Jag ÄR.
Jag tror att jag behövt såna doser i mitt liv, men inte förstått det. Att bara stänga ute allt brus ibland och andas. I min takt, mina andetag. Inte försöka hjälpa alla andra att andas.
Det är ingens fel, jag visste bara inte bättre och vet det tydligen inte nu heller när livet rusar. Jag tror inte jag har rätten att säga nej.
Kanske det blir mer påtagligt nu när jag blivit ensam mer, att då tittar min fria flicka fram mer och mer att jag behöver värna om den sidan i mig, vara rädd om min inre blomma och ljus. Att bara FÖRSTÅ att jag är lika viktig som andra. Verkligen på djupet förstå det.
På senare tid har jag fått till mig mycket om vilka jag omger mig med. Inget fel på mina vänner. Men jag behöver kanske vidga min syn.
Jag är med i en grupp som är lite lustig. Jag passar inte in där för fem öre. Det är ett sånt obehag för mig, och det händer sällan eftersom jag är som en bläckfisk, mjukt anpassar mina armar vart de passar in. Men här funkar det inte riktigt. De är både högutbildade, intelligenta, vackra och starka kvinnor. Sen jag, en nolla. Och nej, det är inte ofta eller aldrig jag känner så. Kanske för att jag inte vanligtvis umgås med denna typ av kvinna.
Jag har fortsatt. För jag är nyfiken. Hur hamnade jag där? Vad ska det lära mig?
Jag har aldrig tänkt på allvar att jag kan säga nej. Det här passar mig inte. Tack och hej!
Inte för att det är något fel på de, absolut inte. Men de är inte mina personer.
Att omge sig med de som är mer likasinnade och kanske kan påminna mig lite mjukt att styra in på rätt väg, hjälpa mig möta det jag behöver för att slå mig fri från de påhittade bojor jag satt på mig själv. Som säger, släpp ut dina tårar, gråt. Jag finns här.
Direkt kommer känslan att jag vill vara ensam i den stunden. Men kanske det är utmaningen att släppa in?
Jag har själv alltid älskat när andra släpper in. Som lätt kan öppna upp och låta mig lyssna och hela deras sår.
Men först måste jag nog göra jobbet ensam? Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar