Det knackar på

 Mitt i min röra och i mitt pyssel knackade det lilla på det därinne. Jag beslöt mig för att lägga allt åt sidan och lyssna, se vad som ville ut? 

Livet har fortsatt lite sådär avdomnat men ändå börjar ljuset titta fram. Serier är slut jag har glott på och tänker att jag ska försöka mig på att ta bort sånt som stjäl det fina  från mig. Det som stjäl tid, utveckling och liv.

Jag läste mitt gamla inlägg innan jag satte mig ner och det var en sak därifrån jag hade fått till mig nu. Hur viktigt det är att jag förlåter mig själv. Det är en bit som skaver periodvis i mig och som jag inte riktigt förstår. Men jag behöver släppa det, se på mig med kärlek även om inte omvärlden gör det. 

Vi kan inte hitta lyckan därute, och detsammar det nog med förlåtelse och förstående. Alla ser inte på en sak från olika infallsvinklar. Själv älskar jag det. Jag kan förstå ett tjafs från olika personer som deltar. Varför de känner som det gör. Medans vissa ser från ett håll. 

Det är nog så att vi inte alltid hittar förlåtelse heller därute, utan även det behöver komma inifrån.

Jag har en bit kvar att jobba på och det är att jag alltid vill bli förstådd. Skitsamma? Om jag gör mitt bästa men stångar huvudet i väggen för den andra har inte möjlighet eller vilja eller ens kärlek att öppna upp och ta emot mig. Varför är det en så stor del i mig att vilja vara förstådd? 

Går det inte att mötas klipper folk banden. Utan förklaring eller försoning. Poff! Borta!

Medans jag vill släppa i frid. Så inga rester av vare sig smärta eller ”tänk om” finns kvar. 

Men snälla älskade jag. Skitsamma! Människor kommer och människor går. Jag kommer fortsätta ha ont så länge jag tänker och grämer mig. Och vilken nytta gör det? 

Med all erfarenhet jag fått hittills så vet jag att vägar kan korsas igen, försoning kan komma på oväntade sätt. 

Jag kan inte ta det ansvar som inte är mitt, från en tid som inte längre existerar. Det som har varit har varit och framtiden har inte ens hänt. 

Jag finns här och nu. Och mitt hjärta behöver tas om hand. Av MIG. Det behöver inte andras godkännande för att slå. Inte ens att älska eller leva. Det slår av en egen kraft och fick de första hjärtslagen av en unik livskraft. 

Jag har tagit hand om kroppen på det sätt med fasta, börjat träna, promenera mer, dra ner på vinet och chipsen. 😆

Men hjärtat behöver sitt. Och det pockar på.

Förlåt mig. För att jag flytt och inte stannat upp. För att offerkoftan blev viktigare än livet. Tack ändå för tålamodet och för att du kickat in små glimtar av magi i min gråa lilla värld. 

Jag känner skiftningen, av ljuset, pirret och en längtan att leva sant. Dörrar öppnas, nya världar erbjuds och jag är i ett stadie där jag vill vara, men inte fastna i en flykt. Tvärtom. 

Jag har en känsla av att saker kommer förändras. Stort eller litet vet jag inte. Men andetagen blir lättare, mer fyllda med längtan och även om sorgen griper hjärtat ibland så är det ändå mycket mer glädje. 

Kanske tog det längre tid allt för att jag inte mött smärtan. Det största i mig togs liksom bort och det kändes som det skulle vara så och jag hade inte rätten att vare sig sörja eller få förklara. 

Jag har den sorgen kvar, och det är dags att möta den. Efter det kanske det är jag som klipper, för min skull. För att en dag kanske mötas igen. Men att leva så här är inget vidare. Jag har inget svar än så länge. Jag vet vad som triggar just nu. Och det är ok. Jag behöver ändå möta min smärta för att sedan förlåta mig själv. Det börjar bli dags nu. 

För livet, det har väntat klart därute. Nu behöver jag ta kliv fullt ut och sprida ljus igen och börja glänsa.

Amen ❤️