Oj.. Jag hörde detta i en pod nyss:
Du måste komma ihåg att det är OKEJ som mamma, kvinna, vän att ha en dip ibland. Det är OKEJ.
Inom mig undrade jag.
-ÄR det verkligen det? 😢
Är det inte just därför jag INTE vill vara trasig, för det inte alls är okej.
Minns mannen som inte ens fixade att ryggen gick åt helvete, och inte när mina knän hoppade ur led.
Barnet som inte accepterar att jag inte alltid mått toppen, det finns anledningar till det men domen står fast.
Inte okej. Att vara jag. Bara om jag är stark och perfekt?
Terapin är slut sen veckor tillbaka. Jag lever ett liv som bara tickar på. Jag lever ärligt inte på riktigt. Jag bara existerar.
Det kan förklaras med ryggen som blev ledsen när den knäcktes och att jag blivit sjuk också efter det. Men hej, jag har kämpat på. Sjukskrev mig bara en helg för ryggen, sen har jag fortsatt. Trots att jag också blev förkyld. Lyckades tajma in feber på lediga dagar, så jag fixade jobbet. Heja mig.
Återhämtning. Den skippar jag, som vanligt. Shame on me.
I dagens datum är det inte alla som tycker att jag ska jobba och inte ta hand om mig. Verkligen inte. Det är min egen envishet plus att chefen tycker man är duktig om man jobbar. Många andra jobbar och är förkylda, so What? Dessutom gör inte barnen som föräldrar säger utan som föräldrar gör. Kanske jag kan inspirera någon? 🫣
Skämt å sido.
Jag vet att psykologen undrade över vissa av mina sidor. 🫣
Syrran såg mig i en viss situation och hon satte ord på den känslan som även bekräftas av andra, och den gör ont i mig att se det. Jag förklarade för henne hur det var för mig, men hon sa:
-Nej Ankie. Det är inte riktigt så,, Hon sökte efter de rätta orden sen sa hon:
-Du ser förtryckt ut.
😢
Det är inte alls en fin egenskap. Inte hos nån, och direkt när hon sa det såg jag det utifrån och det är exakt så. Det är så jag beter mig,
Jag vet inte vad som händer med mig. Men jag vet att jag är ledsen. Har inte fattat varför, och vart livet i mig tagit vägen?
Det skönaste jag vet är tv’n och soffan. Jag lockas inte av det som kan väcka liv i mig.
Jag fastar, sover dåligt, ser på tv och går med Panda och jobbar. Jag lagade mat med njutning iaf På för ett tag sen. Men annars så når det inte in. Livet når inte in.
Jag pratar med Gud om kvällarna. Men han är okontaktbar, eller universum, vem det än är jag pratar med.
Så tillbaka till att det är okej att ha en dip. Det är samma som att visa svaghet. Och det har sällan varit okej i min värld.
Jag älskar när dörrar öppnas, när det sanna visas, och kan jag så strör jag in lite glitter i såret så det kan hjälpa att läkas. Jag har alltid älskat människan lite extra när muren rasar och livet lyser igenom. Jag behöver minnas att alla är olika.
Ja, jag kan gå tusentals timmar i terapi när de visa lyssnar, de som ser det som självklart när jag levt galet. I en överdriven styrka.
Typ som den där islandshästen som gick runt med brutet ben som de fick ta bort när de väl upptäckte det. Jag är sån.
Jag känner att jag vill brista och det kan jag bara göra när jag är ensam. Inte ens hos en psykolog brister jag på det sätt jag bara gör ensam.
Anasthelle såg mig en gång. Ingen annan tror jag.
Jag behöver förlåta mig själv, och inte söka det hos andra. Jag behöver tillåta mig och vara okej med en dip ibland. Att verkligen känna mig okej. Oavsett om jag är uppe bland molnen eller i helvetet, tjock eller smal, bra eller dålig. Jag är okej.
Jag behöver låta mitt eget ljus lysa igenom, se min egen inre diamant, omfamna styrkan och ge mig själv det JAG behöver. Ingen annan kan ge mig det.
Men jag är trött, så intill döden trött. Trött på det liv jag lever.
Jag ska ha tillit till att livet ändras när tiden är inne. Det är nog någon märklig vila jag behöver innan, som jag motarbetar. Sen får vi se vad som väntar. 🙏🏻
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar