Ooops

 Nu ska jag ta mig en kppp kaffe och sätta mig på ballen.

Jag hade en liten plan på träning. Men det pockar i mig att skriva, då lyssnar jag på det. 🙏🏻

Okej mitt lilla hjärta. Vad vill ut?

Jag har haft en krock igen. Det har sänkt allt som är jag. Inget har varit särskilt kul. Av de planer jag haft finns det inget gehör på.

När jag låg på bryggan och vattnet kluckade, solen värmde mig och rytmen av vågorna väckte andra döda sidor i mig. Vad falls? 😅

Men vips kan den lilla kontakten försvinna av offerkoftan. Jag har inte ens varit medveten om det. Bara fastnat helt i att tiden rusar, semestern är snart över. Och jag uppskattar inte mitt liv. Det känns som jag är sjukskriven.

Igår kom Marinas ord till mig (läkaren).

Du får räkna med bakslag, du hamnar i soffan. Det är okej. En eller två dagar. Inte mer.

Jag är så fruktansvärt ovan vid att inte ha driv. Jag vet inte om det är så här det egentligen SKA vara? 

Jag menar, jag kan ju t om sova. Visst, det är från tre på natten till ca 9. Men jag sover! 

Jag gör inte mycket. Och där är krocken, jag kan heller inte ta mig för att göra saker ensam av nån anledning.

Så det va den där koftan som återigen klistrades fast och jag fattade inte det? 😂

Jag är i ett vänteläge och det hämmar mig från livet. Jag har försökt sjunga, men flödet och glädjen finns inte där. Jag har promenerat, men det ger inget. Gör det bara för att jag måste. Det är så här det känns. Inga fantastiska snilleblixtar från det klara. Det där ljuset från mitt inte som bara gör! 

Jag behöver lära känna det nya i mig, som slöar. Jag TROR att jag behöver det. Grekland var en perfekt vila för mig. Jag vill inte ha tusen projekt att beta av. 

Men nåt behöver jag, än så länge vet jag inte vad ”nåt” är.

Jag saknar hästlivet men vet att det kan vara vad som helst som får mig att brinna. Bara jag tillåter det, är nyfiken och framförallt slänger av mig offret som klistrat sig fast.

Jag har en ledig vecka kvar. 

Dags att ha semester som ger nåt.

Puss!