På väg hem

 Det har funnits stunder där jag tvivlat på att min inre låga inte skulle tändas igen. Att jag skulle vara så trasig så vägen in föralltid kanske skulle vara förlorad.

Grammofonskivan inombords var inte nådig. Den gick på repeat, nya smällar, inget fotfäste. Jag bet ihop. Dag för dag och vad skulle ändras? 

Skulle jag ringa de ”visa” och be om hjälp? 

Jag kunde och kan inte sova. Jag vaknade med bultande hjärta. All visshet jag har grumlades ändå sönder. 

Jag har lyssnat på Eckhart Tolle. Mer eller mindre under dessa veckor. Två böcker har jag plöjt. Om och om igen.

Den största händelsen var när hela min smärtkropp bara sprack sönder. All smärta som lagrats i mig som jag inte ens vetat om, vällde ut som ett stort varande sår. Min dotter blev tyvärr vittne till det och jag kommer nog aldrig glömma hennes rädda ansikte när jag väl andades igen. 

Någonstans förstod jag att det var vändningen. Sen skulle Zoulie avlivas. Mer smärta att gå igenom, fler tårar att fälla. 

Mitt i det beslutade jag mig för att börja jobba. 

På onsdag ska jag jobba, fullt ös på fabriken.

Orken var inte tillbaka, men jag kände att det var dags. 

Det jag missat är att släppa taget. Att låta allt vara precis som det är. Jag föll i den fällan fast jag visste det redan. Jag var bara så totalt vilse i mig själv.

Insikter har haglat. Och jag är innerligt ödmjuk och tacksam över livets smäll. Jag behövde det. Jag behövde  se vad jag håller på med. Vakna upp Jag har också sett saker jag inte hade en aning om hos mig själv. 🙏🏻

Jag har återigen läkt mig av min kärlek genom hat,  jag går igenom den eld och jag älskar trots motstånd.

Att leva livet genom ett varande istället för görande är min lärdom. Att se livet för vad det är. Istället för att döma det som bra eller dåligt. Våga lita på att ju mer jag låter det vara , desto snabbare blir det som det ska. 

Lita på min magkänsla. Vara mer av mig. 

Jag har sett att jag levt utifrån och in fast jag inte vetat det. Jag scannar av min medmänniska och finns det smärta där är jag redo att släppa allt, trösta, eller skjutsa någonstans, att finnas där osv.

Precis som att OM jag lyckas göra det bra så blir livet mer värdefullt. Att lyckan sitter i den andras lycka. Då blir jag själv mer värdefull. Det är att också leva utifrån och in, vilket jag fick insikt om. 

Jag är mitt eget välmående, det kan jag inte ge bort. Men jag har försökt ge bort det, till slut flämtade en svag låga där inne i mig. 

Lika lite som jag kan skänka bort mitt inre ljus till någon annan, kan inte någon annan ge bort sitt till mig. 

Jag har gillat läget. Jag har gråtit mina tårar utan att döma, försökt leva livet utan smärta men det har varit svårast. Där har jag fått lov att acceptera att jag inte orkar fullt ut. Kraften fanns inte att vara den bästa versionen av mig själv. Det var omöjligt. Där kämpade jag emot, och det svarade med att det gjorde ännu ondare och blev ännu tyngre. 

Jag har mött brist, skav, klagomurar och mitt ego. Jag har lyssnat på rösten och klev ner i smärtkroppen så den kunde lösas upp och göra mig fri. 

På något sätt har jag alltid vetat det. Jag har aldrig varit rädd för smärtan. Jag har fattat att den kan vara nödvändig och ibland vara vägen till att mötas. Vare sig det är medmänniskor eller mig själv. Jag visste bara inte hur mycket jag lagrat i mig under åren. 

Jag behövde den här smällen. Jag tackar livet för att det hände när det hände. Annars vet jag att jag hamnat i en ännu värre sits än jag fick. Pga min ”snällhet” hade jag valt en väg som skulle störtat mig i fördärvet. Nu slapp jag det och fick bara vara.

Jag inser att livet även räddat mig från relationer med män. Jag skulle inte varit redo att älska utan den visdom som börjar breda ut sig inom mig. Jag hade tyvärr fallit i min gamla fälla för jag visste inte bättre. 

Jag trodde jag förstått allt efter 3p utbildningen men det fanns mer på djupet. Och ändå har jag inte förstått allt, jag är ändå en bit på väg. Och ljuset är tillbaka, lyckan, min unika låga lyser igen. 🙏🏻♥️ Jag är ÄNTLIGEN på väg hem  🥰