Vår tid är nu

 

Det känns som en ny fas väntar. Där tårar och tandgnissel ersätts med lycka. Tillbaka till min kärna av inre frid och glädjen som är jag.

Jag kan fortfarande inte riktigt foga samman de lösa trådar som kommer till mig.

Smärtan som lossnade ur djupet av min själ, och sorgen igår när livet slocknade för vår lilla hund.

Att se livet i form och formlöst som på nåt sätt varit komplicerat, och intellekt, ego, smärtkropp.

Jag förstår, men att det ska fungera i praktiken skrattar egot åt. Det säger att jag är fast. Dålig, dömande, kass. För alltid.

Men visdomen viskar nåt annat. Och jag vet att detta kan jag inte ”läsa mig till” det måste förstås på djupet. Annars gör det ingen verkan. 

Jag hade ett förhållande en gång och jag vet att jag skulle kunna prata om mina insikter med honom för han är både öppen och mottaglig. Så där har jag en plan. För att se om vi kan lösa ett litet mysterium. 🙏🏻

Om jag förstår det, då gäller det på alla plan. Precis som 3p

Jag har bara inte sett hela bilden. Fast jag trodde det. Jag behövde se ännu lite längre. Och tiden är inne för det.

Det jag vet är att vi lider i onödan. Och att vi identifierar oss med smärtan och då fortsätter att välja den. Vi aktiverar den i oss själva och andra. Smärtan kan inte överleva glädjen.

Dessvärre glömmer vi att se till oss själva och lägger det utanpå. Som vi oftast lever utan att förstå att inifrån och ut är det sanna för oss.

Att genomskåda hela grejen och inte fångas av känslor som inte gör oss gott är inte omöjligt. 

Men det gäller att inte låta egot vinna. 

Jag har haft ont, när något gick sönder inuti. Sen levde jag med ett skav. Att hjälpa, vara i givakt för andra av lite gammal vana, det är den jag är tänkte jag.

Och redan då var jag vilse. Det är INTE den jag är.

Sen kom dömande utifrån. Och det var oerhört grymt att möta. Men när jag gick igenom den sorgen ser jag det hela mycket klarare.🙏🏻

Nu har Zoulie varit död i ett dygn. Livet går vidare för oss på jorden. För henne i all evighet.

När jag varit ute med hundarna, duschat de, såg jag skåpdörren öppen. Den brorsan öppnade ständigt när han dött. Som ett bus, ett tecken. 

Han  har öppnat den ovanligt mycket. Jag blev öm av kärlek. För att han visade mig att han finns här, fast det är sorgligt, och att han tagit emot den vilda flickan. Hon har det bra med en passande själ som är lika lycklig som hon. 🥰🙏🏻

I nuet finns inga problem. I nuet är det lugnt. Precis just nu är det frid när allt annat är avskalat. Så fint.

Jag har varit expert på att leva efter andras pipa, trott på andras syn på mig, helst det dåliga. Jag har förändrats för att passa in, försökt göra andra glada, göra livet lite lättare. Men det har aldrig gått fullt ut. För smärtan i andra är inte min, även om den med tiden blir det om jag tror på det. Och jag levde med en syn på mig, den jag trodde jag var, som heller inte stämde. Då började jag leva efter smärta och inte mitt inre sanna jag.

Det här har varit något som alltid varit starkt i mig. Att först lyssna in andra och deras behov. Sist mig själv. Utifrån och in. 😵‍💫 Wow insikt igen! 

Att vakna upp ur detta gör så klart ont. Att klä av sig sitt ego och genomskåda smärtkroppen, att bli medveten om när de vill ta över mig, och se igenom allt.

Att se när andra lever och pratar genom sitt ego, försvar, dömande osv. Att jag ändå ser klart. Även då jag blir attackerad.😢

Det är då visdomen viskar när mitt ego säger att det kommer vara omöjligt. 

Men visdomen pekar på händelser där jag gjort andra val än det egot ville, fast jag inte haft en aning om det jag börjar få nys om nu. Innerst inne så vet jag, även detta. Och ju mer jag närmar mig allt som är jag, så kommer livet förändras. Att låta andra ha SIN resa. Där kom svaret till mitt skav! 🙏🏻 Insikt igen! 

På kursen fick jag svar att våga vara nyfiken. Inte lägga mig i. Se hur livet löser det. Och det behöver inte vara svårare än så. Vilken lättnad det var.

Jag levde så länge. Men så hände nåt och tydligen kunde jag inte vakna. Tydligen lagrades en smärta jag inte förstod och inte ville acceptera. Tills den sprack så blodet sprutade.

Jag känner mer och mer frid. Och en kärlek till den varelse som är jag. Som gjort det bästa jag kunnat där jag varit. Som mestadels i ensamhet KÄMPAT för just då kunde jag inte annat. 

2019 kunde jag lägga ned kampen.

Men nåt hände och det var att låta mig komma fram. Krossa egot. Låta hat och fördömanden finnas, och vara okej med det. 

Jag ser igenom det, klart och tydligt. Och känner bara kärlek. En dag ska varbölden spricka. Det är vad som behövs. Jag finns här den dagen, om jag behövs. Men inte för att låta hatet få fäste utan för att det ska släppas en gång för alla.

En själ som lever i ett sådant dömande, i den smärtan har onödigt ont. Och det är inget liv.

Vi lever alla här på jorden av ett syfte. Jag önskar bara att vi kunde älska mer, och acceptera att alla har sina öden och livsvägar. Utan att döma. 

Kärlek ger kärlek. Hat föder hat.

Vad väljer vi?