Vakna upp

 

Jag börjar vakna. Men energin har fortfarande semester.

Jag trodde att jag levde fullt ut, men tur nog slapp jag tro på mina tankar, och jag slapp jakten på livet. Men jag levde! Till det yttersta. Fullt ut. 

Jag hörde Björn Nathiko Lindeblad säga:

Vi dansar men hör inte riktigt musiken. 

Då fattade jag. Oj! Som jag dansat men missade att lyssna. På hjärtat.

På ett sätt hade jag levt på, precis som tidigare. Även om jag inte på långa vägar hade det så jobbigt med mina tankespöken som förr. Så missade jag fortfarande det innersta.

Och kroppen sa ifrån, på riktigt eftersom jag inte lyssnat på varningarna.

Ingen runt mig har tyckt det varit konstigt att jag hamnade med ett dött batteri. Det var nog bara jag som tyckte det.

Bruset försvann, och tystnaden kom ikapp.

Återigen satt jag i soffan. Med min själ som sällskap. Och det skaver, gör så ont. 

Då gråter jag. Fulgråten har gått över till stilla tårar som letar sig ut. En liten vårflod som behövs för att vattna det som ska gro, och blomma ut igen.

Det läker mig.

Själen är känsligare nu. Och jag kan inte annat än lyssna. Jag gör ändå saker som går emot. Men så kommer livet alltid vara. 

Jag ska ändå framöver lyssna på musiken.

Det låter säkert konstigt att jag är tacksam över smällen jag fick av livet. 

Men det är ett uppvaknande och det behövde jag. Utan denna smäll hade jag inte vaknat. Jag har suttit fast i allt som varit och lyssnat mer på egot och andra så jag missade min lilla kärlek därinne. 

Som vill MIG gott. 

Jag blir helt mjuk och varm när jag känner den kärleken. 

Jag behöver göra en förändring, och den är på väg. 

Lite som då efter Jussi dog, när jag tankade av de små sakerna som nådde in.

Så får det bli igen.

Jag har trott att när jag laddat på lite kan jag köra på igen. Då är allt som det ska. 

Jag har inte förstått att jag kan använda batterispar samtidigt. Och vara rädd om mig och min energi. Jag har inte råd att slösa på den som tidigare. 

Jag tänkte på det när tandläkaren sa att han skulle rotfylla min tand.

Det är inte bara tanden som ska rotfyllas. Hela jag behöver fyllas på. Från rot till huden. 

Jag längtar efter min energi. En dag är den tillbaka. 

Jag får aldrig ta den förgivet igen.

Jag tar dag för dag nu. Jag känner en stor acceptans mot tidigare. Jag vågar lita på de som vet hur jag ska ta hand om mig, de som sjukskriver mig.

Det är hjärtat som vill tala. 

Och nu vill jag verkligen lyssna ♥️