Att vara älskad

 Se på bilden.

Inifrån ut. Lever vi så, och älskar vi så, då följer vi vårt innersta väsen. Det som leder oss rätt. Som leder oss för vårt bästa i vårt bästa. Se ljuset i bilden, det kommer inifrån.

Jag älskar uttrycket att inte se skogen för alla träd.

Vi missar att SE.

Det som kommer på posten utifrån kan vara förväntningar, krav, drömmar, förhoppningar, dålig självkänsla.

Så fort kärleken ska komma utifrån, när vi lägger det utom oss själva så är vi egentligen förlorade. Jag lägger det i dina händer, ge MIG bekräftan, kärlek, omtanke! Då jag känner mig älskad. GE MIG! 

Vi glömmer att titta efter om kärleken sitter där. Vi ser inte skogen för alla träd.

Det finns garanterat stunder när den person du har förväntan och krav på har haft stunder då marken gungat men du själv har varit i ditt bästa. Personen har inte kunnat ge dig fokus du många ggr kräver. Ändå är du lycklig. 

Vi glömmer att se efter. Eller så vet vi inte för träden skymmer och vi har inte förmågan att se igenom de. 

Jag har i många år försökt att leva upp till andras förväntningar, krav. Och jagat i kärlek för att passa in.

I början passade jag ofta, men sen ändrades det. Och från att vara en källa av glädje och stöd blev jag en pain in the ass och då jagade jag ÄNNU mer för kärleken. Där förlorade jag mig själv. Men inte helt. Mitt lilla korn av mig kunde aldrig förintas. 

När mannen/ vännen var borta, glimmade fröet till och började lysa igen. Inifrån och ut.

Min stora lärdom i livet gissar jag.

Jag vill väl, och gör vad jag kan där.

Och jag utsätts för läxor för att se om jag klarar provet, typ.

Gör jag det?

Det vet jag inte. Men jag kämpar inte. Vänder inte ut och in på mig för den som behöver trycka till mig, straffa mig.

Jag har varit sjukskriven och sett på olika serier. 

Amishfolket folket. 

Där kvinnor tagit sig ur och berättat hur det verkligen är. Hur de som små flickor utnyttjats sexuellt och hur de blivit lärda att inte fresta bröder eller män, att tiga. Och hur alla skyddar männen. Jag hade inte en aning, men den kändes starkt.

Amadeus, Carola och Runars son.

Jag har sett serien med Lerin. Vilken stark serie! De är på Lofoten och målar. Han och ett gäng som tagit sig ur sina beroenden. Jag både skrattar och gråter.

I ett beroende blir de fast i en själviskhet och kan inte tänka längre. Men mitt i allt detta får vi möta hur stark kärleken är i en familj. Hur sonen förlåter sin mamma, trots att mamman har svårt att förlåta sig själv.

Allt har sin tid gissar jag. Och jag kan ibland bli frustrerad när jag ser människor med ”lätta” liv som i onödan gör det svårt. Som förskjuter sin familj helt i onödan för att träden står djupt rotade i de. Utan ett beroende, men fast i straffet av att DU är FEL!

Där kärleken sen länge är glömd, det mjuka , vackra och varma. Det försvann i det ärvda felet. Som aldrig leder nånstans. FEL!!

Jag vågar vänta, fast det inte är min melodi. Väntan kan vara förgäves. 

Men är det förgäves i detta liv, må så vara.

Kärleken kommer inifrån, och den finns därinne. Men den hittar inte ut. 

Och det är sorgligt, för därinne finns det en ensam liten varelse som saknar det öra som alltid, alltid lyssnade, som hade sin famn öppen och älskade på det unika sätt kärlek kommer ifrån det bo kroppen en gång byggde.

Den kärleken kan aldrig förstöras för den kärleken groddes tillsammans med mig, inifrån mig, tillsammans MED mig. Inifrån, sen ut.

En egen varelse, med ett unikt hjärta, en egen väg. Jag bara hoppas du en dag sågar ner dina träd som skymmer sikten. Ser tillbaka till ditt inre frö så det får lysa igen.

När det mörknas inom oss och vi är vilse slocknar nåt i oss, men jag vet att du är som jag. Och en dag lyser du igen, inifrån och ut,

Om mitt hjärta fortfarande slår då är min famn öppen.

Och missar vi varann, så är min kärlek evig. Då finns inifrån alltid kvar, den energi som är jag. Och du. Och mitt inifrån finns i dig i detta nu. Alltid.

Älskar dig djupare än du någonsin kan ana.

Det finns ingen sorg. Bara ren kärlek eftersom det är dina träd och inte mina. Jag hjälper dig att såga ner de om du ber mig. Men jag är inställd på att de är starkt rotade, dina träd, mörkret.

Jag kan inte leva ditt liv. Bara mitt.

Och jag gör fel som alla andra. Jag är inte perfekt. Jag gör så gott jag kan där jag är. 

Men visst skulle det vara sorgligt att enbart vara älskade när vi passade in i den andres värld? Så levde jag förr. Rädd att dömas, göra fel, inte vara värd nog. För då stängdes dörren. Det gjorde den oftast.

Kött och blod stänger dörren.

Galet egentligen. För att visa mig hur dålig jag är?

Jag jagar inte längre och det finns en frid i det.

Jag älskar dig. Alltid.