Komma tillbaka

 Gång på gång tar jag resan ut. Det behöver inte vara på ett flyg, tåg, båt eller bil. Jag glömmer och hoppar på livet som levs utifrån och in, och inte tvärtom.

Det blir bara så. Jag hoppar på karusellen och vet inte ens om det. Livet rullar på och jag åker med. Stannar inte upp så ofta utan bara åker med av farten.

Eftersom jag inte nämnvärt lider av det så reagerar jag inte. Men å andra sidan försöker nog kroppen tala om det litegrann. 

Min inre låga fladdrar lite försiktigt för att göra sig påmind. Men jag ser det inte. För livet är till för att levas.

Absolut stannar allt till,  jag kan stanna upp på min promenad och nyvaket se mig omkring på allt det vackra runt mig. Få lov att ta det där andetaget för att livet får inte plats i mig annars. 😄

Jag känner smaken av den goda maten, Pandas päls och Zoulies närhet på natten, livet stannar till när Anasthelle ser så där lycklig ut och av det älskade barnbarnet som ÄR LIV. 

Pappas mjuka händer som håller i mina för att värma mig. Och jag funderar på hur han kan ha så mjuk hud, mammas fniss när hon glömmer tokiga saker och bara skrattar åt sig själv.

Ja, det finns kvar. Jag är inte avstängd.

Men.. Jag ger av mig åt andra som inte ska ha av min energi. Inga nyheter. Jag i ett nötskal. För jag inte ser ett problem i det. Även om jag blir ledsen när andra inte självklart ger detsamma tillbaka.

Och det är något i mig som gör att jag behöver kika på det här lite extra.

Jag vet att det ligger hos mig. Och att när det ligger en förväntan så är den också min. Att andra ska kunna säga ja, lika lätt som jag.

Om jag säger nej, så känns det inte bra i mig. Jag vill inte straffa andra, eller göra det svårare för de om de behöver mig.

Men ärligt, ibland behöver även jag hjälp. Och då kan det nonchaleras. Det är då det svider.

Så vad gör man åt det? Blir en nejsägare och njuter av att bara bry sig om sig själv? Sköt dig själv och skit i andra? Bara ställa upp om jag vinner på det?

Det är där det tar emot.

Jag har ju sett flödet. När det flyter på i samarbete, kärlek, arbete. Det är då allt är lätt.

Sen ibland kommer stenen mitt i flödet. Det bromsas upp.

Och kanske är det just en broms som behövs?

När jag ser att jag tas förgiven. När jag ”används” för jag går med på det.

Men när det skaver i mig då kommer bromsen. 

På senaste tiden har det varit skav. Löften som bryts överallt. Det är så olikt mig. Jag vill att man ska kunna lita på mig.

Jag ser att många gör saker för egen vinning. Annars kan det vara, och de kör över andra med lätthet och utan samvete.

På nåt sätt kan jag ta det, om jag genomskådar det och kanske personen är ärlig om det. Vissa är det.

Så… När jag hoppar på den där karusellen, i den andras värld. Där de även manglar över mig som ställer upp till dumdristighet. 

Då har jag tappat mig. 

Förr fortsatte karusellen eftersom jag försökte ställa allt tillrätta, hjälpa till ÄNNU mer. Det tog liksom aldrig slut.

Jag vet att många ser mig så idag med. Men det är en stor skillnad mot förr. Jag var nipprig av andras åsikter och dömandet. Jag svalde det med hull och hår.

Jag kan som sagt hoppa på tåget bort ifrån mig. 

Men JAG finns alltid kvar. Lågan fladdrar så länge jag andas. 

Och bromsen kommer. När karusellen inte är rolig längre. När jag ser att jag behöver hoppa av. Jag åker kanske för länge och för långt. 

Jag har ofta ansetts som gränslös. Men jag vill lita på att jag är trygg. 

I mig själv. Och av livet, det vill mig väl.

Jag har en iver i mig och den är väldigt söt. Den månar och älskar och tar hand om det som behövs. Det är en källa i mig som aldrig tycks sina.

Ibland funderar jag på om jag verkligen är på rätt ställe. Det finns så mycket den här energin kunde användas till om jag bara fattat till vad.

Men å andra sidan så är nog även det en process, eller så är det är precis så här det ska vara. 

Jag behöver bara samla ihop mig oftare. 🙏🏻

Det är min resa inåt. Tillbaka till mig.

Igår sjöng jag. På min vibrationsplatta. Jag gav faen i Smule. Slängde lurar i öronen och vibrerade och sjöng Adéle. Det lossnade i mig och det var jätte kul.

Typiskt att jag lyckades ramla idag och slå i ryggen framförallt, men även huvudet,

Jag hade tänkt att nu när det blir lite paus i hästlivet så ska jag träna, fixa bättre mat, sjunga och skriva.

Men träningen får alltså vänta.

Är så osugen på att sjukskriva mig i år också pga att jag ramlar och slår mig. Måste fasen va bra i morgon. Men än så länge klagar ryggen och jag kan inte röra mig obehindrat. Suck 

Så. Resan tillbaka till mig. Älskar det, blir helt mjuk i själen av de orden.

Jag missar fortfarande att det är det som är poängen.

Det behövs ingen natur, päls, barn, solnedgång, hav.

Det behövs bara att blicka inåt, och där är jag ju. Alltid. Som ett tryggt, lysande klot. Fullt av kärlek. Ett eget universum som bara vill väl.

Jisses Amalia. Jag vill lika väl som livet, bara för att jag ÄR liv. 

Oj. ❤️