Tid att vara

 Jag sitter i mitt hem och njuter. Samtidigt som plötsligt tårar bränner.

Denna bild kom till mig i natt och jag älskar den.

Jag är trött på att vara stark. Och jag är trött på alla jävla fällor jag faller i som gör att jag tror att jag måste vara just det. Stark.

Jag ÄR stark. Men jag är också skör. Jag har  bitar i mig i en härlig och salig röra. 

Jag är lugnare idag än jag var förr när jag tog allt på fullaste allvar. Lekte detektiv i tankevärlden. 

Många år senare genomskådade jag tankens kraft. Och jag landade. 

Men ändå går jag på myten om att vara stark, finnas för allt och alla. När det skaver kör jag på ändå, och vill inte alltid inse att det skaver av en anledning.

Om det INTE skaver är det ett jämnt flöde i vad det än gäller. Men främst i ge och ta. Är det skav, då är det nåt i mig som behöver väckas.

Och det är nåt i mig som skaver och vaknar upp.

Jag ser fascinerat på en nära relation verkligen inte hör vad jag säger. Plötsligt blir det jag säger en lång harang av något långt borta som inte har nåt att göra med det fina jag vill förmedla. Jag gapar. Och släpper.

Så spännande.

Där känner jag igen relationer. Ett ord, sen kommer murar, krig, avstånd, kyla och försvar som aldrig tar slut. 

Det är bara en relation jag haft där vi inte kunde mötas där jag inte fick dra den lättnadens sucken. Annars har jag haft ödmjuka män som kunnat möta mig när stormen inuti lagt sig.

Just där har jag sett att jag BEHÖVER inte förklara eller försvara. Men inuti har det gjort ont. Inte på den plats det borde göra det, för där är jag full i skratt. Utan där det inte möts. Inte då och inte nu.

Så vad spelar det för roll?

Jag fick insikter en natt när jag vaknade upp. Roten till det onda. Där borde problemet sitta!

Och det får vara så. ❤️ Hur det än är så är det okej. Problemet sitter där, och inte här. 

Att leva upp till andras förväntningar är bäddat för att misslyckas. Om det hade funkat hade jag varit den lyckligaste idag. Så mycket som jag flängt och fixat för andra. Och missat mig själv. 

Ändå har jag faen stått pall. Och jag är verkligen både glad och tacksam för det. Kanske får jag svar på det en dag, varför jag är den jag är. Vart styrkan kom ifrån och varför den behövdes?

Om jag stannat i mina relationer hade jag inte varit den jag är idag. Det är en sak jag vet med säkerhet. Ändå är jag tacksam för de erfarenheter de gett mig. Och de barn jag fått.

Med åren ändras mycket, även relationer. På Cassandras bröllop sa Jockes kvinna:

-Jocke har aldrig sagt ett ont ord om dig.

Det var stort. 😢 Så jäkla fint. ❤️

Vi löste det på det sätt vi kunde, och gjorde det bästa av det. Vi har inte motarbetat varann utan gjort det vi kunnat där vi var. En tid var det jobbigare, men det fanns en förklaring till det. ❤️

Det blev visst ett litet sidospår där. 🤪

Åren går fort. 

Jag var stark och kämpade för det var det enda jag visste. Och mycket av det sitter i. Vem ska annars fixa?

Och det är just den lilla detaljen jag glömmer.

Lita på livet.

Jag kan inte släppa nog så mycket. 

Det kommer mycket nu när jag får sitta ensam i min soffa. När mitt ljus lyser ut genom ögonen, den som verkligen är jag. Och jag behöver det så innerligt. Det är sann vila. 

Allt brus, fixande och trixande är som bortblåst. Och här sitter en ödmjuk energi som är stilla och bara vacker. Skalet är glömt, det är bara det inuti som får blomma. Det är just det som är styrkan. Den som är jag. Och du. Eftersom allt som är jag, är du, ❤️