Att öppna upp

 

Jag va på en behandling hos Stina i fredags. Hon har magiska händer och ett sjätte sinne utöver det vanliga.

Hon kände att min energi var slut, vart fick jag påfyllning?

Svar, det får jag inte. Jag väntar bara på resan. Hon undrade vad jag skulle fylla på det INNAN jag reste? Tänk om jag dog innan?!

Jag svarade lugnt, ja då dör jag. 

Som det är nu så håller jag mig flytande tills resan. Jag har varit här tusen ggr. Jag är inte döds slut, men trött.  Jag gör det jag ska.

När  jag är på hotellet i Arlanda pustar jag ut, sen vilar jag. Inte en enda jävla plan ska jag ha. Orkar inte ens fundera på hur det ska kännas att möta Mike. Det är blankt därframme. Och det är skönt. Bara en sån sak. Här och nu.

Tills dess ska jag ta hand om djuren, det praktiska här hemma. Som jag brukar.

Tillbaka till Stina som ville väcka mig.

Min energi som försvinner. Och jag förstår vad hon menar. Om vi tänker oss en kran inombords som öppnas när vi lever sant och lyckligt. Allt flödar på. Vi är levande och driftiga.

Om det inte flödar och kranen stängs så det dropppar för lite droppar av liv. Då blir flödet trögt.

-Vad GÖR jag för att fylla på?

Sjunger jag? Nej.

Skriver jag? Nej, inte mycket.

Fotar jag? Nej, inte det heller

Jag öppnar inte min inte ventil utan jag lever i den ytliga världen och gör det jag ska. Vilket inte alls är fel,

 Det kan vara rätt behagligt, bara följa med. Och det kan faktiskt vara en vila ibland. Jag brukar acceptera den delen av livet. Det får vara så.

Hon kom med flera tips som jag kunde göra, sluta på Seco. Och jag kröp ihop av olust. Nä, jag är inte bra nog. Det finns andra som kan bättre. 

Hon sa att hon inte heller hade utbildningar. Men hon kommer långt ändå.

Jag förstår. Och jag är med där. Men jag har inte hittat mitt kall, om jag nu ska ha nåt?

Kroppen gillar inte Seco längre. Jag kan inte sova, och jag är svullen.

Jag skulle kunna slänga mig ut om jag hittade rätt. Men jag vet inte vad det skulle vara?

Så tills dess är det väl inte fel att sitta under min korkek? Lite lika med tanke på de män som börjar skymta. Jag är inte nyfiken. Jag sitter fortfarande still i båten 😆

Visst har jag ibland klurat på både musik, föreläsningar, skriva böcker, ha samtal. Flytta. Starta om. Köpa den för kursgården. Landa i naturen. Älska livet och en man.

Och jag tror det kommer om det ska komma.

Tills dess lever jag så här. Det funkar. 

Jag kommer öppna upp när det är dags. 

Det har ändå kommit öden till mig och jag hör. Ord som dyker upp. Och det är lustigt att jag hör det komma till mig hela tiden.

En känd sångerska som känner sig som en amatör, utan utbildning men sjunger som en gudinna, en annan som tappade allt, höll på att dö. Han sjunger också, han ska dessutom BARA följa sin egen lust. 

Efter ha stirrat döden i vitögat blev det tydligt att aldrig mer lägga sitt välmående i andras händer för att DE ska må bättre.

Jag hör samma ord som kommer till mig från olika håll. Jag lyssnar. Och faktiskt älskar jag det.

Jag jagar inte mitt öde. Om det är meningen, då öppnas vägar för mig och då kommer inget kunna stoppa mig.

Puss 💋