Parallella verkligheter

 Det inträffade. Att bli dömd, utan ett intresse av vad jag har att säga. Ingen diskussion ens. Bara ett slag under bältet.

Ändå gav det en lättnad. Det hade kunnat lösas så mycket enklare, men det var hens värld, hens regler och jag accepterar det. Visst, min själ och mitt hjärta skriker mellan varven. Det börjar ältas inom mig, en väv av kärlek för att få släppa i frid. Varför bitterhet, ser du inte lika långt som jag? Ser du inte missförstånden? 

Jag förstod tidigare att du inte ville stå för ditt löfte. Och vet du, det är helt okej! Den lösningen hade inte varit bra för nån av oss. Framförallt inte för huvudpersonen.

Jag har fanimej en Jesus som bor i mig, att vandra i frid är viktigt för mig. Sopa rent innan man släpper, inte lämna smulor av bitterhet kvar. Rent och fint.

Men… Jag försöker släppa Jesus inuti. 😆

Det är inte MIN bitterhet, mitt missförstånd, min ovilja att lyssna. Inget av det tillhör min ”verklighet”. 

Jag såg innan att vår lösning inte var den bästa, innan jag visste detta sa jag det till huvudpersonen. Jag ville inte släppa. Inte än. Blicken som borrade sig in i mig sa allt. Stenen föll från bröstet när jag inte behövde släppa. Men det började ropa ur kärlek och sorgtarmen att det inte behövde sluta så här! Vi är ju väldigt lika och har löst allt bra tidigare.

Men. Vad händer om jag accepterar? Kapitulerar och finner mig i det, respekterar personens önskan? Den fick säga sitt och gav faen i mig. Och?

Det är en ny väg. Jag brukar göra allt tills det inte finns mer att försöka. Men nu slipper jag det. 

Ja, hen har dömt mig. 

Men vad betyder det egentligen? 

Det är ju inget annat än tankar. Och det finns viktigare i livet än att bevisa att jag har rätt och du har fel.

Vad är det egentligen? Rätt eller fel? Finns det ens?